Category Archives: Samhälle

Medborgarlön för att skynda på omställningen?

Det här med medborgarlön hör till saker jag säkert egentligen borde sätta mig in i närmre.

Jag minns att min första reaktion när jag hörde talas om tanken för många år sedan var att tänka på folk som jag vet av naturen är lata och som verkligen inte skulle försöka skaffa jobb om de kunde få en lön ändå, typ – och därmed avfärda idén som dum. Men den sortens idéer behöver kanske tänkas igenom lite längre innan man avfärdar dem :-) På senare år har jag egentligen mest konstaterat att tanken nog faktiskt kan vara vettig – och det har dessutom förstärkts av vetskapen att en massa kloka människor verkar ha grottat ner sig i detaljerna betydligt djupare och kommit fram till att det faktiskt skulle vara bra. Och så har jag tänkt att jag borde nog läsa vad som skrivits, men det är ju så mycket man borde läsa, och man hinner inte allt…

Men häromkvällen låg jag och funderade på det här:

Om man inför medborgarlön, så behöver folk inte längre jobba med saker de vet är dåliga – för miljön, för hälsan, för människor i andra delar av världen, och så vidare – bara för att de ska kunna betala hyran och köpa mat att leva av. Då slipper vi resonemang av typen ”Ja, men om vi lägger ner den här industrin/verksamheten/dittendatten så blir en massa människor arbetslösa, och hur ska de då klara sig?”. Och då kan omställningen till en hållbarare bättre värld gå mycket snabbare. Och det vore ju en fantastisk välgärning i slutändan!

Förvirrade tankar om det som står i tidningen och det som händer nära och långt bort

Tidningen är full av hemska, jobbiga saker.

Trollhättan. Nedbrända flyktingboenden. Analyser av vad och varför och vem och hur och bollande av tolkningar av ord och definitioner.

Men också cancer. Dödsruna över en 37-åring som dött av cancer. Reportage med en ännu yngre tjej som drabbats av akut leukemi, som hon upptäckt på grund av kraftig huvudvärk och trötthet. Och så de senaste dagarnas återkommande pumpande om cancerogeniteten hos processat kött.

Idag, med några dagars distans till Trollhättan, är det åter cancertexterna som ger mig mest ångest. Det förstärks förstås av älsklingen, som för tillfället ligger i sängen och sover av sig cellgiftströttheten. Men texter om cancer har alltid gett mig ångest, satt igång hypokondri och letandet efter symptom, satt igång värderandet av sannolikheter och vetskapen om att teoretiskt och proportionellt bör jag eller någon när drabbas och varför skulle just vi klara oss undan, och jag har med tiden lärt mig att låta bli att läsa sånt – jag vet om att hemskheterna finns, men det kommer inte att hjälpa mig att läsa om det. Fast sedan i somras läser jag det i större utsträckning, och för det mesta klarar jag numera att hantera det bättre – det är som att det bekommer mig aningen mindre när vi redan är drabbade och jag inte behöver fundera över om vi kommer att klara oss undan. Fast idag drabbar det mig ganska hårt ändå. För många texter, för vanliga symptom, och för svajig grund att stå på i övrigt.

Och med några dagars distans till Trollhättan är det som hände där är lättare att distansera sig till. För min blonda familj, mina blonda barn. Mördaren var inte ute efter sådana som oss – i just det här fallet var vi liksom inte hotade. Medan hotet från cancern i är riktat mot alla människor, oavsett hudfärg, religion och ursprung.

Samtidigt ligger det något stort och komplicerat i det där. Samtidigt som det är uppenbart att händelser som den i Trollhättan är riktade mot människor med annan hudfärg än min, och jag och de mina därför inte behöver känna oss rädda på samma sätt som de som har annan hudfärg, så betonas hela tiden i oika sammanhang  – med all rätt – att vi alla är människor, alla lika mycket värda, och att det som riktas mot någon av oss därmed riktas mot oss alla och hela samhället. Jag känner mig förvirrad av att på något vis samtidigt inkluderas och ställas utanför. Det förstärks av föräldraskapet. Ja, jag bryr mig allra allra mest om mina egna barn, och jag vill att inget ont ska drabba dem, och det onda får, helt själviskt, hellre drabba andra barn än just mina egna. Men går jag utanför det, om jag liksom kan få undanta mina egna barn, så bryr jag mig lika mycket om de andra barnen – och deras föräldrar – oavsett vem de är. Jag vill inte att ondska ska drabba några barn. Jag vill inte att smärtan av att ens barn drabbas ska drabba någon förälder. Och i det skiter jag ett långt stycke i färg och form.

