Category Archives: Samhälle

Stat, samhällsbyggande, ansvar och jobb…

Jaha, SJ ska dra ner. För de får bara göra lönsamma saker. Så de måste spara pengar. Och alltså kommer de att avskeda en massa människor.

Samtidigt sägs det, gång på gång, att jobben är SÅ viktiga, att vi måste få fler människor i arbete, och så vidare. Och det görs oändliga mängder mer eller mindre vettiga insatser för att folk ska få jobb. Som sänka avgifter och skatter, turnéer där man pratar med viktiga personer om ditten och datten, och förstås åtgärder som går ut på att folk ska ha åtminstone nåt som liknar ett arbete att gå till.

Och samtidigt försvinner alltså riktiga jobb, som jobb hos SJ. För att SJ har ett lönsamhetskrav, på kort sikt.

På bara lite längre sikt är det förstås en enorm fördel att behålla järnvägen, till och med på den kassa nivå den befinner sig idag, om vi ska flytta över allt mer trafik till järnväg. Vilket är en nödvändighet.

Jag fattar inte alls logiken. Det är så grava feltänk i det här så jag kan inte greppa det.
Vad har hänt med långsiktighet, överblick och samhällsbyggande? Det är ju det staten ska syssla med – det är därför vi har en stat!

Håll isär olika, är ni bussiga!

Tågstationen i kommunen, tidigt på morgonen. Någon delar ut flygblad. Jag tar emot en lapp.

Det visar sig handla om politik. Ekonomi, skolor, vård etc – och en önskan om regeringsskifte. Lappen är ”undertecknad” av, eller har loggor för, Socialdemokraterna och IF Metall.

Det där har jag väldigt svårt för. Visst, det är inget konstigt att ett parti och ett fack kan ha väldigt lika åsikter och har det i det här fallet. Jag har inga problem med att fack och parti kan samarbeta i enskilda frågor, typ skriva på en debattartikel gemensamt. Men ändå: partipolitik och facklig verksamhet är, och måste vara, skilda saker. Att ett fackförbund och ett politiskt parti gemensamt tar fram och gemensamt undertecknar valmaterial som sprids till allmänheten inför ett kommande riksdagsval… det får mig väldigt anti.

Tyvärr. Dåligt drag.

Begagnat igen

Det blir en hel del begagnat i årets julklappar. Det har inneburit en del handlande på Tradera och andra sådana ställen under hösten.

Men det ÄR komplicerat. För det blir liksom fler aspekter att väga in än om jag går och köper motsvarande pryl i en vanlig affär, splitterny. En legosats, till exempel. Går jag och köper den i en affär i nyskick så finns det oftast många exemplar. Och gör det inte det, utan jag köper det sista exemplaret, så är det liksom inte tio stycken till som samtidigt tassar runt det där paketet i affären för att se vem som slutligen ryckar till sig det och betalar.

Men på Tradera kan vi egentligen vara hur många som helst. Och då måste jag liksom på något vis väga in de andras livstillvaro i mitt val att köpa eller inte köpa. Är det här VERKLIGEN VERKLIGEN just den där saken som en av de andra budarna letat efter eller som hens barn desperat önskar sig, och budet ligger redan på den övre gränsen för vad familjen kan ha råd med? Eller är hen som budar kanske stenrik och med världens bortskämdaste unge som redan har mångfalt vad hen behöver? Eller är köparen kanske till och med en vuxen som lägger alla sina pengar på lego till sig själv? Detta, som jag inte kan få reda på, ska jag väga mot ”mina” behov. Där ”min” situation är att jag vill skaffa en julklapp till mitt barn på ett schysst och miljövettigt sätt, och saken jag budar på är inte det enda mitt barn önskar sig men kanske samtidigt det bästa alternativ som kommer att dyka upp om jag ska köpa något begagnat.

Och så vidare.

Funkar man som jag så kan man gå rejält sönder i huvudet av sånt här.

