Category Archives: Samhälle

Nähä, min lösning funkade inte

Jag tyckte jag hade hittat en bra lösning: Om jag ville bidra till Ikeas, Rädda barnens och Unicefs insamling till barns utbildning utan att behöva köpa onödiga prylar, så kunde jag starta en egen insamling till samma ändamål. För jag kunde ärligt talat inte tänka mig annat än att Rädda barnen skulle säga ”Jamenvisst, klart vi löser det och öronmärker insamlingspengarna till just det ändamålet”.

Jag tyckte jag hade hittat en konstruktiv lösning: istället för att bara klaga på det negativa i deras insamling, så löste jag problemet åt dem – på ett sätt jag tyckte att de möjligen själva borde ha tänkt på, men ändå.

Men… nä.

Så här har Rädda barnen svarat mig via facebook:

Tack för ditt mail och för att du vill starta insamling hos oss. Dock kan man endast öronmärka till generella medel eller katastroffonden. Utbildning är en stor del av vårt arbete och stora delar av våra generella medel stöder dessa projekt och aktiviteter.

Och en stund senare, när jag frågat ytterligare:

Vi har dessvärre inte längre öronmärkningar i större utsträckning utan har valt att ha generella medel eller katastroffonden. För oss är det viktigt att vara så kostnadseffektiva som möjligt och öronmärkta medel till specifika länder/verksamheter kostar för mycket resurser och vi måste kunna vara flexibla med våra medel och stödja de barn och områden som för tillfället behöver oss allra mest. Som jag skrev tidigare är utbildning en stor del i många av våra verksamheter och stora delar av våra medel går därför indirekt till utbildning. Självklart vill vi att du stödjer vårt arbete genom din egen insamling, men tyvärr kan inte våra system/rutiner som det ser ut just nu möta upp dina efterfrågade önskemål mer än som vi beskriver ovan.

Och alltså, jag förstår och håller med om att det är viktigt att resurserna ska användas effektivt och att pengarna ska gå dit där de behövs bäst just för stunden. Men jag antar att om man nu kör en stor, årligen återkommande kampanj ihop med Ikea kring barns utbildning, så måste man väl bedöma att det är ett område som man tänkt satsa på och som är prioriterat? Och det jag gjorde var ju bara att skapa en kompletterande insamling till den de redan har igång?!

Så… min lilla insamling finns, och har fått in den enda hundralapp jag satte in som startsumma. Och jag känner ingen längtan att försöka locka fler att skänka. För poängen med just den här insamlingen var ju att fånga in de som ville bidra i just det här men utan att behöva konsumera.

Jag trodde jag hade hittat en lösning på det, men det hade jag tydligen inte.

Någon som har några andra förslag?

(För övrigt: jag frågade både via twitter (öppet) och via facebook (meddelandefunktionen). Jag har inte fått svar på den öppna arenan.)

Ack du värld

Ute blåser det. Härinne sitter jag och känner mig dyster över världsläget och politiken och en massa annat. Jag försöker samla mig till att försöka formulera några tankar i skrift, men det är som att det nästan gör fysiskt ont.

Ack du värld, vart är du på väg?

Insamling för dig som inte vill köpa gosedjur

nalleDet finns någon idé om att det är bättre att ge pengar till goda ändamål genom de inköp man gör än genom att skänka pengar rätt upp och ner.

I vissa fall håller jag verkligen med. Det är bättre att köpa mat och prylar man behöver som tillverkats på bra sätt – bra för miljön, bra för de anställda eller något annat sådant – fast de kostar mer, och därmed gynna bra verksamhet, än att köpa billiga saker och sedan skänka mellanskillnaden till välgörenhet. Att köpa de ”goda” produkterna är det bästa sättet att bidra till en bra utveckling.

Däremot gillar jag inte idén att jag ska motiveras att köpa saker för att en del av beloppet jag betalar skänks till välgörenhet. Ärligt talat känns det ganska pyttigt om en krona av det jag betalar för morotspåsen i oktober går till cancerforskning. Om jag verkligen vill sponsra cancerforskningen så köper jag ju inte morötterna, utan sätter in en slant på rätt konto. Morötterna köper jag för att morötter är gott och nyttigt. – Och då snackar vi ändå om matvaror som jag går och handlar oavsett.