Som sagt var, det är förvirrande att ena minuten känna att man är inkluderad i ett stort gemensamt och nästa minut vara den priviligierade, som står vid sidan om och egentligen aldrig kan förstå.

Men den viktigaste slutsatsen av det är väl kanske att vi som inte behöver vara lika rädda men som ändå är en del av den stora gemenskapen, det är vi som också bör kämpa mest för allas vårt gemensamma samhälle.

.. tänker jag  och inser samtidigt att jag ju just nu ändå har så dåligt av den där kraften. För en trappa upp ligger fortfarande älsklingen och sover cellgiftströtthetssömn. Även min egen värld är synnerligen otrygg, fast på ett annat sätt.

Och på något sätt ska jag ändå lyfta mig över oro och ångest och ta hand om disk och tvätt och annat som finns här i mängd.

Tankar i uppgörelsens tid

En överenskommelse om flyktingsituationen – en flyktinguppgörelse. För att samarbete och samsyn är nödvändigt under rådande omständigheter – för att det kommer många flyktingar, för att vi har en minoritetsregering, för att vi har ett parti i riksdagen som de flesta inte vill ska få inflytande i de här frågorna.

Och så fylls flödet av klagomål på att ens eget parti gått med på det ena eller andra. Klagomål som liksom ger intrycket av att man tycker att ens parti inte skulle gett efter alls. Att det är förkastligt att man gett efter. Att man hellre borde gått därifrån och sagt ”nej, då vägrar jag leka med er – ni är dumma!”.

Kompromisser, samverkan, gemensamma lösningar bygger på att man inte får helt och hållet som man vill, att man vinner något och förlorar något, och att man får nöja sig med det i en situation när det är nödvändigt att samarbeta. Inte på att man ska tro att man plötsligt kan övertyga de oliktänkande om att man själv har rätt och de hela tiden haft fel.

Jag tycker inte heller överenskommelsen är bra – den innehållet saker jag verkligen tycker är dåliga. Men om vi anser att en överenskommelse är nödvändig så får man leva med det.

Olika ljudacceptans

Ibland tänker jag att det är en himla tur att vi bor på landet. Som när folk i mina flöden i sociala medier beklagar sig över att folk borrar (ja, borrar!) vid halv åtta på kvällen (!). Eller att hantverkare sätter igång vid sju på morgonen.

För alltså, när ska man hinna göra saker? Allt kan inte göras under kontorstid, speciellt inte om man faktiskt har ett jobb också :-)

Och folk tror säkert att det är tyst på landet. Men det där beror ju på vad man menar med tyst.

Jag har stått och öst grus/makadam från släpkärra ner i skottkärran en lång stund i mörkret ikväll. Det hördes säkert en bra bit bort. Och? Det väsnas ju knappast mindre när det skördas sent om kvällarna, eller lastas stora mängder betor. Eller annat sånt där.

Tankar i höstskymningen på en sydskånsk veranda

Jag står och målar de ljusblåa partierna på insidan av verandan ett varv till. Utanför glittrar den sena eftermiddagens oktobersol i stubbåkern och ger guldgula toner.

Jag tänker att det är den sortens saker jag delar med många av mina vänner: Upplevelsen av det nästan magiska ljuset i den ultramarinblåa färgen. Skönheten i min hembygd. Glädjen och vemodet i en vacker melodi. Njutningen i en god maträtt. Och därmed inte sagt att alla mina vänner tycker om samma färger eller samma musik eller mat som mig. Men många gånger finns det något som förenar oss i ”små” upplevelser. Och det är inte på något vis avgörande för att kunna dela upplevelser, eller för att bli vänner, att man kommer från samma plats från början – denna sorts upplevelser och känslor kan vi dela ändå. Och det finns människor som kommer som samma plats som jag som jag aldrig skulle hitta någon sorts sådan igenkänning med. Människor som alltid kommer att vara främlingar.

Självklart finns det andra saker som också är viktiga för vänskap. Fast de är svåra att sätta fingret på. Man kan prata om religiösa och politiska uppfattningar som viktiga skiljelinjer – men det finns personer som kommit till helt andra slutsatser än jag som jag är mycket god vän med. Och ja, någon sorts grundläggande värderingar är ju förstås väsentliga på vissa plan – men lika viktigt är kanske hur man hanterar när åsikter och värderingar skiljer sig åt.

Och inte heller i det här fallet är det viktigt varifrån folk kommer. Förstås.