Och det här blogginlägget har legat halvskrivet länge, men jag tänker på det igen när jag läser Underbara Claras inlägg om delvis samma saker.

Fast jag betonar delvis samma. För jag känner annars inte egentligen igen mig i inlägget. Generellt sett är jag ingen shoppare och har adrig varit; det är inget som intresserar mig. Och däremot  har jag ju faktiskt nyligen börjat ”hamstra” på loppisar – i form av att jag börjat bygga brudkistor åt mina barn av sådant jag själv har tillräckligt av. Fast jag uppfattar sällan att jag tar det någon annan skulle behöva. Snarast köper jag sakerna för att jag tycker det är så himla synd att de finns kvar när loppisen närmar sig sitt slut och sakerna slumpas bort för att idrottsföreningen vil bli av med allt till stängningsdags.

Spara pengar genom att minska personalstyrkan så att vi kan få pengar över till…?

Jag har så svårt att fatta…

Jag läser följande i Sydsvenskan:

SJ ska hårdbanta för att spara en miljard på tre år. Mer än var tionde anställd riskerar att få sluta.

-”‰Vi tittar på alla våra kostnader för att skapa en mer konkurrenskraftig organisation, säger SJ:s vd Crister Fritzson.

Men alltså. Arbetslösheten är ett problem. Det pumpas in en massa pengar för att skapa nya jobb, i olika typer av åtgärder, satsningar, sänkta avgifter och skatter och annat. Och samtidigt så tar man bort jobb som faktiskt behövs, jobb som faktiskt finns, för att det ska sparas pengar. För att det ska konkurreras. För att priser ska pressas genom upphandlingar.

Det ska sparas pengar. Det tycks vara det viktigaste av allt. Fast det är oklart vad de pengarna ska gå till.

Jag tycker det är så tröttsamt. Ursäkta, men VAD blir bättre av den här karusellen, liksom?

Och jo, det är i slutändan samma pengar. Det är samma värld och samma grundläggande resurser det handlar om. Faktiskt. Vi måste börja tänka i lite större perspektiv. Typ större än en fingerborg.

Jag är så förbannat trött på att skämmas

För skämmas ska jag visst göra oavsett vad jag gör.

För att jag sitter vid datorn. För att jag jobbar. För att jag pendlar. För att jag motionerar för lite. För att jag ägnar för lite tid åt mina barn. För att jag sover för lite. För att jag försöker förbättra världen (herregud, det händer liksom inte av sig själv, det tar också tid). För att jag läser för lite. För att jag läser för mycket. För att jag hänger med för mycket. För att jag hänger med för lite.

För att jag äter potatis. För att jag äter mat med mjöl i. För att jag äter kött. För att jag äter grönsaker – för det är fel grönsaker, importerade eller odlade på fel sätt. För att jag ibland äter kakor eller choklad. För att jag dricker kaffe. För att jag flänger runt och försöker få fatt i rätt mat som är bra för miljön och nyttig för då slösar jag både tid och miljö. Tiden borde jag ju lägga på mina barn.

För att jag bor där jag bor. För att jag inte bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om för små problem. För att jag bryr mig om för stora problem. För att jag engagerar mig. För att jag inte engagerar mig tillräckligt. För att jag lägger tid på att ta reda på saker så att jag kan göra väl överlagda beslut. (Den tiden borde jag lägga på mina barn!)

Och så vidare. Jag skulle kunna fortsätta precis hur länge som helst.

Allt jag gör ska jag skämmas för. Allt jag gör är fel. Oavsett hur genomtänkt det är. Oavsett om mina val är väl genomtänkta, baserade på vad jag vet om hur jag funkar, vad jag mår bra av – och vad som funkar för min familj och vad de mår bra av.

Och så har det väl i någon mån alltid varit. Jag skulle skämmas för att jag var bra i skolan, för det skulle man inte vara. Och jag skulle skämmas för att jag inte gjorde mitt allra yttersta och inte var naturligt bäst. Att jag inte alltid orkade.