Ännu sämre tycker jag om kampanjer som går ut på att jag ska köpa saker jag verkligen inte behöver för att mina pengar ska gå till välgörande ändamål. Som Ikeas årligen återkommande kampanj så här innan jul, där man uppmanar oss att köpa gosedjur, och för varje gosedjur som säljs skänker de 10 kronor till barns utbildning via projekt hos Unicef och Rädda barnen.

Jag vill gärna bidra till att barn som inte har turen att vara födda i ett rikt land under goda omständigheter ska få möjlighet till utbildning. Men jag vill inte köpa gosedjur.

De allra flesta barn i Sverige har gosedjur. Ganska många gosedjur. De har inte behov av fler gosedjur. Ett gosedjur till gör svenska barn glada en ytterst kort stund – och sedan blir det nya gosedjuret bara ytterligare en sak som tar plats och samlar damm.

För att göra gosedjur går det åt en massa resurser. Först ska materialet produceras – bomull odlas, olja utvinnas till polyesterframställning eller möjligen får hållas för ullframställning. Sedan ska människor tillverka gosedjuret. Under produktionen tillsätts säkert en och annan kemikalie – och ännu mer kemikalier hamnar i naturen där tillverkningen sker. Sedan ska gosedjuren transporteras hit. Och så köps de, och hamnar hos barn som knappt bryr sig.

Och ni vill att jag ska köpa gosedjuren för att ni ska skänka pengar till välgörande ändamål? Tack men nej tack. Jag vill inte bidra till onödig konsumtion och förbrukning av jordens resurser bara för att få chansen att bidra till något bra.

Så jag började med att kolla upp Unicefs gåvoshop. Där ”handlar” jag då och så. Men det kändes som att det liksom inte riktigt var samma sak att köpa en bunt skrivhäften och pennor till skolbarn som att vara med och bidra till uppbyggnad och undanröjande av hinder för skolgång och så där.

Men då hittade jag att man hos Rädda barnen kan starta en egen insamling. Så nu finns den här:

istalletforgosedjur

Istället för onödiga gosedjur: till utbildning

Så här innan jul kör Ikea, Unicef och Rädda barnen, precis som många år tidigare, en kampanj där Ikea för varje sålt gosedjur skänker 10 kr till barns utbildning. Jag tycker det är viktigt att barn får utbildning och sympatiserar alltså med kampanjens syfte. Men mina barn och barn i vår omgivning behöver inga fler gosedjur! Och jag tycker det är väldigt dumt att slösa med jordens resurser på saker som inte behövs. Därför startar jag den här insamlingen, för att de som vill bidra till kampanjen ska kunna göra det utan att köpa onödiga gosedjur.

Än så länge har jag inte lyckats få kontakt med Rädda barnen och lyckas lösa hur vi får till att pengarna öronmärks för just barns utbildning. Men jag hoppas på att det löser sig :-)

Vill du också bidra till barns utbildning utan att behöva ägna dig åt onödig konsumtion? Skänk en slant till min insamling Istället för onödiga gosedjur: till utbildning.

Den fina nallen på bilden har min yngste son sytt när han gick i förskoleklass.

Gammal?

Jag har på sistone insett att jag numera räknas till de äldres skara. Jag fyllde ju 40 i somras.

Jag har nyligen läst kommentarer om att det är fel när de som är 30 eller 40 beskrivs som unga, för det är vi inte. Och de senaste dagarna har jag sett kommentarer om att personer i min ålder (eller kanske till och med yngre) är äldre – och antaganden om att vi därmed per automatik sitter fast i gamla normer och mönster om hur saker ska vara, medan de unga representerar en möjlighet att skapa ett nytt samhälle.

Och alltså, visst är det nog så att en del ”äldre” är fast i gamla mönster. Men i miljösammanhang är vi många som kämpat sedan vi var unga med att ändra mönster, rutiner, normer och så vidare – och vi fortsätter fortfarande. Att döma ut oss som hopplösa bara för att vi är över 35 tycker jag är fördomsfullt.

Vad är viktigast hos en minister?

I efterdyningarna till hatdrevet mot Åsa Romson har jag sett många kommentarer av ungefär den här typen:

Nej visst, det är väl lite överdrivet  att hata så mycket på Romson. Men hon borde verkligen uttrycka sig bättre, och så som hon uttrycker sig är hon inte lämplig som minister.