Jag är däremot överlag dålig på att ta kontakt med och lära känna nya människor. Jag är inte den som föregår med gott exempel när det gäller att bjuda in flyktingar till mitt hem eller engagera mig i olika integrationsåtgärder. Fast jag är å andra sidan inte så bra på den sortens kontakter och initiativ när det kommer till folk som bott i Sverige i hela sina liv heller. Det är nog helt enkelt inte den jag är, liksom. För att det finns så mycket annat jag vill göra – som sällan i någon större utsträckning involverar så särskilt många människor. Och för att jag inte är så mycket för den sortens sociala samvaro. Generellt känner jag mig nästan alltid svältfödd på möjligheter att få göra saker ensam (eller möjligen på tu man hand med älsklingen).

Jag är generellt sett inte den man lär känna ”bara för att” – utan för att jag och den jag lär känna på något sätt råkar befinna oss på samma arena – och visar oss ha något gemensamt. Stort eller litet. Och kanske är jag svårare att lära känna på grund av människor jag mött genom livet, människor som kommit från samma bygd som jag, synbart från samma bakgrund och förhållanden, men ändå människor som saknar förmågan att hantera olika åsikter och smaker på ett bra sätt.

Utanför min veranda övergår dagen i skymning. Himlen blir en vackert ljusrosa fond för moln i olika nyanser av vitt, ljusblått och grått.

Jag vill välkomna människor som flytt sina gamla hem till min vackra hembygd. En del kanske för ett kortare besök på ett tillfälligt boende – våra vackra vyer kanske kan ge dem frid i hjärtat och nytt hopp i en tillvaro som länge varit ett gungfly; en del av dem för längre tid, som en plats att starta ett nytt liv. Och vem vet, med några av dem kanske jag tids nog finner gemensamma glädjeämnen och intressen?

Jag vill att ni ska känna er välkomna här i min vackra hembygd, precis som jag en gång kände mig välkommen när jag var ny här.

Köp gärna en ny TV, men skänk inget till ”fel” behövande!

 

imageKommentaren ovan kommer från ett sammanhang där det skänks/samlas in pengar till flyktingar. Privatpersoner och företag som väljer att lägga pengar på något som hjälper medmänniskor. Och kritikerna gnäller alltså över att de givmilda inte istället lägger sina pengar på behövande lsom (redan) är svenskar.

Däremot klagar de här personerna aldrig på om givarna istället behåller pengarna och lägger dem på sånt folk lägger pengar på om de har råd:

  • Dyrare mat
  • ny TV och dator
  • kläder de inte behöver
  • semesterresor

… och så vidare. De har inga problem med att folk användet sina pengar på sånt de inte nödvändigtvis ”behöver”. Bara de inte lägger pengarna på att hjälpa ”fel” personer. För då minsann!

Mer pengar – fler handläggare – kortare handläggningstid

I dagens Sydsvenskan är det en debattartikel om bostadsbyggande – eller bristen därpå. Texten är skriven av en folkpartist i Malmö. Han radar upp en mängd faktorer som han anser bidrar till bostadsbristen och saker som behöver förändras. Bland annat det här:

Att bygga en bostad tar tid. Det involverar många aktörer inom både de offentliga och privata sfärerna. Plan- och byggnadsbesked ska ges och överklaganden kan hindra byggnationen i flera år, vilket bland annat Helsingborgs stad lyfter som ett allvarligt problem. Vi måste förenkla denna process för att kunna bygga snabbare. Att ta bort administrativa hinder är ett sätt att öka nybyggnationstakten.

Jag är inte expert på just handläggning av planärenden och liknande. Men det här är ju inget unikt just i plan- och byggsammanhang. I alla sammanhang där myndigheter har till uppgift att handlägga något som ärende innan något kan ske, så efterfrågas förenklingar och liknande för att det ska kunna ske snabbare.

Man får känslan av att den där utvärderingsprocessen är bortkastad tid. Något man helst vill kuna hoppa över helt.

Men det tar tid att värdera för och emot, väga in alla möjliga aspekter om miljö, sociala faktorer, ekonomi, påverkan på det ena och det andra och det tredje. Och det är viktigt. Det borde varje tänkande människa begripa.

Vissa delar av det går inte att korta ner tidsmässigt, helt enkelt för att det handlar om att det ska finnas en rimlig möjlighet att komma in med överklagande.

Men att processerna hos myndigheter tar tid handlar faktiskt ofta om personalbrist. Det finns regler av olika slag från riksdag, regering och nationella myndigheter som ska vägas samman i besluten, men däremot är man från nationellt håll uppenbarligen inte intresserade av att det ska finnas pengar till att avlöna tillräckligt många handläggare för detta arbete. Uppenbarligen är handläggandet inte tillräckligt prioriterat.

