Category Archives: Samhälle

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och ”avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det ”Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.

Det här att man magiskt antas veta allt om det praktiska kring döden

Jag är besviken på ”samhället”.

När någon dör, så finns det tusentals praktiska saker som behöver lösas. Och väldigt mycket av det är liksom generella grejer, sådant som de allra flesta som står kvar som nära efterlevande har att hantera. Det borde vara så självklart att informera om en massa grejer. Det självklara borde ju vara att någon tog fram en instruktionsbroschyr eller checklista. Men i brist på samhällsinitiativ av det slaget, så är det så många som borde ta ansvar för sin pusselbit och informera om saker inom sitt område.

Min erfarenhet efter drygt fyra månader som änka är att så inte är fallet. De allra flesta instanser tar inte alls det ansvaret, faktiskt. Istället förlitar de sig på att man genom någon sorts magi ska veta vad det är som borde göras och hur saker fungerar och så vidare. Eller om det möjligen bara är så att de antar att alla minsann VET hur döden ”fungerar” – att alla genom någon sorts muntlig tradition fått veta allt av värde.

Nå, så är det nu inte. Magi finns inte. Och åtminstone jag, lite drygt 40 år gammal, har föga koll på och erfarenhet kring begravningar, gravstenar, inbetalning av kvarskatt efter någon som redan är död, och så vidare. Eller ja, jag börjar ju få koll, åtminstone på en hel del. Men mycket av det lär jag mig den hårda vägen. Och hade jag inte själv kämpat med att ta reda på en massa saker så hade jag varit ganska lost, ärligt talat.

Dagens irritation handlar om gravsten.

Jag frågade om gravsten redan ett och ett halvt dygn efter älsklingens död, när vi satt på begravningsbyrån. ”Det är ingen brådska”, sa begravningsentreprenören, ”många fixar inte det förrän efter ett år. Men om du vill kan du får kontaktuppgifter till en firma som är bra”.

När vi var och valde gravplats på kyrkogården med en från församlingen, så nämndes inte gravsten och processer kring den med ett ord. Inte heller vad som gäller kring gravplatsen i övrigt, vad man får och kan och inte får och inte kan. Vi fick snabbt besked om att vi kunde få den gravplats vi ville ha, och han blev begravd där – och sedan har de egentligen inte hört av sig. Men jag skickade några mejlfrågor angående gravplatsens nummer till dem och förklarade att jag behöver veta det för fullmakt till stenhuggeriet för gravsten. Då passade jag dessutom på att fråga vad som gäller i övrigt för gravplatsen, och fick något halvflummigt svar samt skulle få skickat mer info som jag inte sett röken av.

I början av sommaren hade jag tät mejlkontakt med stenhuggeriet ifråga, kring utformning av gravstenen. Två personer på stenhuggeriet var inblandade i mejlkonverationen. Efter ett flertal vändor gjordes slutligen beställning av gravstenen i början av juli, de fick fullmakt skickad för att kunna sköta diskussioner med församlingen kring godkännande från det hållet, och jag fick besked om leveranstid på ca 8 veckor.

Tre olika instanser som alltså rimligen borde ha talat om för mig att man faktiskt inte SKA sätta dit gravstenen förrän efter typ ett år. Men istället var det när jag skrev ett inlägg med funderingar kring gruskullen för en dryg månad sedan som jag fick veta det, via kommentarer från följare till bloggen. Innan man monterar gravstenen så ska man vänta tills graven satt sig. Det vill säga den där gruskullen ska liksom hinna sjunka ihop. Den där gruskullen som motsvarar hela den volym kistan har. Den där kistan som i det här fallet är av massiv furu.

Det tar tid, det inser jag också. Förstås.

Så tack vare att jag bloggar så har jag alltså fått den här informationen. Dock en månad efter att jag beställt gravstenen.

Nå. De där 8 veckornas leveranstid har vid det här laget passerat, och jag hade inte hört ett ord sedan jag skickade iväg fullmakten. Så igår skickade jag ett mejl och frågade:

Hej!
Tänkte att det börjar bli läge att skicka en fråga om hur det går och vad som händer.

