– The outlaws have many sympathizers.
– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.
(The greatest enemy.)
Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.
För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.
Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.
Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.
Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.
Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.
Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.
Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.
– Give up this life, Robert.
– No. Not until there’s justice for all.
– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.
– Then use them.
(Rutterkin.)
Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.
Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.
Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)
– The target is too far, my aim is lost!
– Then aim again.
– For what purpose? To what end?
– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.
(The Children of Israel.)
Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.
Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?
Do you want them to win?
(The greatest enemy.)
Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?
Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.
