Category Archives: Samhälle

Lösningen på allt: fortsätt mata monstret

Börsras. Kina. Världsekonomi i gungning.

– För att lugna marknaderna behöver vi snabbt få tydliga indikatorer på att tillväxten börjar vända upp igen.

Uttalandet är hämtat från en artikel i dagens Sydsvenskan och kommer efter vad jag begriper från SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

Och jag får för mitt inre upp en diffus bild av ett monster från en film eller en saga: det stora monstret som alla kämpar med att hålla på gott humör. Skämma bort med god mat, klia under hakan, svassa för och fjäska för, samt konstant lugna och intala att jodå, allting är bra, det finns inga problem. För alla är rädda för monstret, alla är rädda för att monstret ska äta upp dem. Och ingen vill se att ju mer man matar monstret desto större blir det.

Det stora märkliga tillväxtekonomimonstret.

En dag kommer monstret att förgöra oss. Men fram tills dess är det viktigt att fortsätta mata det.

Precis så enkelt är det

Världen är överfull av hemskheter och ondska. Krig, svält, naturkatastrofer, religiös extremism, kvinnoförtryck, människohandel och så vidare, i all oändlighet.

Jag är en ganska liten människa i sammanhanget. Jag har inte ork och kraft att försöka ändra världen i någon större utsträckning på dessa områden (och den kraft jag har lägger jag på miljö, som också är livsavgörande och dessutom inte alls frikopplat från det andra). Och jag är för feg för att bege mig ut i världen som en del hjältar i hjälporganisation och annat.

Men när människor som drabbats av dessa hemskheter lyckats ta sig loss därifrån, lyckats lämna eländet och ta sig hit till vårt land, då kan vi för bövelen inte säga ”nej, här får du inte vara”.

Jo, precis så enkelt är det.

Systemet som gör att jag inte får tag i min alkoholsvaga cider

Jag är i grunden nykterist sedan många år.

Jag är också positivt inställd till Systembolagets existens och genomförande i stort. Jag tycker det är bra att alkoholhaltiga drycker över viss nivå säljs på vissa ställen, under vissa förutsättningar och så vidare.

Och mig personligen påverkar det ju inte så mycket, eller? Jo, jag börjar inse att det ju faktiskt gör det – och på ett ganska löjligt sätt.

Så här är det: Eftersom jag en gång i tiden var medlem i en nykterhetsorganisation, så har jag också en gång i tiden kommit att sätta min gräns runt 2,25% alkohol, eftersom det var den gränsen som användes då. Fast i praktiken kan det ju kvitta om det är 2% eller 2,5%, men däromkring är det starkaste ja normalt sett dricker.

Vin intresserar mig inte jättemycket, även om jag gärna dricker ett alkoholfritt vin när jag äter fin middag på fest. Öl intresserar mig inte alls, även om jag förstås tycker det är kul att det kommit bra alkoholfria ölsorter på senare år – jag gläds åt dem som vill ha det, men dricker det inte själv.

Men cider… Eftersom jag varit i Bretagne några gånger i mitt liv så har jag upptäckt vilka goda riktiga cidrar det finns. Då snackar vi riktig cider: gjord på bara äpplemust – inte utspädd med kolsyrat vatten i varierande mängd som den svenska cidern.

Den franska cidern finns i två styrkor: Doux och Brut. Doux betyder ungefär mild och har oftast 2-3% alkohol. Brut är starkare – 4-6% alkohol.

Jag dricker Doux-cidern. Oavsett om den är på 2, 2,5 eller ibland i enstaka fall 3 procent.

När jag var ung och student var utbudet av ”alkoholfritt” egentligen mindre på systemet än idag. Men definitionen var vidare: allt under 2,25% klassades in som alkoholfritt. På den tiden fanns Ecusson Doux att köpa på systemet, vilket jag också ganska ofta gjorde.

Numera har systemet däremot snöat in på att alkoholfritt ska vara nära noll – det är produkter upp till 0,5% alkohol ungefär. Och ja, systembolaget erbjuder fortfarande alkoholfria cidrar. Men numera är det frågan om uppblandade drycker: först i innehållsförteckningen står vatten. Och alltså, det är inte samma sak som cider på bara äpple. Smakmässigt är det verkligen inte samma sak.