Och det fascinerar mig. För det är ju inte så att det som slunkit ur henne är några grova rasistiska grejer eller några olämpliga anklagelser. Men ÄNDÅ anses det mer avgörande för hennes gärning som minister hur hon är som retoriker än vilken praktisk nytta hon gör inom miljöområdet.

Jag vet ju inte säkert, men jag får känslan av att det händer rätt mycket på miljödepartementet och naturvårdsverket nu jämfört med för ett och ett halvt år sedan – konstruktiva saker, viktiga grejer. Och jag har svårt att tro att inte ministern är en väsentlig del i det.

Men det är liksom oviktigt – det viktigaste av allt verkar vara att en minister kan uttrycka sig skitdiplomatiskt i alla situationer.

(Eller så är det i själva verket så att de som klagar bara använder Romsons svaga punkt för att åstadkomma skafa, eftersom de inte alls gillar den påverkan hon har på politiken.)

Jag säger som Croneman:

”Att hon fortfarande står upp politiskt (och rent personligt och privat) i den här korselden överstiger nästan min fattningsförmåga. Romsonhatet är obehagligt, oavsett partifärg.”

Tankar om profilbilder och solidaritet

Och så blir jag så trött. På allt klagande på att vi bryr oss för mycket om Frankrike – jämfört med resten av världen, att vi sätter franska flaggfilter på våra profilbilder – men inte andra länders flaggor. Och så vidare.

Det är på något sätt lite samma som när det klagas på att vi bryr oss om i-landsproblem.

Det är så bisarrt det här med att klaga på att folk är engagerade i det som just inte DU tycker är det allra viktigaste – och att då hävda att det är fel att de är engagerade alls.

Det är väl i grunden logiskt och självklart att vi bryr oss mer om det vi har närmre oss – geografiskt, känslomässigt, kulturellt, och så vidare. Se engagemanget som något positivt! Och bygg sedan vidare på det, använd det engagemang som finns och vidga det så att vi engagerar oss i mer, genom att använda likheterna. Det kan man nå långt med. Men att klaga på att det finns engagemang, att smutskasta den solidaritet människor visar, för att den ännu inte inkluderar allt och alla, det ger liksom bara skuldkänslor – och skuldkänslor bygger saker på helt fel sätt. Det är inte det vi ska ta avstamp i.

Folks kommentarer på sociala medier får mig att skämmas över att jag bryr mig om Frankrike – det land där jag har faster, kusiner och kusinbarn. Jag förstår inte på vilket sätt det gör något bättre att jag ska skämmas över det?

En annan kommentar jag sett är att vi byter profilbilder bara när det är vita människor som drabbas. Jag förstår inte det? Paris är en blandad stad, med människor av olika hudfärger, ursprung, kulturer och så vidare. Det hör väl till det som IS inte gillar? Och de som drabbades i Paris är inte bara vita, utan alla möjliga, efter vad jag förstått.

Jag såg också en annan kommentar om varför det känns extra hemskt när den här sortens saker händer i vårt närområde jämfört med långt borta. Jag minns inte exakt, men det handlade om att vår del av världen har kunnat fungera som en fristad för de som flyr undan hemskheter i andra delar av världen. Men om det blir lika illa här, vart ska de då fly?

Och nej, alla behöver inte byta profilbild för Paris eller lägga på filter eller annat sånt. Det är upp till var och en att komma fram till vad som är rätt för dem. Jag förstår att man kan tycka annorlunda. Jag förstår också att man kan tycka att flaggor och nationsgränser känns fel i sammanhanget – det där beror ju också på vad man personligen lägger i flaggan som symbol. Det är upp till var och en att göra som känns rätt för hen.

Men det gör mig ledsen att folk ska hålla på och bråka om vilka och hur många av de goda krafterna man visar solidaritet med. Jag kan inte se vad det gör för gott i nuläget.

