Category Archives: Samhälle

Resa till Frankrike med blandade känslor

Vi har hunnit boka alla biljetter för sommarens resa till Frankrike. Nattåg, TGV och interrail-kort. Passen är också fixade. En del andra detaljer kvarstår, men i det stora hela är de viktigaste sakerna fixade. Vi ska till Frankrike om en månad.

Igår, när sista biljetten var bokad, kände jag mig glad och hoppfull över detta.

Nu sitter jag och tittar på valvakan för Europaparlamentet. Nationella fronten i Frankrike verkar få var fjärde röst. Var fjärde röst! Nu undrar jag vad det är för land vi ska åka till. (Ja, jag har varit där förut.) Det känns inte längre odelat positivt.

Och samtidigt så tänker jag ytterligare en gång att det kanske i alla fall är tur att vi reser nu, i år. Tidigare har jag tänkt att med klimatförändringarna kanske det helt enkelt blir för stor risk för riktigt otrevliga värmeböljor och annat extremväder för att det ska kännas locknde att resa söderut. Nu tänker jag att utvecklingen i Europa även i övrigt inte kommer att göra att det känns lockande att resa.

Och så kommer då valresultaten, och jag kollar siffrorna för mitt eget valdistrikt, här på landet i södra Skåne. Och konstaterar att här har SD fått över 25 procent och är största parti.

Och jag skäms för min hembygd.

Vad menas egentligen med stänga av mobiltelefonen?

När man kommer till sjukhus och vårdcentraler så stor det ofta direkt på ytterdörren att man ska stänga av mobiltelefonen. Så även när jag senast var på sjukhuset i torsdags.

Men det gör folk inte.

Jag vet ju inte med säkerhet av vilken anledning man ska stänga av mobilen. Jag har fått uppfattningen att det handlar om att den kan påverka medicinsk utrustning. Men jag är inte säker.

Och oavsett anledningen så är det klart och tydligt att folk inte respekterar uppmaningen. Folk sitter och knappar på sina telefoner i väntrummet. En del till och med pratar i telefon i väntrummet.

Märkligt nog säger inte heller vårdpersonalen ifrån. Vilket får mig att undra: ÄR det inget problem att folk använder sina mobiltelefoner? Ja men uppdatera då infoskyltarna – eller ta bort dem. Eller är det bara frågan om ljudaspekten, alltså att ringsignaler stör, men det är okej om man satt telefonen på ljudlöst? Skriv då det!

Den konstanta beredskapen i ett väntrum

Det är en ganska märklig situation, det där att sitta i ett väntrum. Speciellt om du sitter på någon sorts akutmottagning eller liknande. Du vet aldrig när det är din tur. Du kan få vänta hur länge som helst.

Men när det blir din tur så ska du genast kunna slå på full kraft i att redogöra för ditt problem, förklara, få med allt som är viktigt att säga, alla detaljer, alla rätta nyanser. Från noll till hundra på 10 sekunder. Som att vara en TV på standby och så trycker någon på fjärrkontrollen.

Det känns nästan som en förhörsteknik från någon amerikansk TV-serie. Ett sätt att få dig osäker, få dig utmattad, ge dig sämsta möjliga möjligheter att göra en ”bra insats”.

Som det här med att gå på toa. När du sitter i väntrummet kan du inte gå på toa när du vill, för det kan när som helst vara din tur. Samtidigt som det lika gärna kan dröja tre timmar till.

Och det där plötsliga när det faktiskt blir ens tur ökar risken att man faktiskt inte kommer ihåg att säga allt. Inte ens om man faktiskt förberett sig och tänkt igenom och skrivit ner. Man blir lite tagen på sängen. Och så går det så snabbt inte hos läkaren, och när man sedan kommer därifrån så har man med sig den där känslan av att jag kanske inte sa allt jag borde sagt, eller kanske inte sa det på rätt sätt.

Och så den där käcka frågan ”Är du i övrigt fullt frisk?”. Tja, vilka aspekter ska jag ta med? Trötthet, diabetesrisk, övervikt, ångest, och den där pollenallergin som bara dyker upp enstaka år? Det kan bli allt eller inget, beroende på vilket intryck läkaren ger och hur jag uppfattar frågan. Helt olika olika dagar…

Omställning kräver människor som mår bra

Det sägs ibland att man behöver vara frisk och må bra för att orka vara sjuk – alltså för att palla med att ta sig igenom sjukvårdssystem och hantera sjukförsäkring och annat. Det är nog sant.