Jag vet. Jag borde inte ta åt mig. Det ska jag också skämmas för, för det är verkligen fult – man ska inte bry sig om vad omgivningen tycker. Gör man det så är man blödig, och det är riktigt skamligt. Och det är vi ”duktiga flickor” (oavsett kön), vi som alltid alltid försöker göra det som är rätt och bra och tänka efter före, som har lärt oss att skämma och förväntas skämmas. Medan de som inte tänker efter och gör rätt aldrig har förväntats skämmas och kanske inte ens har fått lära sig hur man gör.

Fast jag ska också skämmas om jag inte tar åt mig.

Och visst, när ni klagar på att folk sitter för länge vid datorn eller ägnar sig för lite åt sina barn och allt det andra så är det kanske inte mig ni menar. Jag vet inte. Men det är jag som blir ledsen. Eller kanske inte ledsen. Men det ÄR jag som tar åt mig. Som återigen får harva igenom de slutsatser om mig själv och omgivning genom det som kallas livserfarenhet. Som återigen inte riktigt vågar lita till mig själv. Som återigen fladdrar som en osäker ljuslåga och inte vgar göra något fullt ut. Och ärligt talat, det blir inget bättre av. Ingenting. Både mina barn och min man och jag själv mår bättre av att jag får göra saker helhjärtat och fullt ut. Istället för att jag ska ha dåligt samvete varenda jävla gång jag sätter mig vid datorn för att skriva ett blogginlägg eller svara på mejl eller sortera bilder vi tagit. Om jag kan få göra dessa saker, om ni kan låta mig få göra mina prioriteringar och göra mina saker på mitt sätt, så mår jag också bättre och har lättare att göra saker tillsammans med mina barn. Både kul saker och tråkiga saker. Och framför allt stora saker, riktiga saker, saker som kräver engagemang. Men ska jag fladdra som ett ljus i vinddrag med varenda sak jag själv vill göra – oavsett om den involverar datorn eller på annat sätt handlar om saker jag behöver kunna göra utan att titta mina barn i ögonen konstant – så kommer jag att fladdra i alla andra situationer också. Och aldrig kunna ha fokus ordentligt på nåt.

Så snälla, låt mig lita på mig själv. Ta inte ifrån mig det. Låt mig slippa att kämpa hela livet med att ta tillbaka det, gång på gång på gång. Kan jag inte få lov att känna tillit till mig själv nu?

Och ja, det finns säkert enstaka personer som kanske prioriterar fel. Som lägger för mycket fokus på datorn eller telefonen. De kommer förmodligen inte att höra era klaganden. Och gör de det, så kommer det ändå inte att stärka dem eller hjälpa dem; de fladdrar förmodligen redan långt mycket värre än jag. Och en del av problemet som ger det beteendet är kanske just bara precis att de också hela tiden skäms och aldrig känner att de kan få lov att göra något fullt ut eller lita till sig själva. Kanske är de ”duktiga flickor” som fått skämmas så mycket och så länge för allting att de helt tappat fokus? Det som skulle hjälpa dem bäst är kanske att slippa omvärldens kommentarer och synpunkter på allt de gör.

Och alltså, det där livspusslet som vi kämpar med att få ihop. Kan det vara så att en stor del av problemet handlar just om kraven från omvärlden, alltså alla andra människor? Kan det vara så att en stor del av det är den där känslan av att vi alltid alltid måste skämmas?

Den där besvärliga konstiga motsättningen…

…i vad det innebär att engagera sig i sina barn.

Med att engagera sig i sina barn menas allmänt att göra saker med dem NU. I stunden. Leka. Vara ute i naturen. Prata. Läsa. Pyssla. Se dem i ögonen.

Att engagera sig i sina barns framtid däremot ses inte som något positivt. I alla fall inte generellt.