Om det tillsattes mer pengar till handläggning av ärenden skulle fler handläggare kunna anställas, och handläggningstiderna skulle kunna bli kortare.

Och det skulle väl passa bra ihop med att det alltid efterfrågas fler jobb? Men nä just det, det är ju populärare att ge pengar till insatser som på sikt kanske ska kunna skapa nya behov och därmed ny jobb än att faktiskt betala folk för att göra jobb som behöver göras.

Tankar om bilder och döden och respekt

De som är kloka och insatta säger att man inte ska dela bilderna på drunknade, döda flyktingbarn. Teoretiskt tänker jag att de väl har rätt. Det kan förstås ses som respektlöst.

Fast i magtrakten håller jag inte riktigt med.

För mig är det självklart att vi ska ta emot flyktingar som kommit hit för att ta sig ifrån krig, förföljelse, torka och andra missförhållanden. Men det är ett teoretiskt, principiellt resonemang. Det bygger på mina värderingar om alla människors lika värde, en allmän förståelse för andra människor, och så vidare. Mina åsikter om hur världen bör se ut och fungera, mina principer om människors ansvar. Känslomässigt, visst, men ändå teoretiskt.

Men när jag ser de där bilderna i flödet, på döda barn som spolats iland på stranden, då rör det mig på ett annat sätt. Det griper tag i magen på mig. Det tar sig igenom den mur jag har byggt för att hantera tillvaron – tillvaron av cancer och ångest och annat i bagaget, och muren jag bland annat byggt av sertralin för att kunna klara av att leva normalt. Det blir något mer än det teoretiska resonemanget och vad jag tycker och blir på ett helt annat sätt något jag KÄNNER.

Fast jag scrollar snabbt förbi. För dels är det obekväma bilder att se. Men framför allt och allra mest vet jag ju att det är fel att dela bilderna – och därmed också att titta på dem. Så jag skäms över att jag tittar på dem, och jag skäms över att de gör skillnad för mig.

För jo, det ger mycket mer effekt att se de döda barnen än att se bilder av samma barn som levande, glada, skrattande. Bilder på glada skrattande barn har jag, liksom alla i min generation i Sverige, redan sett oändliga mängder av. De berör inte påtagligt, för de är för vanliga. De kunde vara mina men är inget jag reagerar på, eftersom det är något vardagligt och normalt. Men bilderna på döda barn är något annat. Då blir det påtagligt att det lika gärna kunde vara mina barn.

Jag ser personer påtala att det visar att vi gör skillnad på våra ”vita” barn och barn med annan hudfärg. Och det blir ett så märkligt argument, för jag tycker inte ens de har annan hudfärg. Ja, de har annan hårfärg än mina blonda barn, men det har ju massor av andra barn härhemma också. För mig är det påtagliga just att de är barn, och jag känner att det kunde vara mina barn. Och de är döda, och det är mina barn tack och lov inte.

Och jag vet inte om det är respektlöst. Det måste ju i grunden handla om vad vi tycker är respekt? Och det måste väl på något sätt hänga samman med moral och ”religion” och värderingar? I grunden är det väl på något vis en ”religiös” tanke att man ska visa extra respekt för de döda. För mig är det i så fall mer respektlöst att visa tv-reportage med lidande människor från katastrofområden och krigsområden. De kan lida av det. Den som är död är trots allt bortom effekterna av vad vi gör och inte gör. Det kan i mina ögon lika gärna vara respekt att visa vilka hemska resultat våra stängda gränser har, i form av döda barn, för att fler av oss ska försöka hjälpa till att öppna upp gränserna på olika sätt?

Möjligen är det respektlöst mot barnens föräldrar – men det är mycket mer respektlöst att vi inte hjälpt till att förhindra att deras barn dör. Och möjligen är det respektlöst mot andra personer som inte byggt känslomässiga murar för att hantera livet.

Ja, det är komplicerat. Jag delar inte själv bilderna. Men jag har svårt att säga att det är en dålig sak att folk gör det, om det kan bidra till att vi gemensamt blir bättre på att ta vårt ansvar gentemot våra medmänniskor.

Bankbyte

Sedan ett tag tillbaka är vi mitt i ett pågående bankbyte.

Det känns lite bisarrt. Vi bytte båda till den bank vi nu på väg bort från när vi köpte huset för tretton år sedan. Vi valde banken för att den var ganska (förhållandevis) liten och fristående, samt att den kontaktperson vi fick där ingav förtroende, förstod vilka vi var och gav det stöd vi behövde, nervösa som vi var över att köpa hus.

