Category Archives: Samhälle

Trädgårdsmotionen och prioriteringarna

Det gnälls ibland över att folk går till gymmet och träningslokaler och annat, och sägs att vi borde klara oss bra med vardagsmotion som trädgårdsarbete och annat. Typ så.

Men tja, under sommarhalvåret arbetar jag en hel del i trädgården. Trots det ökar min vikt och mitt omfång.

Trädgårdsarbete och dylikt kommer aldrig att räcka för att hålla min vikt konstant eller ge mig de muskler och den styrka och kondition jag behöver. Inte så länge jag har ett stillasittande arbete. Inte så länge jag inte behöver klara mig på det jag kan odla i trädgården. Inte så länge det finns tillskott av socker och fett från stora odlingar.

Idag rensar jag kirskål i ena kanten av trädgårdslandet. Och stångas samtidigt med tanken att jag är en bortskämd jävel som prioriterar tokfel som rensar ogräs för lyxen av att kunna odla egna grönsaker, när hundratals människor drunknat i Medelhavet bara senaste dygnet.

Den ekonomiska religionen

Vi brukar prata om att vi ska åka till Mammons tempel när vi av olika skäl behöver bege oss till något köpcentrum eller externt handelsområde. Jag kom att tänka på det när jag skrev om den ekonomiska religionen och moralen häromdagen.

Det sägs att Sverige är sekulariserat. Människor tror inte på någon gud eller religion generellt sett.

Jag vet inte om jag håller med. Ekonomi har blivit vår tids religion. Visst, det är en religion utan gudar. Men det finns fler sådana.

Vårt samhälle idag bygger på en ekonomisk lära där evig tillväxt, ökad produktion och fler jobb är centrala begrepp. Och ack nåde den som inte bekänner sig till den rena läran eller som till och med har mage att ifrågasätta teorierna och målen – det är att betrakta som hädelse! Speciellt om den som ifrågasätter är en okunnig lekman, utan insikt om de djupare hemligheterna i läran, någon som inte studerat lärans heliga skrifter och nått en viss nivå. Dessa förtappade själar hanteras enklast med glåpord, härskartekniker och offentlig utskämning. Och någon äkta religionsfrihet finns inte i sammanhanget, eftersom vårt samhälle i stort är byggt utifrån dessa religiösa principer., liksom mycket av moral och värderingar.

De flesta ifrågasätter förstås inte utan böjer sig för den kunniga insatta överheten. Precis som jag antar att de flesta gjorde när det gällde religion (läs kristendomen) förr i tiden. För att det kräver mindre ork och ställer till mindre problem än att vara besvärlig och ifrågasätta. På så sätt verkar det som att de flesta håller med. Och på så sätt blir det också lättare för de religiösa/ekonomiska ledarna att behålla makten.

Läs även Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och ointressant och Den näst mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt?

Jag längtar efter att få rensa ut och komma ifatt. Sortera mappar och filer och mejl, få undan, stryka av på listor. Behöver få göra det för att liksom komma i fas med mig själv jobbmässigt och få energi till nya projekt, hitta kreativitet och kraft. Behöver kunna få släppa andra saker utan att de ska ligga kvar ogjorda efteråt.

Nämner detta för en kollega i en diskussion.

”Äsch, det är inte lönt, det finns aldrig någon möjlighet att få komma ifatt”, svarar hen.

Nä, det är väl kanske i någon mån sant. Det lämnas egentligen aldrig utrymme till det. Det förväntas ske magiskt, eller genom att folk lär sig ignorera själens signaler och strunta i att detta skulle behövas. Eller genom att folk trycker på den stora delete-knappen som tar bort allt allt allt. Eller genom att datorn kraschar.

Eller genom att människorna kraschar…

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt? Fastän folk går sönder av det, känslomässigt och mentalt? Är det verkligen värt det, värt det lidande det orsakar och de pengar det kostar i sjukskrivningar och rehabiliteringar och andra sorters förluster?

Det är ett evigt tjat i olika sammanhang om att det behövs fler jobb. Men om vi bara byggde in tid nog för att rensa och komma ifatt och inte skjuta upp till efter pensionen eller döden åt andra stackare att ta hand om, och sedan fördelade det arbete som behöver göras men som vi som har anställning inte hinner för att vi faktiskt ska kunna hinna rensa och komma ikapp och inte fylla hjärnan och datorn med sånt som borde slängas i en papperskorg mellan de personer som inte har anställning, så skulle vi ha löst arbetslösheten. – Och då är det ju ändå så att det finns ytterligare en väldig massa saker som behöver göras.

Det är inte fråga om tid. Det är fråga om värderingar och om hur den ekonomiska religionen och moralen ser ut.

Personligheten tycker jag att en del av de där förutsättningarna borde byggas om. För så här kan vi ju inte ha det.

Skatt och utrymme och samhälle

Jag läste ett uttalande av en politiker nyligen. Nu kan jag inte hitta artikeln och minns inte längre citatet ordagrant. Men poängen var att hen menade att vi måste bygga samhället utifrån de pengar som finns att tillgå och att vi inte kan hålla på och höja skatterna, utan de pengar som finns är de som finns, och så får vi anpassa oss efter det.

Jag ser det precis tvärtom. Om man bygger ett samhälle, så sätter man sig ner tillsammans, tittar på vad det är man gemensamt vill skapa och vilka behov det finns. Och sedan skramlar man gemensamt ihop till de kostnaderna på ett rättvist sätt.

