De som är kloka och insatta säger att man inte ska dela bilderna på drunknade, döda flyktingbarn. Teoretiskt tänker jag att de väl har rätt. Det kan förstås ses som respektlöst.
Fast i magtrakten håller jag inte riktigt med.
För mig är det självklart att vi ska ta emot flyktingar som kommit hit för att ta sig ifrån krig, förföljelse, torka och andra missförhållanden. Men det är ett teoretiskt, principiellt resonemang. Det bygger på mina värderingar om alla människors lika värde, en allmän förståelse för andra människor, och så vidare. Mina åsikter om hur världen bör se ut och fungera, mina principer om människors ansvar. Känslomässigt, visst, men ändå teoretiskt.
Men när jag ser de där bilderna i flödet, på döda barn som spolats iland på stranden, då rör det mig på ett annat sätt. Det griper tag i magen på mig. Det tar sig igenom den mur jag har byggt för att hantera tillvaron – tillvaron av cancer och ångest och annat i bagaget, och muren jag bland annat byggt av sertralin för att kunna klara av att leva normalt. Det blir något mer än det teoretiska resonemanget och vad jag tycker och blir på ett helt annat sätt något jag KÄNNER.
Fast jag scrollar snabbt förbi. För dels är det obekväma bilder att se. Men framför allt och allra mest vet jag ju att det är fel att dela bilderna – och därmed också att titta på dem. Så jag skäms över att jag tittar på dem, och jag skäms över att de gör skillnad för mig.
För jo, det ger mycket mer effekt att se de döda barnen än att se bilder av samma barn som levande, glada, skrattande. Bilder på glada skrattande barn har jag, liksom alla i min generation i Sverige, redan sett oändliga mängder av. De berör inte påtagligt, för de är för vanliga. De kunde vara mina men är inget jag reagerar på, eftersom det är något vardagligt och normalt. Men bilderna på döda barn är något annat. Då blir det påtagligt att det lika gärna kunde vara mina barn.
Jag ser personer påtala att det visar att vi gör skillnad på våra ”vita” barn och barn med annan hudfärg. Och det blir ett så märkligt argument, för jag tycker inte ens de har annan hudfärg. Ja, de har annan hårfärg än mina blonda barn, men det har ju massor av andra barn härhemma också. För mig är det påtagliga just att de är barn, och jag känner att det kunde vara mina barn. Och de är döda, och det är mina barn tack och lov inte.
Och jag vet inte om det är respektlöst. Det måste ju i grunden handla om vad vi tycker är respekt? Och det måste väl på något sätt hänga samman med moral och ”religion” och värderingar? I grunden är det väl på något vis en ”religiös” tanke att man ska visa extra respekt för de döda. För mig är det i så fall mer respektlöst att visa tv-reportage med lidande människor från katastrofområden och krigsområden. De kan lida av det. Den som är död är trots allt bortom effekterna av vad vi gör och inte gör. Det kan i mina ögon lika gärna vara respekt att visa vilka hemska resultat våra stängda gränser har, i form av döda barn, för att fler av oss ska försöka hjälpa till att öppna upp gränserna på olika sätt?
Möjligen är det respektlöst mot barnens föräldrar – men det är mycket mer respektlöst att vi inte hjälpt till att förhindra att deras barn dör. Och möjligen är det respektlöst mot andra personer som inte byggt känslomässiga murar för att hantera livet.
Ja, det är komplicerat. Jag delar inte själv bilderna. Men jag har svårt att säga att det är en dålig sak att folk gör det, om det kan bidra till att vi gemensamt blir bättre på att ta vårt ansvar gentemot våra medmänniskor.