Och fick ganska snabbt svar:

Hej,
Gravvården är färdigtillverkad, men det är fortfarande en gravkulle kvar.
Jag har varit i kontakt med kyrkovaktmästaren och han rek. att vänta med montering tills minst 1 år efter begravningen ( vilket vi också rek. )
Monterar vi stenen nu så kommer den att sjunka rejält.
Avvaktar vi till nästa sommar så har du 2 års efterjusteringsgaranti om stenen skulle sätta sig.

Och alltså, stenen är sannolikt bra (men jag har inte sett den). Men jag tycker det är förbannat irriterande att ingen av de tre inblandade instanserna tyckt att det här är värt att informera om. Jag menar, de vet ju allihopa om när han dött. Det hade väl inte varit så svårt att tala om att man måste vänta ett år innan man sätter dit gravstenen?

I skräckfilmsvärlden efter att någon valt FEL

Det är mitten av september. Och det är varmt. Högsommarvärme. Dag efter dag med omkring 25 grader varmt, eller ännu mer. Värme som slår emot en när man kommer ut ur huset.

Ibland känns det som att tillvaron är hämtad ur någon sorts science fiction eller fantasy. Att någon vid en avgörande punkt gjort fel val eller påverkat tiden på ett otillbörligt sätt, och att vi därför hamnat i en parallell verklighet, att allting från en viss tidpunkt liksom blivit FEL.

Min älskade blev sjuk och dog och finns inte längre.

Det finns en stor och påtaglig risk att Trump blir president i USA.

Och medeltemperaturen på jorden stiger stadigt på grund av klimatförändringarna.

Det låter som ett skräckfilmsscenario.

Kan du skänka en slant till ungdomarnas stämning?

– Staten ska säkerställa en god miljö för nästa generation. Det gör man inte genom att sälja Vattenfalls brunkol. Därför kommer vi driva ett skadeståndsmål mot dem, säger Frida Berry Eklund.

På torsdag lämnar en rad ungdomsorganisationer, som Fältbiologerna, nätverket PUSH Sverige och ett 30-tal privatpersoner, in stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. I den hävdar de att staten bryter både mot generationsmålet och regeringsformen.

Magnoliamålet kallar de det, efter restaurangen i Stockholm där unga träffats och diskuterat. Citatet ovan är hämtat från SVT:s artikel.

Generationsmålet, med nedanstående lydelse, är fastställt och definierat av riksdagen och ska vara uppnått senast år 2020:

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Mer om vad generationsmålet innebär på www.miljomal.se/Miljomalen/Generationsmalet/

Men för att stämma staten behövs pengar till jurist och domstolskostnader. Tillhör du dem som kanske har mer pengar än tid och ork att driva den här sortens processer? Då kan du vara med och stötta ungdomarna som kräver mer ansvarstagande för framtiden. Skänk en slant till Magnoliamålets fundraising!

Ersättning när tågen inte går

För övrigt så är jag en bortskämd lyxlirare när det kommer till inställda tåg och ersättning.

För alltså, det är ju så att om Skånetrafikens tåg (eller bussar, eller hela min resa med dem, liksom) blir mer än tjugo minuter försenad jämfört med tidtabell, så kan man begära ersättning. Och jag gör inte det.

Jag har inte ens satt mig in i hur systemet funkar nuförtiden.

Jag vet hur det funkade förr. Med blanketter som skulle fyllas i. Kvitton som skulle skickas med. Och så fick man till slut, efter många om och men, ut en kupong som motsvarade femtio spänn. Men som INTE gick att använda som delbetalning om man köpte månadskort (vilket ju ändå var det man gjorde hela tiden).

Detta magra resultat om man alltså kom loss att lämna in blanketten. Men då gick man först och hade dåligt samvete för att man måste komma loss och göra det – i evigheter.

Den sortens dåliga samveten behöver man begränsa. De är så många ändå. Så det är en hel drös år sedan jag bestämde mig för att skita i det där. Att det inte var värt besväret.