Jag skulle också vilja säga att man behöver må bra för att orka ”rädda världen” och ställa om.

Om man är frisk och mår bra och har krafter så kan omställning och förändring vara kul, inspirerande – och man kan ha en känsla av att ingenting är omöjligt. Då är det inga problem att börja cykla eller ta buss, lära sig laga ny mat, byta uppvärmningssystem eller byta pensionsfonder. Bara man fått motiv och inspiration.

Men om man mår dåligt – fysiskt eller psykiskt – så har man fullt upp med att reda ut vardagen om den är. Då är det tungt nog att tuffa på i gamla spår; spåren man kan tuffa på i, rutinen i vardagen, är det som gör att man har något att hålla fast vid, som gör att man inte rasar hela vägen ned. Men att orka förändring då – nä… När man gråter inombords, av ångest, eller oro för något eller någon, eller när fysisk smärta står i vägen för varje avsteg från minsta möjliga ansträngning, då finns inte orken ens att byta elbolag eller orka släcka lamporna efter sig.

Därför är en viktig del i att bygga ett hållbart samhälle och åstadkomma en omställning att vi ser till att människor har en chans att må bra. Att alla har en chans att må bra. Och det handlar om sådana saker som att jobba lagom mycket men också att hjälpa de som är sjuka eller i behov av hjälp av andra skäl.

Tyvärr är det inte det samhälle vi har idag.

Är tweets som fångas upp av myndighets webbplats twitterfönster offentlig handling?

Försäkringskassans generaldirektör twittrade

Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!

Och delar av omvärlden protesterade och tyckte inte det var lämpligt av en GD.

Jag tycker det var lämpligt, och viktigt, för vi kan inte ha GD:ar som inte tycker saker.

Det är dock inte detta som får mig att skriva nu.

I Sveriges radios reportage har man pratat med en statsvetare (lyssna på reportaget) som tycker det är olämpligt att Eliasson twittrar rakt ut på Försäkringskassans hemsida, och menar att det då blir en offentlig handling.

Jag undrar om statsvetaren ifråga vet hur sånt där funkar. Det som finns på försäkringskassans webbplats, i högerkanten på pressidan, är förmodligen den typ av färdiga twitterfönster man lätt kan hämta hem kod för och stoppa in på en webbplats. I koden lägger man in vilka sökord eller twittrare som ska plockas in i flödet. Om den som lagt upp twitterfönstret valt att twittraren Sanne_skriver ska synas i flödet, så kommer allt twittraren skriver att synas där. Blir då allt jag twittrar offentlig handling för att myndigheten Försäkringskassan valt att plocka in det i sitt flöde? Det är i så fall en mycket märklig och tveksam effekt. Kan någon jurist svara kring vad som gäller?

I alla fall är det ju knappast GD Eliasson som själv lagt ut tweeten på Förskringskassans webb. Det borde även statsvetaren begripa. Och är han så dåligt insatt när det kommer till twitter och webb att han inte vet det så kanske man borde intervjua någon annan?

Visst får man glädjas – annars skulle vi ju snart bara ha möjlighet att gråta

Vabbar.

Hänger tvätt ute. För det är utmärkt torkväder: soligt och blåsigt.

Tror jag hör lärkan drilla i skyn?!

Ja, det är vår. Är det tidigt? Nej, inte egentligen; I våra trakten är normal ankomst för våren om en dryg vecka, och det händer definitivt ibland att våren har kommit vid den här tiden.

Däremot är det förstås konstigare längre norrut.

Och ja, det finns väl ”goda” skäl att tro att detta är en del i klimatförändringarna. Vilket ju i sig är hemskt och sorgligt.

Så får man då inte glädjas åt den tidiga våren, för att den kan ses som ett tecken på något dåligt?

Jo! Absolut! Vi behöver våra glädjeämnen! Vi måste få glädjas åt det som är positivt i tillvaron. Våren är efterlängtad och behövlig för mindel, och jag gläds massor.

På samma sätt som man faktiskt kan glädjas åt idrottsliga prestationer även om de utförs i ett OS i ett land som struntar i mänskliga rättigheter och även om man uttrycker avsky över dem som styr där.

Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?