För mycket av det man kan göra – mycket av det jag gör, i alla fall – för mina barns framtid, det avfärdas på samma bräde som totala meningslösheter. Väldigt mycket av det jag gör för mina barns framtid gör jag nämligen vid datorn. Jag bloggar. Jag arbetar ideellt för föräldravrålet. Jag delar viktig information via facebook, så att andra ska se den. Jag diskuterar. Jag letar information. Jag letar begagnade varor på blocket och tradera för att minska nykonsumtionen. Men allt som görs vid datorn, eller för den delen via en telefon med skärm för dem som använder sådana, det avfärdas på samma nivå som meningslösheter. Statusuppdateringar anses liksom vara detsamma som navelskåderi. Och all datortid som inte är jobb anses vara tidsfördriv. Och som förälder ska man alltså inte ägna tid åt datorn.

Skulle man däremot dra med sig barnen ut på en demonstration eller liknande så är det förstås lika ifrågasatt. För man ska inte blanda in barnen. Man ska inte pracka på dem någon uppfattning. Man ska inte låta dem utsättas för jobbiga tankar. Demonstrationer kan dessutom upplevas obehagliga, speciellt om man råkar komma i diskussion med någon, och herregud, sånt ska man ju inte utsätta sina barn för!

Men det är förstås inte heller okej att åka iväg på saker man engagerar sig i UTAN barnen. Har man nu satt barn till världen så ska man ju vilja vara med dem 24/7.

Enda sättet att vara en engagerad förälder på ett accepterat sätt är alltså att leva i nuet och strunta i de viktiga saker som påverkar barnens framtid.

Eller så får man som jag försöker engagera sig i barnens framtid men ha ett ständigt dåligt samvete för att det faktiskt innebär att man sitter vid datorn.

Varför vill män bli chefer?

Jag funderar ibland på det här med att bli chef. Man vill att fler kvinnor ska bli chefer. Och ja, jag håller ju med om att det behövs kvinnliga chefer.

Men jag vill verkligen inte bli chef.

Att vara chef verkar mest väldigt tråkigt. Och jobbigt. Det är ekonomi/budget, personalansvar, administration, ta hand om alla jobbiga bollar och allt som inte lyckas bli löst annars. Och det är att liksom aldrig vara ledig. Att i någon mån alltid kunna prioritera arbetet. Att jobba deltid är i de flesta fall inte att tänka på.

Varför skulle man vilja ha den rollen?

Jag jobbar ju med saker som jag tycker är viktiga, för att åstadkomma en förändring. Det är det som är min drivkraft. Utan det skulle jag inte må bra av att jobba. Varför skulle jag vilja byta bort det mot något tråkigare och jobbigare?

Nej, högre lön gör inte chefsrollen intressantare. Inte ett dugg.

Och nej, jag klagar inte på chefer. Chefer är jätteviktiga. Det är ju en faslig tur att det finns folk som vill göra jobbet.

Men om vi ska återgå till det här med män eller kvinnor som chefer… Den intressanta frågan är väl varför män i större utsträckning än kvinnor går med på att ta jobbet som chef. För ärligt talat, generellt måste väl män tycka det är precis lika tråkigt med allt det där jag radade upp? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinnor av att släppa roiga arbetsuppgifter för tråkgörat? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinor av att ge upp sin fritid och frihet?

Ändå gör män det i större utsträckning. Varför?

Ja, det finns självklart en historisk del: män har historiskt sett varit chefer i större utsträckning.

Men ändå. Det räcker inte.

Är det ett större ansvarskännande hos män? Känslan av att någon måste göra det här, så det är lika bra jag gör det? Eller har de fått lära sig att känna ansvar för andra saker än kvinnor?

Har de helt enkelt lärt sig att det är så här man gör, man ska sträva efter att bli chef, i större utsträckning än kvinnor – så att det liksom är ett sådant där mål de har utan att man egentligen reflekterat över det (som det ju är med många saker man får med sig ”kulturellt”)?