Nuförtiden tror jag egentligen att processen för att begära ersättning är betydligt mer slimmad. Men jag begär fortfarande inte ut något.

Jag resonerar huvudsakligen så här: Jag betalar mina 1249 kronor i månaden för kollektivtrafiken. Då kan jag åka hur mycket jag vill i hela Skåne under en månads tid. Det gör jag förstås inte: jag åker bara till och från jobbet, och så någon gång något annat (fast knappt i nuläget). Men de där 1249 kronorna har jag räknat med. Det är en fast utgift jag har. Och Skånetrafiken har också ”räknat” med den.

Om tågen strular och jag blir fast och inte kommer hem i tid, utan tjugo minuter eller en timme senare eller två, så har jag ändå rest samma sträcka. Det jag blivit av med är tid. Och tiden får jag inte tillbaka oavsett eventuella ersättningar från Skånetrafiken. Möjligen blir jag av med ytterligare tid i hanteringen.

Om jag begär ut ersättning, så får Skånetrafiken mindre pengar kvar till den kollektivtrafik jag så väl behöver. Blir någonting alls bättre av det? Nä, självklart inte. Och oftast är det dessutom saker som ligger   utanför Skånetrafikens makt som orsakar strulet.

Att begära ut ersättning vid förseningar innebär alltså en sak till som jag ska fixa med, och mindre resurser till kollektivtrafiken.

Att inte begära ut ersättning innebär att jag behöver göra en sak mindre och att Skånetrafiken inte dubbelbestraffas. Typ.

Så jag låter bli. Det finns så mycket annat att göra, liksom.

Och jag antar att det gör mig till en privilegierad jävel, som har råd att tänka så.

Men ja, den dag jag hamnar i sitsen at jag faktiskt känner mig tvungen att ta taxi för att lösa situationen, då kommer nog jag också att begära ut ersättning.

Kan vi inte få en sammanfattning efter tågkaoset?

Det har varit en del dagar nu på sistone med rejält tågstrul i Skåne. Av de få dagar jag tagit mig till Malmö och jobbat har det varit en eftermiddag när allting lamslogs av obehöriga på spåren (förra veckan), och en hel dag (igår) när allting lamslogs av en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund.

Under dagar som dessa är information en av de viktigaste sakerna. Vi tågresenärer kan stå ut med betydligt mer om vi får bra information: vad är det som händer, varför händer det, och när och hur kan vi förvänta oss att få fortsätta vår resa? Information löser självklart inte allt – barn som måste hämtas måste ju ändå hämtas – men vi blir mycket lugnare om vi vet vilka spelregler som gäller för stunden. Om vi kan slappna av och veta vad vi väntar på, istället för att vara konstant beredda att behöva ändra riktning och plan.

Generellt tycker jag att Skånetrafiken (och Trafikverket, gissar jag på, för en del av infon är väl deras) har blivit mycket bättre på information vid tågstrulssituationer på senare år. Och det är väl tur det, för det tycks mig som att det kärvar ihop mer och kraftfullare när det händer något… Fast de här senaste tillfällena känns det som att informationen har funkat sämre igen.

En sak jag funderat på är dock den här: Under tiden trafikproblemen pågår så finns i alla fall en ambition från Skånetrafiken att hålla oss resenärer informerade – med utrop, informationstavlor och info på webbplatsen och i appen. Ganska täta uppdateringar. Stundtals förvirrade och inte så genomtänkta, men i alla fall, en hyfsat hög ambition.

Men när problemen är lösta så plockas infon bort. Möjligen läggs det ut info av typen ”Trafiken ska nu rulla igen, men följdförseningar kan kvarstå resten av kvällen”. Och vi som resenärer står undrande kvar och vet egentligen fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

Jag skulle önska följande: När problemen väl är över, så tar någon som har överblick över situationen och skriver ihop en text om vad det egentligen var som hände, vad det ledde till, vilka problem som uppstod under samordningen och hur det var man löste dessa saker med ersättningsbussar, ändrade körvägar för tåg och annat. Och så lägger man ut denna sammanfattade info på webbplatsen – och där hamnar den sedan i ett arkiv som man länkar till så att det är lätthittat.

