Category Archives: Samhälle

Som en tjuv på blanka dagen

Jag skulle dela ut lite valreklam, för ”mitt” parti.

Fy sjutton vad det tar emot. Så pinsamt det känns.

För alltså, jag vill ju bidra till att folk röstar på ett sätt som gynnar miljön. Det är viktigt. Och hur ska de kunna välja att rösta på ”mitt” parti, om de inte får någon info? Så jag känner att det är viktigt att göra nåt.

Men det där med att stoppa reklam – om än för något jag står för – i folks brevlådor. Usch så genuint pinsamt. Tänk om någon ser mig! Tänk om jag lägger broschyren i lådan hos någon som är politiker för något annat parti – sannolikheten för det är ju ganska stor. Tänk om någon blir sur på mig.

En hel del lådor har ju dessutom lapp med ”Nej tack till reklam” och liknande. Då tar det emot extra mycket. Egentligen vill jag ju respektera det. Samtidigt så är det rimligen de människor som vill slippa en massa onödig reklam som borde vilja rösta för miljön? Och om de då inte får veta vad partiet vill lokalt…? Jag önskar att jag hade haft med mig en penna och ett postitblock, så att jag kunde skriva lappar och sätta på det förtryckta materialet: ”Förlåt att du får denna fast du inte vill ha reklam, men jag fick intrycket att du faktiskt bryr dig om miljön, så jag ville ändå ge dig den här.” Men jag har ingen penna och inga extra papper. Så jag lägger ändå till de allra flesta och hoppas att de inte blir sura. Men det tar emot. Samvetet gnager. Hur jag än gör gör jag fel.

Jag känner mig som en tjuv om natten där jag ömsom cyklar, ömsom går, öppnar postlådor och släpper igen locken så tyst jag kan. Nej, fel. Jag känner mig som en tjuv på blanka dagen, för jag har ju inte ens skydd av mörkret.

Jag är verkligen inte gjord för det här. Det är inte min grej. Jag har spärrar som är i vägen för att syssla med sånt här.

En del av klimatanpassningen är att vi måste ha en Plan B

I Sydsvenskan kan man läsa om en person i Malmö som var nära att drunkna idag, eftersom hissen fastnade och vattnet från skyfallen fortsatte att rinna in i hissen. I sista ögonblicket lyckades hon ta sig ut. Efter vad jag förstått är hon inte ensam om att ha råkat ut för ungefär detta idag.

Den sortens händelser måste vi också ha beredskap för i det klimat vi har att vänja oss vid, där de extrema väderhändelser blir allt vanligare. Klimatanpassning handlar om detta också: att förebygga den sortens händelser. Genom att se till att hissar inte vattenfylls vid skyfall – eller se till att människor inte tar hissen i dylika situationer.

På grund av den rådande situationen – många bussar som ”kört fast” i vattenmassor under viadukter och liknande – så har all stadsbusstrafik i Malmö ställts in idag. Tågen på Ystadbanan är också inställda mellan Hyllie och Ystad. Regionbussar går men med stora förseningar.

Och alltså, det är ju okej för sådana som mig. Jag kan jobba hemifrån om det krisar – inte alltid, men jag har i alla fall möjligheten att anpassa mig efter väderhändelser till viss del. Och många med mig – men på en glidande skala. De allra flesta har jobb där de behöver vara på plats, och där en missad arbetsdag också innebär förlorad arbetsinkomst. Men framför allt finns det människor som har yrken där de faktiskt måste kunna infinna sig. Människor som arbetar inom vård och räddningstjänst, till exempel.

Om vi ska bygga ett hållbart samhälle, där folk tar sig till och från jobb med kollektivtrafik, så måste de också kunna lita på att de inte behöver ha andra sätt att ta sig till jobbet. I alla fall de människor som verkligen verkligen behöver ta sig till jobbet. Och samtidigt så finns det ju situationer som denna, när det faktiskt är omöjligt att köra normal trafik.