Eller har de tvärtom i större utsträckning lärt sig att inte ta ansvaret så blodigt allvarligt, så att de har lättare att ta chefsskapet med en klackspark, och det därför inte känns särskilt betungande?

Eller jobbar män i mindre utsträckning med saker de brinner för, och därför känns det inte som någon uppoffring? Det skulle ju kunna hänga samman med att kvinnor, generellt, får kämpa mer för att få lov att göra det de vill (eller möter mer motsånd av olika slag) och därför är mer angelägna om att faktiskt få fortsätta med det när de nått dit?

Jag vet inte. Jag bara spekulerar och funderar ;-) Säkert har någon forskat på det här?

Och ja, det här är ett inlägg fullt av generaliseringar och förenklingar. Iblnd får det vara så :-)

Från under en näsduk

Jag har varit hemma idag, och kommer att vara imorgon också. Jag är förkyld.

Jag ser andra i mina flöden som också är rejält förkylda, men som trots det väljer att jobba. Som trotsar feber och huvudvärk, trycker i sig medicin och går och jobbar ändå.

Och ja, jag förstår att det kan finnas människor som inte har något val. Människor som har en tuff ekonomisk situation där lönen knappt räcker i vanliga fall. Människor som har något viktigt inbokat just den här dagen som de verkligen inte kan annat än om de ligger på operationsbordet – eller något de verkligen inte vill missa. Människor som har en stor och viktig tenta eller ett seminarium som de måste kompensera med tre dagars textskrivande om de missar närvaro. Sådana saker. Visst inser jag det.

Men alla andra då? Sådana som jag, som har en okej inkomst och ett kontorsjobb, där sjukskrivning visserligen innebär att uppgifterna ligger kvar när man kommer tillbaka och det kan bli lite mer att göra ett tag, men där det trots allt ändå inte är någon uppenbar katastrof om man blir sjuk några dagar.

Det verkar som att väldigt många människor tar det för självklart idag att man ska jobba fast man är sjuk. Att man ska bita ihop och gå till jobbet. Fastän vi har sjukförsäkring. Ja, visst, man förlorar lite pengar på karensdagen. Det får man se till att ha marginaler för. Men sånt måste man ju ändå se till att ha marginaler för – ifall det skulle hända något värre. Att ha råd att vara hemma när man är sjuk bör vääl vara mer högprioriterat än semesterresor och dyrt boende? Tycker jag i alla fall.

Fast det kanske inte är pengarna det handlar om? Ibland får jag en känsla av att det har blivit fult att vara sjuk. Som att sjuk är något man blir för att man är svag, eller gjort fel eller ätit fel eller nåt sånt. Som att bra duktiga framgångsrika människor helt enkelt inte blir sjuka.

Där skulle jag till och med kunna tänka mig att skylla på vissa politiker och vissa strömningar som velat få ner sjukskrivningstalen – just som om det voe fult att vara sjuk. Är det inte tvärtom ett tecken på ett sunt samhälle om folk stannar hemma och tar hand om sig så att de blir friska och får tillbaka sin ork?

För en del verkar det nu alltså finare och bättre att bita ihop och jobba fast de är sjuka. Fast de förmodligen gör ett sämre jobb. Fast de smittar ner kollegorna. Och fast de på det sättet kommer att vara ännu mer slutkörda när de blir friska efter förkylningen eller vad de nu drabbats av.

Nån sorts utbrett duktig flicka-syndrom?

Idag har jag sovit, snorat, snörvlat, hostat och varit hängig. Inte gjort mer än nödvändigt i övrigt. När jag tids nog tillfrisknar från förkylningen är jag sannolikt mer utvilad än innan även på  andra sätt. Det är en positiv bieffekt ;-)

Jag vet att inte alla har den möjligheten på riktigt. Men att ha den och inte ta den… fundera över vad det säger om vår tid.