13 november

Fredagkväll. Sitter i fåtöljen. TV:n står på:

Fransk dokumentärserie från 2009. Del 5 av 6: Skruvstäd (1942-1943).I slutet av 1942 håller ryssarna fortfarande stånd i Stalingrad. I Nordatlanten lyckas de allierade minska hotet från den tyska u-båtsflottan. Vid el-Alamein stoppar den brittiska armén Rommels framfart mot Suezkanalen. Britter och amerikaner bildar ny front i Nordafrika. Runt om i Europa intensifieras förföljelsen av judar. Hitlers trupper i Stalingrad omringas av Röda armén och har ingenting att sätta emot. I Kursk gör Hitler ett sista anfall som också misslyckas. De allierade landstiger på Sicilien och Italien byter sida. Axelmakternas trupper i Europa befinner sig i ett skruvstäd, men Hitler tänker inte ge sig än. Historien om andra världskriget berättad med hjälp av unikt restaurerat arkivmaterial.

Fast den står på bara som en ljudridå. Och hemskheterna de pratar om lyckas liksom inte tränga igenom. Jag har fullt upp med allt det som händer runtom oss här och nu. Allt jag inte kan ta till mig och förstå.

Gränskontroller i Malmö för alla som anländer från Danmark.

Danska förslag om att flyktingar som kommer till Danmark ska fråntas sina värdesaker.

Och i Paris skjuts det med automatvapen och detonerar bomber.

Vad är det för värld? Vad hände med den trygga balanserade värld jag växte upp i?

Och jag vet, jag sitter här vid min dator, i fåtöljen, i ett varmt och tryggt hus och inga akuta hot. Mot mig finns inget hot i nuläget. Jag är priviligierad av bara h-e.

Men det är ändå min värld. Och jag vill inte att den ska vara så här.

Ibland orkar jag inte ta ställning till allt

Det är en komplicerad tid och en komplicerad värld vi lever i. Och all informationen finns därute. Som engagerad och ganska medveten bör man vara insatt och påläst. Ha åsikter och ta ställning i allt, men självklart inte utan att först ha satt sig in i frågan ordentligt, läst på, vägt för och emot och så vidare.

I grunden är det förstås jättebra. Fast… ibland orkar jag inte riktigt. Jag orkar inte sätta mig in i allt, läsa allt, förstå alla samband i alla konflikter och samhällsproblem och situationer. Varken huvudet eller tiden räcker till. Och då kan jag ju inte heller tycka något riktigt tydligt. Möjligen ha en magkänsla, hålla fast vid grundläggande värderingar och ställa frågor, men inte uttrycka någon riktigt tydlig åsikt i det specifika.

Då känner jag mig otillräcklig och lat och inte tillräckligt bra. Som en sån där man inte riktigt ska vara. Speciellt eftersom liksom alla andra verkar ha orkat sätta sig in i och ha väldigt klart för sig.

Och så där känner jag ganska ofta för tillfället. För det är så väldigt komplicerat det där som pågår omkring oss i samhället för tillfället. Inte bara i länder långt borta, utan HÄR, där jag passerar varje dag.

Samvetsrant

Det där eländiga samvetet…

Det är torsdag. Jag skulle egentligen och träna. Men jag är alldeles fruktansvärt trött, för jag sov för lite. Och jag känner att jag inte riktigt pallar gå och träna, när jag är så här trött. Det har jag förstås dåligt samvete över. Och det hade jag haft även om det inte var så att jag inte tränade förra veckan (då mådde jag verkligen inte bra) eller veckan efter det (då jag var ledig och hemma och tog det lugnt och var barnfri) eller veckan innan det (när det var något kopplat till älsklingens sjukdom som kom emellan, tror jag – men jag minns inte längre).

Träna bör man, det är viktigt för hälsan. Alltså har jag dåligt samvete för att det inte blir av. Även när det liksom finns fullt rimliga skäl.

Ibland känns det som att hela livet består av dåliga samveten.

Som med mat. Egentligen kvittar det vad man äter, för nästan allting är dåligt eller fel på något vis, eller gör någon olycklig. Man ska äta mindre kött, man ska välja rätt kött och rätt fisk, man ska äta mer fisk och mindre fisk, man ska äta mat som är i säsong och som odlats nära, man ska inte äta för mycket kolhydrater men man ska äta klimatsmart mat, man ska minska matsvinnet, det ska vara ekologiskt, och inte för dyrt men inte heller för billigt, man ska bjuda på mat som ger barnen variation och viktiga näringsämnen och som de faktiskt gillar – för annars äter de inte den ändå – och man ska, för både sin egen och barnens skull, inte vara alltför mycket av tråkig och gnällig tjatmamma, för då går man sönder i hjärtat. Så hur man än gör kommer det att bli fel på minst ett par sätt. Hur många rätt man får i ekvationen är det egentligen ingen som bryr sig om.