En del av klimatanpassningen måste därför rimligen vara att ha en plan B. En reservturlista för kollektivtrafik för situationer som denna – med turer som bara är öppna för den kategori människor som har jobb som innebär att de måste vara på plats, för andra människors liv och hälsas skull. Som sagt var, vård och räddningstjänst och annat liknande. Turer anpassade efter var det bör gå att köra även i dessa situationer (det borde förmodligen gå ganska bra att räkna ut?). Och om det behövs någon form av ID som talar om att man är berättigad att följa med.

För det är ju en sak när det här hör till ovanligheterna. Men vi behöver ha beredskap för att det här blir vanligare.

Knasögon som inte ger med sig och långa väntetider

Nej, ögonproblemen har inte försvunnit. De har möjligen väl mildrats en aning, men inte försvunnit, och givet att det gått fem månade sedan jag var hos läkare och det var länge sedan jag var påtagligt stressad – vilket var den enda förklaring läkaren kunde hitta – så tyckte jag det var dags att ta kontakt med ögonkliniken i Malmö igen.

Då, i våras, gick det ändå reativt snabbt att få komma dit. Två veckor från att jag var på vårdcentralen och fick remiss, och till tiden på ögonkliniken. (Det kändes inte snabbt då, nej.)

Nu när jag ringde i förra veckan kändes det som att det var rätt besvärligt att jag ringde. Hade det blivit sämre? Nej. Nej, men då behövde jag väl knappast ta upp någon tid? Ja, fast om nu alla varit överens om att det här var konstigt och inte borde vara så, och det gått fem månader och inte försvunnit? Jaja, hon skulle fråga någon, och så skulle de höra av sig.

Och för ett par dagar sedan kom det ett brev. Där står det

Du kommer att bli kallad för besök…

Besöket beräknas ske om cirka 3 månader.

Vi kommer att meddela datum för besöket per brev eller per telefon.

Åhå.

Nå, tack och lov känner jag ingen akut ångest över detta. Inte just nu i alla fall.

Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Hur tänker sig Lööf att människor på landsbygden ska klara av skyhöga oljepriser som kommer oavsett, pga peak oil, om vi ej ställer om nu?

Så skrev Magda Rasmusson, språkrör för Grön Ungdom, på twitter. Och jag undrar detsamma.

För så här är det: oljan blir dyrare. Alldeles oavsett skatter och annat, så blir oljan allt dyrare – eftersom den lättillgängliga oljan håller på att ta slut, och det alltså kommer att bli allt dyrare och svårare att utvinna olja.

Och det är helt riktigt att landsbygden idag på många håll är väldigt beroende av oljan. Det är inte bra. Och det blir förstås inte lättare när oljan blir hutlöst dyr.

Men landsbygden behöver inte vara beroende av oljan. Det går att ställa om. Det handlar om många saker:

  • Ställa om från olje/bensin/dieseldrift av bilar, traktorer och annat. Då behövs det att vi bygger biogasanläggningar, utvecklar traktorer som går på biogas eller annat förnybart (det arbetet pågår) och att människor väljer att byta till bilar som kan köras på förnybara bränslen. (Därför har vi gasbil.)
  • Bygga ut kollektivtrafiken, så att bilbehovet minskar. Nej visst, i riktig glesbygd kommer inte kollektivtrafiken att vara ett relevant alternativ till att ersätta privatbil. Men på många håll skulle kollektivtrafiken kunna byggas ut mycket mer – om folk valde bort bilen i större utsträckning. Vilket man ju lättare gör om det finns bussar som går tillräckligt ofta. Det vill säga man måste börja någonstans :-) (Därför åker vi mycket kollektivt.)
  • Minska resbehovet över huvud taget. Det gör man genom att se till att service finns kvar i små orter – men också genom att använda internet. Genom att servicen finns kvar på orten bygger man också resiliens, som kan vara bra att ha vid krissituationer.

Men omställning är dyrt, och det tar tid. Därför behöver arbetet komma igång nu, så att vi hinner – innan oljan blir så dyr att det blir besvärligt här på landet.