På det sättet skulle man lite grann kunna minska känslan av att man under en dag deltar i en cirkus som man egentligen inte vet hur den var regisserad.

Som det är nu är vi resenärer för sammanfattning helt utlämnade till media. Och för att media ska ge sig på en sammanfattning så krävs det att det är de riktigt stora tågstrulen – och att det finns utrymme för journalisterna att ägna sig åt tågstrul just den dagen.

Alla får säga till barn bara för att barn är barn

Ibland när det klagas på att barn gör fel eller är dåligt uppfostrade eller hittar på något olämpligt, så tas det kollektiva ansvaret för barn upp. Det påpekas vikten av att alla vuxna ska kunna säga till alla barn – påpekas att det till och med är så det ska vara. Är man barn ska man alltså acceptera att vem som helst säger till en att man gör fel eller borde göra annorlunda.

Vuxna emellan är läget däremot ett helt annat. Om någon vuxen i ens omgivning gör något olämpligt, då ska man hålla käft. Man får absolut inte säga åt någon vuxen att hen gör fel, att det hen gör kan göra att något går sönder eller så. Oavsett hur snällt och försiktigt man säger det och lindar in det och liksom nästan tar tillbaka det i samma andetag.

Barn får vem som helst kritisera.

Vuxna får man inte kritisera.

(Och ack nåde det barn som vågar sig på att kritisera en vuxen! Ja, om det inte kan falla in under allmän gullighet hos ett riktigt litet barn.)

Jag tycker det är märkligt. Och fel.

(Ja, självklart var det här en förenkling och generalisering med undantag. Självklart.)

Satsa på laddstolpar och gasmackar på landet så blir det politiskt möjligt med höjd bensinskatt

Vi behöver styrmedel som minskar trafik som påverkar klimatet negativt. Styrmedel som gör att folk kör mindre med fossilbränsledrivna bilar. Som olika skatter som gör det jävligt dyrt att köra vanlig bensin- eller dieselbil.

Så fort någon för fram den sortens förslag blir det ramaskri från landsbygden. Och det är ju fullt förståeligt. För det är på landsbygden bilarna framför allt behövs.

Fast det finns ju andra sorters bilar. Bilar som går på biogas. Bilar som går på el.

Problemet är att satsningarna på infrastruktur för de klimatmässigt bättre bilarna ofta görs i större städer – inte på landsbygden. Argumentet är att det bor fler människor i städerna, och att miljösatsningarna i städer därmed gör större nytta per satsad krona.

Det innebär att människorna i städer i allt större utsträckning har möjlighet att göra miljövänliga val vad gäller sina transporter. Och att människor på landsbygden känner sig ännu mer trampade på varje gång någon säger ”koldioxidskatt på bränsle” eller nåt liknande.

Därmed blir det egentligen hela tiden alltmer omöjligt att införa nödvändiga skatter. Även om behovet ökar. För det är en sak att gynna stadsbefolkningen med de bra lösningarna, men det är politiskt sett väldigt svårt att vara den som driver igenom skatter som gör det nära nog omöjligt att leva på landsbygden.

Jag tycker lösningen på det här är ganska självklar: Satsa på fossilbränslefri infrastruktur på landsbygden. Laddstolpar. Gastankstationer. Och så vidare. TROTS att det inte är mest fossilbränsleeffektivt per satsad skattekrona.

För om vi på landsbygden får en fungerande vettig möjlighet att välja ett fossilbränslefritt alternativ till att köra våra bilar på, så blir de där skatterna på bensin och diesel politiskt möjliga att genomföra. Och det borde i det något längre loppet vara rätt mycket mer effektivt.

Som en bonus kan vi på landet på känna att vi inte bara är bromsklossar och miljöbovar som de bestämmande i storstan inte bryr sig om.