Man ska inte jobba för mycket, man ska hålla på sina arbetstider, man ska inte jobba ihjäl sig, men man ska vara engagerad i sitt arbete och jobba med något man tror på och med något som man tror gör skillnad, men man ska inte jobba för mycket och absolut inte låta jobbet inkräkta på sitt privatliv, och absolut aldrig aldrig tycka att jobbet är viktigare än familjen eller en själv – även om man råkar ha ett jobb som går ut på att rädda världen.

Man ska prioritera sina barn, umgås med dem, ha kvalitetstid och kvantitetstid. Hitta på kreativa saker med dem, offra allt (eller i alla fall det mesta) för att de ska få en bra uppväxt, för barndomen är det viktigaste som finns och den här tiden kommer aldrig tillbaka och har man satt barn till världen så ska man tycka de är det viktigaste av allt. Man ska också förhindra dem att göra det de helst vill, nämligen sitta vid datorn eller TV:n eller andra spel och skärmar, för allt sådant är i grunden ont och egentligen vill de göra andra saker, de bara vet inte om det, så man ska motivera dem och sätta upp regler och tjata om regler och motivera att följa regler. Men man ska absolut aldrig tjata. Och man ska lära dem att ta ansvar och göra sin del och göra läxor och fixa annat först, innan man gör roliga saker, man ska absolut aldrig nånsin curla dem, men man ska inte tjata, utan man ska vara en mirakulös magiker som med sina medfödda mammakrafter genom att bara öppna munnen och släppa ut några milt uttalade väna ord få dem att drabbas av insikt och därefter alltid göra det rätta. Och man ska alltid orka lite till, aldrig tröttna, aldrig skälla eller få utbrott, ety då är man en RIKTIGT DÅLIG FÖRÄLDER ™, sämre än alla de vi läser om i tidningarna som döms för diverse brott, och man måste offentligen be om ursäkt och förlåtelse i de sociala medierna för att man höjde sin röst när barnen retat gallfeber på en. Man ska aldrig ge upp, man ska aldrig bli trött på att behöva säga samma saker igen och igen.

Man ska alltid ligga i fas med disk och tvätt och städning, laga kläder och köpa det som fattas, ha ordning och reda, hålla borta allt damm, ha levande krukväxter och ordning i trädgården. Man ska ta hand om disken samtidigt som man umgås med barnen, på ett engagerat sätt både involvera dem i diskandet så att de lär sig, förhöra läxor och göra kreativa projekt med dem, så att när det sedan är dags för barnen att komma till säng, vilket bör ske ungefär en timme efter att man hunnit hem, så ska man ha hunnit laga maten från grunden, diska och plocka av, haft kvalitetstid tillsammans, packat morgondagens gympakläder och läst en lång godnattsaga. Och sedan ska man sätta sig ned i sin fåtölj, läsa en tidning en halvtimme, se nyheterna på TV och sedan gå och lägga sig, helst inte en minut efter tio. Då ska man ändå ha hunnit uppdatera sig på världsläget på alla fronter och bli en påläst och insatt människa. (Men absolut inte vid en dator eller liknande, för de är av ondo.)

Men samtidigt ska man prioritera sig själv. Man ska bejaka sig själv, göra saker som man tycker är kul och man mår bra av. Träna, läsa, umgås med vänner – det är VÄLDIGT viktigt att man har vänner och att man umgås med dem. Det får bara inte gå ut över den där tiden man ska lägga som förälder eller den där tiden man ska diska och städa och sånt. Det är inte då man ska prioritera sig själv, utan någon annan gång, i ett parallellt universum. Man får bara inte skjuta upp det tills efter man gått in i väggen, för då har man prioriterat fel.

Men prioriterar fel gör man å andra sidan oavsett vad man gör. Till exempel om man själv sitter vid dator, TV eller telefon. Fy fy fy! Eller om man gör något som inte är alldeles nödvändigt, som att måla om en byrå (det är ju bara fåfänga och kreativt larv) eller nåt liknande. Speciellt om man gör det när barnen är vakna och kan vilja avbryta en var tredje minut för att berätta något som börjar med ”I minecraft så….” eller ”I Star Wars…”, för som förälder är det viktigt att man lyssnar på sina barn och engagerar sig i deras intressen, och deras intressen är alltid, per definition viktigare än de eventuella egna intressen man har som ju inte egentligen fyller någon funktion.