(Om inte klockan vore alldeles för mycket skulle jag utveckla det här mer :-) )

Politik och vardag

Det är knepigt det här med hur man ska hantera människor i omgivningen som är med i Sverigedemokraterna och står med på kommunlistan för partiet. Hantverkaren som är med där och som man behöver för ett jobb (och nej, det finns inte alltid så många att välja på). Pappan till en av ungarnas klasskamrater.

Personer som finns i min omgivning. Personer jag aldrig har skäl att diskutera politik med. Personer som jag normalt sett hejar på när vi möts och inget mer.

Inget skulle ju bli bättre av att jag oprovocerat började prata politik med dem. Bara sämre.

Inget skulle bli bättre av att jag vägrade heja på dem utan stint stirrade åt andra hållet.

Det bästa jag kan göra är att fortsätta vara jag. Och i det ingår att heja på folk jag möter.

Men inombords är det svårt ändå.

Men så får man väl inte säga i det här landet?

Då och då samlas det in pengar till att köpas presenter till folk. På jobbet till människor som fyller jämt eller ska sluta. I andra sammanhang som till exempel nu inför skolavslutning till lärare och andra.

Jag är i grunden skitkass på det där. Man ska komma ihåg att lämna pengar, och man ska ha kontanter på sig – och jag som tycker det är så smidigt att betala med kort har sällan kontanter på mig.

De senaste åren har ytterligare en aspekt tillkommit. För när de där pengarna sedan samlats in, så ska man också hjälpa till att tänka ut något att ge. Till en människa man inte känner särskilt väl. Eller en människa som är vuxen och egentligen redan har allt hen behöver – utom möjligen långt dyrare saker som inte alls är relevanta att köpa för pengen.

Eller så köps det något av klassföräldrar, något banalt och meningslöst.

Och alltså, ärligt talat så bär det mig väldigt mycket emot att bidra till en konsumtion av prylar som liksom mest har ett symboliskt värde. Saker som inte behövs. Saker som löper stor risk att bara bli stående i ett hörn eller på annat sätt bidra till en ökad stress över saker eller sånt som ska hinnas.

Ärligt talat ökar det inte min ambition att komma ihåg att lämna den där pengen.

Och ja, jag vet. Tanken är fin och god och bra. Det är fint att visa uppskattning. Men det kan man göra på andra sätt. Skulle det bara handla om det kunde vi köpa gåvobevis på något hos Unicef.

Det är det ingen som gör.

Och ja, jag vet. Det här gör mig till en dålig människa. Så här får man inte tycka eller säga i det här landet.

Vuxna människor berättar lustigheter de tror på på radio

Radion (P4) för en stund sedan. Söndag morgon. Pingstdag. Program om religioner och skapelseberättelser och gud. Representanter för båd judendom, kristendom och islam.

Jag fascineras. Fascineras över att höra dem upprepa mantrat om att skapelseberättelserna inte står i något motsatsförhållande till Big bang och evolution. Att de i huvudsak stämmer överens och att man bara ska se de religiösa berättelserna som förenklade beskrivningar…

… för att sedan i nästa andetag säga sånt som att ”Det som skiljer människan från djuren är att vi fått den fria viljan”. Jaha. När i evolutionen kom gud och stoppade in den i oss?

… och ”Människan, till skillnad från djuren, tar hand om de som är svaga.” Åhå?

På något vis får jag en känsla av att det är ganska få av präster och andra religiösa ledare som läst biologi på någon högre nivå. (Eller ens sett särskilt många dokumentärer i ämnet på TV.) På något vis känner jag att de nog inte riktigt har kunskapsnivån för att alls få uttala sig i ämnet på radio.

Och det finns något på samma gång både lustigt och belämmande i att sitta och höra vuxna mäniskor komma med ihopskarvade förklaringar till varför man inte bara ska förkasta dessa gamla sagor och berättelser. Förklaringar vi skulle fnissa åt om de kom från en femåringen och bli arga över om de kom från en femtonåring – om det hade gällt något annat än just religion.