När man istället tittar på systemets sortiment med cider med alkohol, så börjar det på 4% alkohol. Systemet tar alltså bara in produkter motsvarande ”Brut”.

Och vad gäller Ecusson Doux, som alltså klarar sig den magiska alkoholgränsen 2,25% men inte längre finns på systemet, så kan man få tag i den i vissa större mataffärer. Sägs det. Men i alla fall ingen i mitt närområde. Inte längre.

Det intressanta och lätt frustrerande är alltså att Systembolagets regler och inriktning gör att jag, som vill hålla mig till en ytterst sparsam nivå av alkohol, i praktiken har väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få tag i de drycker jag vill i Sverige. Det tycker jag faktiskt är fånigt.

Och ja, du får gärna tycka att det är löjligt att jag kan tänka mig att dricka 2,5% eller 3% men inte vill ha 4%. Då får du tycka det. Men det är där jag satt min gräns – och då har jag liksom redan tänjt den. Jag vill inte tänja den mer.

Tiggaren

Det sitter en tiggare utanför affären – ja, även utanför ”vår” lilla affär på landet. Han sitter där ganska ofta när jag kommer för att handla. Han ler glatt, och vi hejar på varandra.

Men jag ger honom ingenting.

Det är komplicerat det där med tiggare. Det är ju inte så där som man på något vis en gång inbillade sig från den förenklade sagoboksbilden att det handlade om att ge något för att hen skulle överleva dagen. Det är förbannat stort och komplext, med så många sidor av myntet, hur det ena och det andra påverkar på det tredje och fjärde och hundrasjuttielfte sättet… och jag orkar inte ta in och tänka till och ta ställning. Så jag ger inga pengar.

Men jag hejar glatt varje gång. För det är ett bekant ansikte i min vardag, en person som ger ett vänligt intryck. Och sådana hejar jag på.

En dag när jag kör förbi en busshållplats en bit bort sitter han där i busskuren och väntar på bussen (antar jag). Och jag vinkar och hejar glatt.

Där och då faller en liten pusselbit på plats.

Jag hejar på honom precis som jag hejar på andra i min omgivning. Som barnens kompisars föräldrar och andra människor. Människor jag egentligen inte känner. Även i det fallet är det komplicerat – egentligen. Och ändå inte.

Komplicerat blir det först när jag liksom måste väga in precis allting. Måste värdera en persons jobb och ställningstaganden. Men det gör jag ju normalt sett inte. För de flesta människor jag möter på det sättet behöver jag inte värdera på det sättet. Jag behöver inte ta ställning till om jag tycker deras arbetsgivare är bra, om de representerar ett bra företag eller inte. Jagt behöver inte ”köpa deras produkt” och väga in om den är etiskt framställd och vilka konsekvenser den har i andra länder eller för miljön. Jag kan nöja mig med att det är mamman eller pappan till någon i barnets klass, eller en scoutledare eller granne eller nåt sånt. Jag behöver inte värdera hela deras liv och val. Jag kan nöja mig med att det är någon som verkar trevlig.

Och samma sak är det med tiggaren. Jag behöver inte värdera och ta ställning till hans val av ”arbete” eller att han befinner sig här. Jag kan nöja mig med att han finns i min närhet och verkar trevlig. Det är skäl nog att vara trevlig tillbaka.

Prissättningen och marknaden

”Priset bestäms av tillgång och efterfrågan” brukar det heta.

Jag gillar inte det.

Jag vill att priset på en vara framför allt ska sättas utifrån kostnaderna. Jag vill betala ett pris som innebär att den som producerat varan – odlat, sytt, tillagat och så vidare – får en lön som är rimlig och att hen kan leva under rimliga förhållanden. Jag vill betala ett pris som innebär att varan producerats på ett miljömässigt bra sätt: utan gifter och utan olämpligt utnyttjande av naturresurser. Och jag vill betala ett pris som innebär att de som säljer varan också kan ha en vettig tillvaro och att de som tar ansvar för och organiserar produktionslinjen kna fortsätta få det att fungera och även fortsättningsvis garantera bra miljömässigt och socialt hållbara varor.