Gå till kungs

Jag har för mig att det finns någon gammal folksaga om pojken, eller flickan, eller vem det nu var, som skulle gå till kungs. Gå till kungs för att få ordning på någon orättvisa, någon felbehandling, något som inte stod rätt till och behövde odrnas upp från högsta ort.

Jag kan just nu inte minnas vad sagan hette, och alltså inte hitta den. Kanske har jag bara inbillat mig?

Men jag tänker ibland att det är det man borde göra. Gå till kungs.

Ja, inte bokstavligt då – för det är inte kungen som har makten.

Men alltså, vi har allvarliga problem. Klimatet håller på att förändras, stabiliteten i jordens naturliga system håller på att sättas ur spel, och utvecklingen fortsätter åt FEL håll. Trots att vi vet. Vet vad som händer, vet vad det beror på, och vet vad vi borde göra åt det. Och de som bestämmer slår dövörat till och låtsas som inget.

Vi borde göra något på riktigt. Inte bara skriva insändare, skicka mejl och starta Föräldravrål, utan vi borde gå till kungs. Eller till regeringen då; det är ju regeringen som är motsvarigheten till de gamla sagornas kungar. Vi borde gå och sätta oss hos Reinfeldt och Borg och alla de andra och prata och förklara och tjata, klura ut vad det är de inte fattar eller varför de skjuter insikt och ansvar ifrån sig. Prata prata prata tills de fattar.

För, som det sägs i en annan saga, fast en modernare sådan (och det här fallet är det inget tvivel om saken, för det här citatet kan väl de flesta i min generation):

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Och en liten lort vill ju ingen vara – eller?

Men små lortar är vi, de allra flesta av oss. Jag är det definitivt. För trots att jag vet att läget är allvarligt så tar jag inte tåget upp till Stockholm och sätter mig hos statsministern och förklarar tills han fattar. För jag låter min egen bekvämlighet – möjligheten att vara hemma med familjen, njuta av höstväder, beta av lite städning och tvätt – gå före. Jag låter den sociala känslan ”så kan man inte göra, det är pinsamt” gå före insikten om allvaret.

Och jag tänker på alla människor tidigare i historien som inte ingripit mot olika sorters hemskheter och som vi, i efterklokhet och på säkert avstånd i både tid och rum, anklagar med ett ”Men varför gjorde ni inget?”.

Tja. Inte fan gör vi vad vi borde.

Jourhavande modmänniska

Jag skulle vilja inrätta en jourhavande modmänniska. Ja, du läste rätt. En jourhavande MOD-människa.

För ofta är det mod som behövs för att viktiga saker ska ske. Och ofta är de som visar mod ganska utsatta och ganska ensamma.

Det kvittar egentligen vilket sammanhang det rör sig om – miljö, genus eller något helt annat. Den som vill förändra världen, få till en omställning, ordna till nya paradigm eller vd det nu kallas, beroende på sammanhang, har det tufft och möter starka motkrafter. I form av härskartekniker, allmän inskränkhet, ”så här har vi alltid gjort”, ”så där kan man inte göra”, samt gammal vanlig tykenhet. Och an massa andra varianter.

Långt ifrån alla klarar av att hantera allt detta. Och även de som fortsätter kämpa på mår ofta dåligt.

Ibland är det som behövs just bara att få lite stöd. Någon som kommer med glada tillrop, uppmuntrande ord. Någon som kan agera bollplank. Någon som kan hjälpa en att behålla modet. En jourhavande modmänniska, alltså.

För övrigt tror jag att det är en faktor som är väldigt viktig i att stora kommuner ofta ligger längre fram när det handlar om nytänk och framåtanda, bland annat när det gäller miljö. Visst, resurser till genomförande är en del. Men att faktiskt kunna vara flera personer som jobbar med samma saker, vill förändring, och kan stötta varandra mot gamla ingrodda vanor och rutiner och saker som sitter i väggarna, det tror jag ger massor med mer utrymme att faktiskt orka åstadkomma nåt.