Ja, just ja, jag höll ju på att glömma! Man måste ju hinna med att rädda världen också! Det gör man nattetid – men man måste noga se till att det inte inkräktar på de viktiga åtta timmarnas sömn.

Jag skulle kunna hålla på precis hur länge som helst, om precis vilket område som helst. Det finns liksom inget område som inte är behängt med dåligt samvete, på ett eller (oftast) flera sätt. Nu sitter jag till exempel och tänker på godis, som ju är dåligt men som mitt äldsta barn ändå inte tycker om (inte jag heller), men körsbärstomaterna han gärna vill ha istället är säsongsfel och odlas i vattenbristens Spanien, och vindruvor är också dåligt, liksom chipsen, för att inte tala om ölkorven… så kanske hade det varit bättre om han gillade godis som sin lillebror? Och kläder behöver man ha, både jag och barnen, och de bör vara giftfria, både för vår och tillverkarnas och naturens skull, och de bör vara begagnade, för resursernas skull, men de ska också väljas med omsorg, så att de inte är könsstereotypa, och så att barnen trivs, och de ska vara bekväma – men i praktiken ska man inte lägga mer än någon minut på att införskaffa dem, för då slösar man med den viktiga tiden man ska tillbringa med sina barn…

Jag är så förbannat trött på dåligt samvete. På att ha dåligt samvete oavsett vad jag gör. På att veta att jag alltid kunde valt och gjort och prioriterat lite bättre.

Jag hör ju inte till de som tror att det finns någon mening med livet och världen – egentligen. Men det tycks mig ibland som att den praktiska meningen med livet är att undvika att göra fel mot någon eller på något sätt. Att snitsla sig fram så bra som möjligt mellan alla dåliga samveten. Men eftersom ekvationen inte går ihop, så slutar det förstås också med att jag kör över och manglar mig själv. Men det kanske kvittar? Det jag vill är ju inget viktigt egentligen. Det är det som är mest okej att prioritera bort. Att prioritera sig själv är själviskt, och det är bland det fulaste som finns. Speciellt om man är mamma.

Ibland funderar jag på att bestämma mig för att bara skita i alla samvetena och göra ändå, göra som jag trivs med och som jag mår bra av. Som jag blir glad av! Bestämma mig för att vara nöjd med så det blir. Tillåta mig att vara just jag. Tanken är lockande men ännu mer skrämmande, och jag är tveksam till om jag skulle klara av det.

Nej, jag ska inte skylla på någon annan. Omvärlden kan ju knappast hjälpa att jag suger åt mig uttalade och underförstådda krav som en svamp för att jag har lärt mig hela livet att det är så man ska göra. Det är förstås bara mitt eget fel :P Jag borde genast sluta med samvetet och bara *hepp* göra allt det rätta ändå.

Men så slänger någon in arvsynd i leken. Och där går min gräns. Jag går inte med på den idén. Jag har alldeles fullt upp med att ha dåligt samvete för alla saker jag har ens en homeopatisk möjlighet att påverka. Men det som ligger före min existens, det har jag faktiskt ingen skuld i.

Och nej. Jag vill INTE ha några goda råd. Inga tips om hur jag kan göra saker på ett bättre sätt, för att få barnen att göra det de borde eller hur jag ska välja när det kommer till maten, eller hur jag ska lyckas ta han dom både mig själv och barne, eller något annat. Jag vill inte. Jag vill slippa ha dåligt samvete och hela tiden känna att jag borde försöka lite till och lite till och lite till för att få saker att bli så där perfekta som de är i världsalltets fantasi.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att vara jag. Ha kul. Lata mig. Inte förväntas vara perfekt. Känna det. Veta det inom mig. Inte bara höra någon tala om det i teorin.

Karl-Bertil Jonsson och julhandeln anno 2015

Inatt låg jag och tänkte på Karl-Bertil Jonsson.