Jag gick och funderade på det där häromdagen när jag traskade genom Malmös gator på väg till jobbet (som jag ju gör de flesta arbetsdagar): Vad är det som gör att folk hellre handlar på externa köpcentran istället för att handla i ”City”? För de flesta tycker ju på olika sätt att det är mysigt att handla i city, men ändå är det inte det man gör.

Det man brukar prata om är ju transporterna till och från platsen. Men jag tror att det finns mycket mer som spelar in. Här är några tankar som dök upp hos mig. Kanske är de inga nyheter för stadsplanerare (det hoppas jag innerligt), men jag skriver ner dem ändå:

1. Möjligheten att hitta och skaffa överblick. Tänk dig att du är på ett vanligt köpcenter. Du vet att du behöver handla underkläder, LED-lampor och hostmedicin, och därefter ta en fika. Så du letar reda på någon av de kartor du vet brukar finnas i närheten av ingångarna – en del av dem vanliga enkla skyltar, andra moderna och interaktiva, men oavsett vilket brukar de erbjuda en möjlighet till överblick: Vad finns det för affärer inom olika kategorier? Du kan snabbt konstatera att här finns fem klädaffärer, två affärer som säljer elektronik, två apotek och tre kaféer. Och du kan se var de finns. Det vill säga du behöver åtminstone inte leta efter om det finns relevanta affärer, utan du kan snabbt och smidigt skapa dig en plan för ditt besök. Det underlättar, inte minst om du har små barn i släptåg, men även annars – om du nu inte är ute efter att lägga dagen på att slumpmssigt kunna strosa på stan och se vad som kommer i din väg.

Och inne i city? Ingen överblick. Det sitter inga kartor av den typen som hjälper dig att hitta de affärer som säljer det du behöver köpa. I bästa fall sitter det någon form av vanlig karta på någon reklampelare. Men att komma in till city för att kunna uträtta en rad specifika ärenden förutsätter att du redan har lokalkännedom, att du kollat upp i förväg var de ställen du behöver besöka finns, eller att du själv har med dig ”kommunikationsutrustning” för att ta reda på det du behöver efter hand – typ smartphone, dator eller kanske en gammal telefonkatalog. Och det kanske funkar och duger om din släkt bott här i generationer och du har stenkoll sedan barnsben och affärerna dessutom byts ut sällan, eller om du har som ditt eget personliga nöje att hålla koll på vad som händer i området, men inte om du är hyfsat nyinflyttat, huvudsakligen har andra intressen och helst vill kunna sköta dina ärenden snabbt och rationellt de gånger du faktiskt behöver shoppa. Men på något vis känns det som att shopping i city ska fortsätta att klara sig på att folk tycker det är mysigt att gå runt och drälla på stan och bli lyckliga av de affärer de råkar springa på. Och det funkar ju inte riktigt. Åtminstone jag har varken tid eller lust att bege mig in till stan för mållöst drällande – jag har bättre saker att använda min tid till.

Fast det vore ju inte omöjligt att göra precis samma sak i city som på köpcentra, med samlade kartor och information? Fast det förutsätter ju att någon tar det övergripande ansvaret. Och det är väl också en skillnad: på ett köpcentrum finns det någon som har det övergripande ansvaret och bestämmer.

Det där att någon har ett övergripande ansvar gör ju också att någon faktiskt har en tanke och har funderat ut vilka sorters affärer som borde finnas. Inne i stan kan det mycket väl vara så att det faktiskt inte alls går att fixa allt det man behöver inom ett rimligt begränsat område. Utan då behöver man förflytta sig vidare till fler (ganska avlägsna) områden, med cykel, buss, tåg eller bil. Och då går snart hela dagen till några enstaka ärenden – speciellt om man har barn i släptåg. Ju större stad, desto större sannolikhet att man ska behöva flänga runt över jättestora ytor för att fixa några få ärenden.

2. Inne i köpcentrat är gatorna smala. Självklart, för inga bilar ska ju köra där! Så det är bara smala gågator alltsammans. Och det ger många fördelar. Det gör till exempel att det är mycket närmre mellan affärerna. Dels i rena avstånd, dels eftersom man inte behöver leta efter övergångställen och hålla koll på trafiken. Och därmed kan man också släppa barnen fria på ett helt annat sätt, behöver inte hålla koll på varje steg de tar. Hamnar de efter eller springer åt ett annat håll ett tag så är det okej – och då kan man slappna av mycket mer i magtrakten. Och ja, då kan shoppingupplevelsen bli lite angenämare istället för bara en enda stor krampkänsla.