Vår bankkontakt försvann efter några år vidare till andra uppdrag. Därefter fick vi nya bankkontakter med nya mellanrum. Personer med andra värderingar, ointresse för att lyssna på oss och väldigt mycket ”säljinriktning”. Ja, de få gånger vi faktiskt träffade dessa personer så verkade det mest gå ut på att sälja på oss saker.

Banken gick ihop med en annan likartad bank. Det var väl i sig okej.

Sedan, för ett år sedan, gjordes en stor bankomstruktureringsaffär. ”Vår” bank gick upp i eller köptes av en av de banker vi velat slippa. Fast inte nog med det: den där bankaffären ledde i praktiken till att vår bank skulle splittras åt flera olika håll. Det visade sig att tre fjärdedelar av familjen placerades i en av de ”nya” bankerna – men familjens minsting i en annan!

I sista minuten lyckades vi dock få till att vi alla skulle hamna i samma bank – den bank som minstingen stoppats i och som vi trots allt tyckte var det mindre dåliga alternativet.

Men sedan dess har allting varit en röra. För fortfarande ska egentligen allt skötas via den gamla banken – trots att den egentligen inte finns. Eller egentligen den gamla bankens datorsystem i alla fall. Och på den nya banken vet egentligen inget nåt. Och det kommer liksom ingen info – eller, den första infon med substans kom när den bankkontakt vi tydligen tilldelats (utan att få veta det) skickade brev för att meddela att hon gick på föräldraledighet.

Vi tröttnade. Och bestämde att det slutligen var dags att ta itu med det här. Byta till en mindre bank igen. En bank som bryr sig om vilka vi är och lyssnar på oss. Och en bank som inte är inriktad på att tjäna pengar utan fungerar som en stiftelse och delar ut överskott till lokala föreningar och projekt. En bank vi kan stå för att vara kunder i och som är en del av vår hembygd.

Bankbyte är en lite småomständig process. Och den blir inte mindre omständig när 1. banken man flyttar från inte kan svara vettigt för att de inte har någon koll efter den stora bankaffären och allting är rörigt, och 2. när älsklingen nyss fått cancerbesked och man behöver ta ställning till saker på ett allmänt mer livssavgörande sätt, liksom. Å andra sidan känns det viktigare än nånsin att ha nära till banken – fysiskt och mentalt.

Nå. Nu är det snart färdigfixat, tror jag. Det känns bra.

Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter

Sydsvenskan 21 augusti, sidan 3:

 

Urklipp från Sydsvenskan 2015-08-21

 

Jag är kvinna. Jag tycker och tänker. Och jag skriver det jag tänker, här i bloggen.

Men ärligt talat orkar eller vågar jag ofta inte ens dela det jag skrivit sedan. Det finns här i bloggen, och mina få trogna läsare läser det kanske förr eller senare (om det inte drunknar i mängden av korta inlägg som inte handlar om tyckande). Men jag länkar sällan mitt tyckande på facebook eller twitter numera. Trots att jag har ganska snälla ”flöden”. Jag orkar inte ta risken.

För jag känner att det finns sådana enorma krav från omvärlden, den där utanför, för att jag ska få lov att tycka. För att jag ska få tycka måste jag göra en total analys, få med alla parametrar, väga in för och emot och inte missa att läsa någon viktig källa. Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter. Innan jag gjort den hemläxan har jag egentligen inte lov att tycka offentligen.

Det är de krav som ställs på oss duktiga flickor i den struktur vårt samhälle har.

Och eftersom jag inte hinner eller orkar hela den processen för minsta lilla tyckande så låter jag hellre bli. Det går inte ihop med att samtidigt ha hus och barn och annat.

På andra grupper ställer samhällets strukturer inte alls samma krav. Vissa grupper *host* kan komma undan med vilka låtsasfakta och kategoriska uttalanden och anklagelser som helst.

Effekten av detta är att våra nyanserade inlägg uteblir (eftersom vi är rädda att de inte är tillräckligt nyanserade). Istället fylls nätets tyckande av vinklade inlägg i mängd från personerna i de där andra grupperna.

Det är ett elände. Verkligen. Våra röster behövs ju också! Och kanske ännu mer i dagens samhälle.

Men det tar så mycket ork. Så mycket mod. Varje gång. Och jag känner att jag återigen tappar mark, tappar av det jag kämpat med att återta.

Så jag tycker. Jag skriver, här i bloggen. Men jag påtalar det sällan, och du kommer bara att hitta det om du själv aktivt kommer hit.