Karl-Bertil Jonsson

Karl-Bertil Jonsson hör, liksom Kalle Anka, till de riktigt stabila jultraditionerna i Sverige. Karl-Bertil Jonsson har visats på TV varje (?) jul sedan jag föddes, vilket för min generation (och alla yngre och även en del äldre) hör till de saker som ”ALLTID” varit på ett visst sätt. Och även om många av oss inte ser programmet varje jul – det finns ju så mycket annat att göra på julafton, typ äta, äta och äta (samt umgås) – så räcker det att se programnamnet i tablån för att en hel del av oss ska börja återge delar av dialogen från minnet, antingen högt eller inne i huvudet. En väletablerad jultradition, med ett fint budskap som hör hemma i julen. Den klassiska Robin Hood-tanken:

Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Detta ligger jag och tänker på, i mitten av november. I en tid när de dagliga diskussionerna i media, i flödet från omvärlden, handlar om pengar. Om vi har råd. Om vi har råd att hjälpa de som är mer utsatta än oss – de behövande, de otrygga, de som saknar mat eller fristad. Och eviga diskussioner om vem det är viktigast att hjälpa, vem som har mest rätt till vår hjälp, vem som är mest behövande, vem som är vårt ansvar, vem som är vår medmänniska.

Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Och samtidigt drar julhandeln snart igång. Julhandeln spås alltid slå rekord. Om julhandeln inte slår rekord kommer handeln att betrakta det som kris – när det handlar om handel och tillväxt tycks det som att det enda som duger är en exponentiell kurva. (Trots att alla borde begripa att det inte kan fortsätta så i längden.)

Jag har inga principiella problem med julklappar. Vi behöver firanden och högtider. Och ofta samlar man ju ihop och ger till exempel barnen större saker som de behöver just i samband med födelsedagar och jul – skulle man inte köpa dem till dessa tillfällen så skulle man köpa dem någon annan gång på året. Och dyrare presenter – och därmed ”mer” julhandel – behöver inte nödvändigtvis vara dåligt – det kan handla om miljömässigt bättre produkter, kvalitet som håller längre eller allmänt sett mer genomtänkta saker.

Men däremot har jag något emot meningslösa julklappar. Saker som inte fyller någon funktion. Saker som inte håller. Saker som bara kommer att samla damm. Julklappar som skaffas mest för att ”det ska vara så” – och så krystar man fram något, hittar på och köper något – som man inte ens vet om mottagaren vill ha eller kommer att använda.

Det kan till exempel vara en tändstickstavla av Bodens fästning.

Och då tänker jag att vi nog skulle behöva se Karl-Bertil Jonssons julafton – inte på julafton, när det redan är försent och julklapparna är både köpta och utdelade, utan redan nu. För att påminnas om möjligheten att göra som Karl-Bertil:

Jag tog undan paketet och gav det till en fattig.

Och vi behöver inte vara brottsliga som Karl-Bertil och ta någon annans paket (det är ju trots allt lite problematiskt) – vi kan ta de paket vi själva skulle ge till någon, och istället skänka de pengarna till någon som behöver dem bättre.

Som sagt var, vi ska inte skippa de bra julklapparna. Men när du sitter och funderar på vad du ska hitta på till någon som redan har vad hen behöver, strunta då i att hitta på något. Och skriv gärna ett kort att överräcka istället för julklappen. Det kan stå just så:

Jag tog undan ditt paket och gav det till en fattig.

Och vi behöver inte fastna i diskussioner om vilka det är vi ska hjälpa. Vi behöver inte ställa de behövande mot varandra. Du kan själv välja om din julklapp ska gå till svenska hemlösa, din hemorts kyrkas verksamhet för fattigpensionärer och barn, nyanlända flyktingar eller till att hjälpa flyktingar ”på plats”. För jag lovar dig: alltsammans behövs.

Till skillnad från tändstickstavlor med Bodens fästning, som trots allt gör ganska lite skillnad för en bättre värld (förlåt, tändstickskonstnärer!).

Och som sagt var, vi borde se Karl-Bertil Jonssons julafton redan nu, inför julhandeln. Men å andra sidan så kan som sagt var de flesta av oss de bärande delarna av dialogen utantill. Så kanske räcker det med den här påminnelsen?

Men nej, jag vet, i praktiken är det inte fullt så enkelt som det låter i praktiken. Vi sitter fast i konventioner och vanor. Men tillsammans kanske vi kan hjälpa varandra, knuffa varandra i rätt riktning och stötta varandra?