Men jag vill inte betala mer än så. Jag vill till exempel inte betala för att höga chefer ska kunna leva lyxliv. Jag vill inte betala för värdet av ett visst ”märke” – det är inget värde i sig.

Tyvärr är det sällan så här priserna är satta. Och det finns ingen möjlighet för mig att veta hur priserna är satta – vilka hänsyn som tas i prissättningen och om det satta priset innebär att mina önskemål om miljö och sociala frågor är uppfyllda. (Ja, det finns miljömärkningar och rättvisemärkning och sånt, absolut, men nu talar jag om priset och företrädesvis om varor som saknar oberoende märkningar.)

Priset säger ”ingenting”. Eller, det är förmodligen inte sant. Ett lågt pris innebär sannolikt (men inte säkert) att villkoren inte är uppfyllda. Men ett högt pris är inte på något vis en garanti för att villkoren är uppfyllda. Risken är istället att det bara innebär mer pengar i några få personers fickor men inte bättre villkor för arbetare och miljö. Risken med de högre priserna är att det bara är jag som blir avlurad mer pengar.

Problemet är att jag inte kan veta. Att priset inte är satt utifrån vad varan faktiskt kostar (eller borde kosta) utan utifrån skärningspunkten mellan tillgång och efterfrågan.

Och därför blir det också legitimt att leta billiga varor. För att vi ändå aldrig kan veta – ett högre pris är ingen garant.

Det gör också att jag aldrig blir klok på hur jag ska betrakta reor. Visst, grundprincipen för rea är att det är bättre att sälja varorna till lägre pris än att int få sålt dem alls. Men om nu varorna kan säljas så billigt på rean, och butikerna liksom satt reorna i system och utgår från att det kommer att bli rea och priserna på en hel del varor kommer att sättas ner med 25%, 50% eller till och med 75%, så måste ju detta finnas med i deras prissättningsberäkning från början. Innebär det att de ursprungliga priserna är hutlösa överpriser?

Gör jag bra eller dåligt om jag handlar på rea? (Bortsett från att det är bättre att varorna kommer till användning än att de slängs. Och självklart med förutsättningen att jag inte köper detta utöver det jag annars skulle köpa, utan istället.) Alla de andra leden – produktionen, alltså – lär ju få lika mycket betalt oavsett om jag betalar fullpris eller inte. De som förlorar på om H&M får in mindre pengar är väl snarast aktieägarna och cheferna?

Å andra sidan så innebär förstås sämre inkomster sannolikt sämre betalt till H&M:s sömmerskor i Bangladesh – på längre sikt. Eller?

Min huvudpoäng här är dock inte att jag vill få utrett en exakt ekonomisk analys med kurvor och förklaringar. Min poäng är att jag tycker inte att jag ska behöva fundera på allt detta så fort jag behöver gå och köpa till exempel en tröja. Jag vill inte behöva fundera över hur prissättningen av olika varor och valet rea/inte rea påverkar längs hela kedjan. Jag vill att prissättningen av varorna ska vara ansvarsfull: att priset ska se till att de som producerar varan får vettigt betalt och vettiga förhållanden och att priset hanterar de negativa konsekvenser varan får för miljön.

Och jag upplever inte att den nuvarande idén om ”marknaden” klarar det.

Tankar om gratis kollektivtrafik

Apropå det här med olika lösningar för landsbygd och storstad, så pratas det en del om gratis kollektivtrafik.

Trafik- och transportförståsigpåarna hävdar att det är en dålig idé. Deras argument är att om det blir gratis att ta bussen så är inte effekten att bilisterna ställer bilen, utan att cyklister och gångtrafikanter tar bussen oftare, även för kortare sträckor som mellan två hållplatser efter varandra.

Jag hävdar att det beror på och att deras analys bara grundar sig på storstadsscenarion.