Jag gick ur kyrkan OCH jag tycker kyrkan blivit bättre

Det pågår någon sorts stor debatt om Svenska kyrkan och kristendomen i Sverige. Jag har inte hängt med, och det känns som en debatt som ganska mycket kräver att man har varit med från början och fått med alla små detaljer och märkliga vändningar för att fatta vad det egentligen handlar om. Och det har inte jag gjort, och jag begriper inte riktigt debatten. Min brist på engagemang att sätta mig in i debatten hänger säkert också delvis samman med att jag varken är troende eller medlem i Svenska kyrkan. Det är vid det här laget en hel massa år sedan jag gick ur kyrkan.

Men i all den där debatten såg jag för ett tag sedan att någon hävdade att Svenska kyrkan ändrats åt ett håll som medlemmarna inte uppskattar, och det är därför medlemsantalet minskar så kraftfullt på senare år. Personen som skrev detta (jag har ingen aning om vem det var) menade alltså att Svenska kyrkan borde gå tillbaka till som det var längre tillbaka, och då skulle medlemmarna komma tillbaka.

Jag vill därför klargöra följande:

Jag gick inte ur Svenska kyrkan för att jag tyckte att kyrkan utvecklades i en dålig riktning. Jag gick ur för att jag kommit till insikt om att jag faktiskt inte tror på gud. Jag är ”född in i kyrkan” (ja, citattecknen behövs väl egentligen inte ens där, det var ju så det var på den tiden), och uppvuxen med kyrkan och kristendomen som en självklarhet man liksom inte kommit på att ifrågasätta, och det tog tid och mognad och tonårstid och mer därtill för att komma fram till att detta egentligen faktiskt inte var något jag trodde på när jag hade tänkt igenom och känt efter.

Däremot tycker jag att Svenska kyrkan på senare år generellt utvecklats i en positiv riktning. Som att kyrkan börjat hitta sin plats i nutiden, istället för att ha fastnat i en gammal bild av hur saker ska vara. Svenska kyrkan betonar viktiga värden och använder sin position och sin värdegrund och sin plats i samhället till viktiga och bra saker. Svenska kyrkan känns långt mer relevant nu än när jag växte upp.

Jag gillar Svenska kyrkan på många sätt. Jag tycker Svenska kyrkan spelar en viktig roll i samhället i Sverige år 2016. Jag uppskattar mycket av arbetet som görs.

Men alldeles oavsett vilken riktning kyrkan utvecklas i framöver är det föga troligt att jag skulle bli medlem igen. För en kyrka är ett religiöst samfund, en förening för dem som delar (huvudsakligen) samma religiösa uppfattning. Jag är ateist. Jag ska inte vara medlem i någon kyrka.

Och jag kan förstås bara tala för mig själv. Jag är i sammanhanget anekdotisk bevisföring. Men med tanke på att det trots allt är förhållandevis kort tid sedan kyrkan och staten ”separerade”, och med tanke på samhällets utveckling i övrigt, så tror jag det är ganska sannolikt att det finns många fler som helt enkelt gått ur Svenska kyrkan för att en massa saker omkring dem fått dem att inse att numera behöver de inte vara med i kyrkan bara för att det brukade vara så. Och det betyder inte att de tycker mer illa om Svenska kyrkan som den är idag än Svenska kyrkan som den var för tjugo år sedan.

I år är det en väldig tur att vi inte måste överleva på vår egen skörd

För då skulle vi helt klart svälta.

Jag har liksom inte haft engagemanget och orken. Det har jag fortfarande inte. Jag har inte skött trädgårdslandet ordentligt – inte rensat, inte vattnat, inte skördat. Jo alltså, lite grann, men inte orkat engagera mig. Det blir lite grann. Halvhjärtat. Och mest skörda och äta för stunden. Inte spara och lagra, frysa in och torka och sylta och så där. Pallar inte. Vill inte. Orkar inte planera och tänka framåt. Behöver fokusera på att överleva i nuet.

Ja, vore vi på allvar beroende av det så skulle jag förstås ha försökt mer allvarligt. Men ändå. Jag skulle inte ha mäktat med tillräckligt. Om vi vore beroende av vår egen skörd så skulle vi svälta ihjäl framöver. Om inte andra ryckte in och delade med sig till oss eller så.

So much för strategin leva i nuet som effekt av att ha sett döden på nära håll :P