Och alltså, jag menar inte att städernas centrum ska bli som köpcentra. Men det finns anledningar till att folk (även vi) väljer som vi väljer. Och hur vi tar oss dit är inte det enda som avgör. Kan vi rationellt och smidigt få gjort det vi vill åker vi gärna in till stan med tåget.

Så om man tycker skatterna är för låga och därför skänker till välgörande så får man skattelättnader?

Vi är många som tycker att skatterna gott kunde vara lite högre, för det finns så många saker som borde finansieras av samhället som samhällets pengar inte räcker till, eller att samhällets pengar inte räcker till att hålla en bra kvalitet.

I väntan på högre skatter är en lösning att själv skänka pengar till välgörande ändamål, för att lite grann kompensera för det där man tycker borde komma det gemensamma till del.

Men numera är det tydligen så att om man skänker pengar till välgörenhet så får man skattereduktion. Det vill säga när man skänker pengar till välgörenhet för att kompensera för att man inte får skatta så mycket som man vill, så sänks ens skatt. Kontentan av det blir alltså mindre skatteintäkter.

Kan någon förklara för mig varför det är bra? Mer än möjligen att jag kan styra att pengarna går till något som jag tycker är bättre än vägbyggen (men kanske är det istället statligt miljöarbete som får mindre pengar?).

Det måste ju finnas nåt vettigare banken kan använda pengarna till?

Ja, och så fyllde ju då vår äldste år för några veckor sedan. Tio år. Och bland gratulationskorten som kom med posten fanns i vanlig ordning också ett födelsedagskort från banken. Med ett grattis och någon liten formulering om att ta med dig kortet in till banken så får du en present av oss.

Ja, de brukar skicka ett sådant. Någon enstaka gång har jag faktiskt gått till bankkontoret och köat en halv evighet för att hämta ut presenten – det var några jongleringsbollar.

Men alltså, ärligt talat, Sparbanken Öresund: mina barn, och förmodligen de allra flesta barn till era kunder, behöver inga fler prylar. De har redan för många leksaker – leksaker som tär på jordens resurser, leksaker som många gånger innehåller ohälsosamma ämnen, leksaker som fyller våra hus och ökar på den dagliga kampen med att hålla ordning hemma, leksaker som spär på våra barns allmänt blaséiga inställning till saker överlag.

Våra barn behöver inte leksakerna.

Vill ni satsa på våra barn? Jättebra! Satsa då på att se till att den som placerar sina pengar hos eller via er kan vara säker på att pengarna inte hjälper miljöförstörande verksamheter. (I nuläget kan man nog snarare vara säker på att pengarna bidrar till miljöförstöring.) Satsa på att våra barn ska ha en värdig framtid, där klimatet inte ändrats för mycket och där vatten och jord och mat inte är förorenade, och så vidare.

Vill ni hemskt gärna uppmärksamma våra barn på deras födelsedagar? Ja men skriv då nåt sånt här nästa gång:

Hej och grattis på födelsedagen!

I år får du ingen leksak av oss. Istället har vi använt dina och andra barns födelsedagspengar till att göra vår bank bättre för miljön.

Ja, och så får ni precisera på vilket sätt :-)

Våra barn är inte dumma. Så betrakta dem som de intelligenta individer de är.

Öppettider och handeln

Jag funderar över det här med ”detaljhandelns” öppettider ibland. Det här att de standardmässiga öpptettiderna är 10-18. (Förr var det 9-18.) Och 10-14 på lördagarna.

Vem är de tiderna tänkta för?

Visst, jag förstår att det är logiskt att de som jobbar i affärerna vill jobba de tiderna. Men jag hajar inte logiken. För vem är det egentligen som förväntas kunna handla på de tiderna? Arbetslösa? Skolbarn? En del studenter? Ja, och så hemmafruar och skiftarbetare. För oss som jobbar normala kontorsarbetstider så är enda möjligheten att rusa iväg på lunchen. När man slutar jobbet ska man ju hem – och är som jag deltidsarbetande för att man har barn så måste man ju ändå hämta barnen direkt efter jobbet.

Är det en kvarleva från de tid när det faktiskt var hemmafruarna som gick och handlade? Och hur kommer det sig att det lever kvar, egentligen?