I en storstad stämmer det säkert till stor del. Men i en storstad går bussarna ofta och har många hållplatser. Och det är redan många som går och cyklar.

Här på landet tror jag problemet de beskriver skulle vara ganska litet. Bussarna går inte jätteofta, och de flesta har en bra bit till busshållplatsen. Det ska rätt mycket till innan ”okynnesåkande” med bussen blir ett problem. Däremot tror jag att man kan få en effekt åt andra hållet: Om man väl gör den omställning det innebär att förlita sig på bussar, så innebär det att man anpassar sig till att det är en lite större ansträngning – mentalt eller fysiskt – att förflytta sig. Om fler tar steget till att åka buss (till exempel för att bussen blir gratis) så kan det i praktiken också betyda att fler börjar cykla och gå på sträckor där de tidigare tog bilen.

Och det tror jag även gäller i mindre städer och på andra ställen där bilen varit det självklara valet – eftersom busstrafiken inte varit särskilt väl utbyggd…. jämfört med storstäderna.

Landsbygd och storstad och att få vara en del av lösningen

Storstad och landsbygd har problem av olika slag. Det handlar om miljö, sociala frågor och annat. En del av problemen är samma i storstad och på landsbygd. Andra problem är specifika för den ena eller den andra.

I media och från olika experthåll pratas det ofta bara om lösningar för storstaden. Inte alls om landsbygden. Om man frågar så får man svar i stil med att ”de flesta människorna bor i storstäderna, så det är effektivast att börja där”. Inte minst när det gäller miljöfrågor. Ska vi lösa klimatfrågan så ska vi börja där det ger stor effekt. Påverkan från landsbygdsmänniskorna är att betrakta som försumbar, typ.

Och visst, det är säkert sant: Det bor flest människor i storstäderna. Man ska göra insatser där de ger stor effekt.

Men när man i första meningen säger ”det är viktigast och enklast att få folk att ställa bilen, mycket viktigare och enklare än att minska flygandet” och i nästa mening säger ”vi kan bortse från landsbygden, där kan folk få fortsätta köra som de vill, för det gör så liten skillnad så det kan vi strunta i”, så skickar man väldigt dubbla och förvirrande signaler. Först säger man att landsbygdsmänniskorna är moraliskt förkastliga miljöskurkar som kör bil. Och sedan i nästa mening säger man att man skiter i vad folk på landsbygden gör. Dubbel smutskastning. Båda varianterna platsar förmodligen som härskartekniker…?

Och det bygger ju inte direkt upp ett förtroende för dem som uttalat sig, tvärtom. Den attityden bidrar säkert rejält till politikerförakt, myndighetsförakt och expertförakt. Och det skulle inte förvåna mig om det bidrar till en del av de röstsiffror som vi förfasades över efter senaste valet.

Det skulle liksom vara mycket trevligare om vi på landet möttes av en känsla av att vi är viktiga och en tro på att vi vill och kan vara med och bidra till (positiv) förändring. Det är liksom knappast så att alla på landet vill känna sig som miljöskurkar. Vi vill ha hjälp att bygga upp de strukturer som gör att vi kan känna att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet eller en ovidkommande försumbar del som man kan kasta skit på och sedan släta över med att vi är så få. Vi vill att ni arbetar fram de lösningar som funkar här och gör oss till en del av omställningen.

Ja, vi på landsbygden är färre än de i storstaden. Å andra sidan är det ju knappast så att man tar fram en standardlösning och sjösätter ett enda stort projekt för alla storstadsområden på en gång. Oavsett var lösningarna ska genomföras så handlar det om att få människor att ändra beteende.

De som inte vill ha så mycket klimatåtgärder i Sverige skyller ofta på sådant som att Sverige är ett litet land – att åtgärderna istället bör sättas in i USA eller Kina, och gör inte de stora länderna nåt så är det skitsamma vad Sverige gör. Men det är faktiskt människor som står för utsläppen – varje enskild människa bidrar, mer eller mindre.