Skor och gympasalar och skolavslutningar

Om några dagar är det skolavslutning. Och nu har jag ännu inte fått info om var den kommer att ske, men jag gissar på att det blir som vanligt: utomhus på skolgården om vädret är okej; inne i gympasalen om regnet öser ner.

I gympasalen hålls även andra evenemang, som fritids föreställningar och annat. Det vill säga när skola eller fritids behöver få in många människor under tak så är det gympasalen som gäller.

I vanliga fall är det förbjudet med uteskor i gympasalen. Det sitter stora skyltar om att ta av sig skorna innan man går in. Men det där gäller helt uppenbart inte på skolavslutningar eller liknande. Då är det okej att folk stövlar in i skor. Som att skorna den dagen inte kan förstöra golvet eller skita ner. Och som om vuxna människor inte skulle kunna vara kapabla att följa de regler som deras barn förväntas följa.

Klimatriksdag

Klimatriksdag.

Visst låter det lite ödesmättat och tungt?

Och jag ska åka dit.

Fast egentligen är jag ganska skeptisk. Vi är många som jobbat med den här frågan på olika sätt i många år. Ändå har vi inte kommit längre. Ändå ökar utsläppen fortfarande, och vårt lands ledning fortsätter att prioritera jobb och tillväxt som om planeten inte hade några gränser.

Vad gör det då egentligen för skillnad med ett jippo till? Vad motiverar att jag åker dit, istället för att vara hemma och ta det lugnt och vila upp mig och samla ork för att fortsätta arbeta på de fronter som passar mig bäst?

Jag vet inte.

Ändå bestämde jag mig för att åka dit. Med nöd och näppe. Och jag tror att det är två saker som blev avgörande.

1. Jag har en kusin som tar studenten i Stockholm dagen innan. Rimligen bör jag åka dit. Och då skulle det kännas fånigt att åka hem samma dag som Klimatriksdagen börjar, rulla förbi med tåget i Norrköping och inte kliva av.

2. Det här är väl på något vis det närmsta jag kommer att gå till kungs.

Och på något vis så känner jag att jag ändå måste försöka. Att jag måste vara med och bidra och se om det här kan vara det som gör skillnad. Jag kan liksom inte riktigt leva med att inte försöka.

Människan har utkämpat många strider för bättre villkor och överlevnad i olika sammanhang. Många har tagit risker och stått på barrikader. Jag är en lite fegis i sammanhanget, de uppoffringar jag gör är småpotatis.

Så jag åker till Klimatriksdagen. Även om jag känner mig gammal och ringrostig och gammal när det kommer till sånt som att leva i en kappsäck och bo i masslogi. Den biten ordnar sig nog.

Tågstrejk

Det är strejk på Öresundstågen. Jag är inte berörd: på min tågsträcka går inga Öresundståg ens i vanliga fall. Pågatågen berörs inte av strejken. Så tja, det är ju förstås lätt för mig att sympatisera med de strejkande ;-)

Men ja, jag har full förståelse för att de strejkar. De anställningsförändringar det handlar om (avskeda för att sedan återanställa på mycket sämre villkor, m.m.) är förstås inte alls okej.

Jag har hört uttalanden på radio om att det inte borde vara tillåtet att strejka inom branscher som denna. Nå, då borde det inte heller vara okej med den sortens villkor i den branschen – utan då borde tåganställda istället kunna ha trygga, bra anställningar med goda villkor.

Och så är det ju inte.

Någon måste markera. Någon måste markera att det här är en samhällsutveckling som inte är okej. Det är en markering de tåganställda inte gör bara för sig själva, utan i praktiken också för många andra, även i andra branscher.

Det här är konsekvenser av samhället som det är idag. Av avregleringar. Och av upphandlingssystemet, som är konstruerat för att man ska välja det billigaste anbudet. Anbud som är så billiga att det inte går att ha schyssta villkor mot sina anställda.

Det är reglerna som beslutats av våra politiker som ger tågstrejken.

Vill vi ha det annorlunda? Då ska vi ha andra regler för järnvägen. Och för det offentliga i stort. Och då får vi rösta fram andra politiker.