Har man ett gemensamt samhälle så är det ett gemensamt ansvar att se till att alla i samhället kan få den hjälp de behöver och att se till att det finns rent vatten och frisk luft och att man inte skadar livsmöjligheter för kommande generationer, och så vidare. Innan vi har löst de bitarna finns liksom inget vits med att ”slippa undan skatt” för att själv ha stora pengar kvar.

800 år

Åttahundra år är en lång tid. Världen var inte densamma runt år 1200. (Fel – världen är inte densamma nu som den var år 1200. Förstås.) Det England vi ser i Robin Hood är inte samma England som idag – eller för den delen som Sverige idag.

Det vi ser i Robin of Sherwood är förmodligen en inte helt orimlig bild av tiden runt år 1200, i mycket grova drag. Typ det fanns många fler vargar då, och vargar var ett reellt hot. Tjuvskyttar jagade villebråd i skogen för att överleva. Högt uppsatta personer hade extremt mycket makt och vanligt folk nästan inga rättigheter.

Jag säger inte att allting är bra idag. Men situationen idag skiljer sig oerhört mycket från situationen då.

Och samtidigt finns det folk idag som verkar tro att saker nuförtiden är likadana. Samma mängder vargar, samma behov av att alla ska kunna jaga bäst de vill och att vem som än försöker hindra dem är ond; samma maktfullkomlighet som myndigheter och beslutsfattare. Men som sagt var, det har hänt rätt mycket på 800 år. Tack och lov.

Dessutom är vi många fler människor idag. Det i sig gör att vi måste leva lite annorlunda mot då.

 

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

Tankar 15 september 2014

Vi har så mycket som behöver göras. Vi behöver bygga ett samhälle som inte släpper ut växthusgaser, som inte förbrukar jordens resurser, som inte förgiftar allas vår framtid. Och vi behöver bygga ett robust samhälle som klarat de klimatförändringar som kommer. Vi har oerhört mycket konkret arbete som behöver göras.

Men istället får vi lägga energin på annat. På att övertyga om varför detta alls är viktigt. Och på att hantera effekterna av att en del människor inte alls vill se, utan istället gömmer sig bakom enkla förklaringar och lösningar.

Det känns tungt.
På det personliga planet ger det en ständig frustration och förvirring. För det jag egentligen tycker jag borde ägna mig åt, i min privata sfär, är sånt som hur jag ska kunna ta tillvara regnvatten och spara till torrperioder, att bygga upp en bra odlingsföljd och -rutin i trädgården, och att säkra mitt hus mot väder och vind. Och att hitta rutiner för att cykla i vardagen. Och på samhällsnivå i någon mån motsvarande saker fast i större skala.

Istället får man harva på med att igen och igen tjata om varför det här behövs, att det här behövs, att vi måste komma till skott, att det här är på riktigt.

Det sägs att jobben är en av de viktigaste frågorna i politiken. Att vi måste skapa jobb. Att bristen på jobb får en massa människor att rösta på SD. Och jag har så svårt att fatta det. Det finns oändliga mängder med jobb som behöver göras. Järnväg som behöver byggas och renoveras. Dagvattensystem som behöver klimatanpassas. Och så vidare. Idag har jag stått på en blåsig strand och diskuterat problemet med plastskräp i hav och på stränder, och även om det bara är frågan om att hantera symptomen, så behöver skräpet samlas in för att inte problemen i havet ska byggas på – och det är ett oändligt jobb. Det finns jobb. Men någon måste betala dem som gör jobbet – och vi behöver uppvärdera det, så att det verkligen ses som riktiga jobb att vara stolt. Nu ses det både som terapisysselsättning. Ja, och som en utgift. Det är sånt där som får bekostas av snålt tilltagna miljöpengar som ändå aldrig räcker till ens en bråkdel av det som behöver göras. Och utgifter ses som något man kan dra ner på.

Tänk om vi kunde vända tankesätten… Tänk om arbetsmarknadsinsatspengar kunde gå till de meningsfulla viktiga saker som behöver göras för att vi ska bygga en hållbar framtid.

Klimatrösta

klimatrösta De närmsta fem åren är avgörande för om vi ska hinna vända utsläppskurvorna i tid och få till de överenskommelser som behövs.
Vem litar du på tar tag i klimatfrågan? Vem vill du skicka som ansvarig minister från Sverige till kommande klimattoppmöten? Vem känner du förtroende att lämna över framtiden till?
Vem kan du rösta på och sedan känna om tio eller tjugo eller trettio år att det var ett bra val, när du ser hur världen omkring dig förändrats?


www.klimatfallan.se

Rösta som om det gällde ditt liv.

Varför ska jag vilja skicka just en skånsk kandidat till riksdagen?

Jag stör mig allt mer på systemet med valkretsar, faktiskt.
För som det är nu, så kan jag, som bor i södra Skåne, bara rösta på riksdagskandidater som finns på listor för valkretsen södra Skåne.

Ja, jag vet. Grundtanken är att vi ska skicka riksdagskandidater som ska representera vår del av landet. Men alltså, det är ju liksom rätt länge sedan det var ett relevant perspektiv.

För min del är det precis lika sannolikt att den person som jag tycker representerar mig, och mina åsikter och ståndpunkter, bor i Stockholm, Jönköping, Göteborg eller Kiruna. Ja, eller Skåne – men kanske lika gärna norra Skåne :-)

Jag tycker det är ett föråldrat och irrelevant system. Och extra tydligt blir det ju när vi ganska nyligen röstat till EU-parlamentet, där det är möjligt att kryssa vilken kandidat som helst som finns med på ett svenskt partis lista  – för det finns bara en valkrets: Sverige.