Gustav Fridolin uttrycker det i en debattartikel från 2013:

Tänker man att små utsläpp inte har någon betydelse finns det i princip bara de som Kina och USA står för kvar. Men Kinas utsläpp är till stora delar också våra utsläpp. Hälften av den kinesiska ekonomin utgörs av export. Det betyder att utsläpp som uppkommer när varor tillverkas där, konsumeras här.

I USA har åtta av tio delstater färre invånare än Sverige. De som har högst utsläpp per invånare, Wyoming och North Dakota, har inte ens en miljon invånare var. Deras utsläpp blir totalt sett därför ganska små.

Av de 20 amerikanska delstaterna med högst utsläpp per invånare är bara två större än Sverige. Varför skulle de bry sig om vi andra låter bli?

Sanningen är att globalt sett finns det inga stora utsläpp, bara ett de små utsläppens tyranni som tillsammans skapar ett stort klimatproblem. Vi lever alla i just den värld som måste minska sina utsläpp. Det gäller i Lissabon likväl som i Los Angeles och i Lund.

För övrigt får vi på landet ofta istället höra att det är vi som är de värsta miljöbovarna, eftersom vi bor längre ifrån varandra, har större bostäder och annat, och att de som bor i städerna minsann är resurseffektivare och miljövänligare. Per capita. Vilket ju känslomässigt går dåligt ihop med att vi skulle vara försumbara :-(

Vi på landet vill vara en del av lösningen. Med våra lokalt anpassade lösningar. För vi måste lösa problemen tillsammans, men bidra på de sät som funkar där vi bor. Precis som ni i städerna.

Och vi vill också räknas. Inte bara som något att kasta skit på.

Lite präktigt mammagnäll

Det diskuteras busringningar i ett föräldrasammanhang på sociala medier. En förälder klämmer ur sig ungefär det här:

… busringt har man gjort. Den som inte syndat där kan ju kasta första stenen.

Och en annan skriver:

Ja, det var en del som var skoj när man var ung. Låt våra barn vara barn och ha kul.

Och jag blir så irriterad. För nej, jag har inte busringt. Det är faktiskt inte alla som hittat på en massa dumheter i sin ungdom. Och må vara att jag kanske betraktas som präktig och tråkig och duktig flicka, men då vill jag faktiskt inte samtidigt besudlas med den skit ni andra åstadkommit – den får ni stå för själva, utan att dra in mig. Även när det rör sig om små förseelser.

Och nej, jag gillar inte heller inställning ”låt våra barn vara barn och ha kul”. Visst, de får gärna ha kul, men inte genom att göra dumheter. Faktiskt. För det första vet man faktiskt aldrig om det verkligen är harmlöst för den som blir utsatt. För det andra så leder förstås den inställningen till att barnen tror att det är okej att göra diverse dumheter av annat slag också. På det sättet kan man ursäkta vad som helst…

Föräldrars roll är faktiskt att lära barnen vad som är rätt och fel, och stå för det även om barnen inte gillar det, prata om konsekvenser av det man gör och så vidare. Även om man själv hittat på dumheter. Inte bara släta över och låta vara.

Lär barnen hyfs!
Sluta anta att alla andra också gör fel!

Och – ”boys will be boys” och barn hittar på hyss just för att vi låter dem och slätar över. Vi måste faktiskt hjälpas åt för att komma ifrån det.

 

Tack till alla otackade envisa slitvargar

… och ära kan du aldrig få …

Det här är ett hyllningsinlägg till alla som kämpar på trots att omvärlden motarbetar.

Världen är full av dåliga saker som behöver ändras. Normer som ställer till skada, teknik som inte funkar tillräckligt bra, och en oherrans massa annat. Förbättringspotential finns på alla områden.

Och det finns människor som ser vad som behöver göras. Personer som har bra idéer, briljanta lösningar, stora hjärtan, och så vidare. Människor som vill ändra världen till det bättre.

Men det är en otacksam uppgift att försöka ändra världen. För världen vill ofta inte ändras. De flesta vill fortsätta göra som de brukat göra. För att det är enklast, kräver minst ansträngning – fysiskt eller mentalt – eller för att de inte vill förlora sina privilegier.

Att komma med nya idéer och lösningar innebär i väldigt många fall att bli konstant motarbetad. Ibland åtminstone på ”rena” sätt, men lika ofta med fula metoder – förlöjligande, osakligheter, smutskastning och så vidare. Det kräver en enorm envishet och mental styrka att fortsätta kämpa, nöta in i en långsam process, för att kanske till slut lyckas. Och många gånger så är det i slutändan så att det är när någon annan, på ”rätt” position, slutligen snor idén och presenterar den som sin egen, som resultatet slår igenom. Så den där stackars eldsjälen som kämpat på i evig motvind får inte ens äran för det som slutligen genomförs.

Jag själv har tappat den där energin och orken att kämpa på, nöta in, hävda att min idé är bra. Jag har tappan den sortens tro på mig själv, eller orkar inte längre med hur ont det stundtals gör.

Men jag är evinnerligt tacksam gentemot alla er som inte gett upp utan kämpar på i denna motvind. En del av er gör det för att ni vägrar ge upp. Andra för att det på något vis rinner av er, inte når in, eller möjligen triggar er ännu mer. Men ni är lika viktiga allihopa. Jag är tacksam för att ni finns – och lite avundsjuk på att ni inte gett upp.

Ni är förbannat viktiga för världen!

(Textraden i början ur Far av Allan Edwall.)

Tid och pengar

Det sägs att tid är pengar.  Och det är väl på sätt och vis sant. Pengar är ett sätt att värdera det som tar tid – att göra, att odla, att tillverka, att genomföra. Det som tar mer tid att göra kostar rimligen mer i pengar. Dyrare i pengar är värdefullare, har högre kvalitet, är mer eftertraktat och så vidare – i alla fall är det liksom grundprincipen.

Och så finns det en massa saker och företeelser som förstås inte kan värderas i pengar. Många av dem vad vi skulle säga ovärderliga. Kanske just för att de inte heller kan omsättas i tid? För oavsett hur mycket tid vi lägger ner – i form av arbete eller väntan eller annat – så kan de aldrig ersättas om de gått förlorade. Ett människoliv (som släckts), eller ett grundvattenmagasin (som förorenats).

Men i alla fall, de där tidpengarna… Det är märkligt, för om nu någots ekonomiska värde motsvarar nedlagd tid, då borde dessa pengamässigt dyra produkter vara populära. Istället har det liksom gått åt motsatta hållet på en massa områden. Mat och kläder och prylar och en himla massa andra saker… Det är numera någon sorts märklig status i att lyckas köpa allt sådant så billigt som möjligt.

Speciellt om man köper något som man kanske inte riktigt behöver. Då kan man döva sitt samvete med att det var billigt. Då är det liksom mer okej. Lägger man däremot mycket pengar på något man kanske inte riktigt behövde, då är det extra fult.

Borde det inte rimligen vara tvärtom?

Och även när vår tid inte översätts i pengar utan är just bara tid… För alltså, ska man åstadkomma något ”på riktigt”, då tar det tid. Skriva en bok. Odla ett trädgårdsland. Eller för den delen bygga upp en egen värld eller ett eget projekt i ett datorspel (som minecraft). Det tar tid att genomföra något på riktigt.

Men även tid har det blivit fult att slösa använda mycket av – även där är det som att det är viktigare att komma billigt undan. Som det här med att inte sitta för länge framför datorn eller andra skärmar. Hur länge man sitter där verkar ofta vara viktigare än vad man faktiskt gör. Eller, det verkar viktigare att inte sitta för länge än att man faktiskt får möjlighet att slutföra och göra något bra.

Däremot är det tydligen okej att slösa med råvaror och naturresurser. Att ta hand om det man har tar tid, både att vårda och laga. Det är snabbare och därmed billigare att köpa nytt igen och igen. Och då ska man ju förstås allra helst köpa billiga varor. Så gör det inte så mycket att man behövde köpa nytt. Och dessutom är ju kvaliteten sannolikt lägre, så man inte behöver bry sig om att vara rädd om…