Category Archives: Samhälle

Tankar om psyk och brända toner

Bläddrar dagens Metro på lunchen. Skummar Cissi Wallins text om psykvården.

På sidan efter är det stort pådraget om höstens mode:

Våga brända toner

Äntligen är det dags att göra plats för höstmodet på riktigt. Den här säsongen är det brända toner i vinrött, senapsgult och orange som gäller.

Och jag funderar över att det är människor som oroar sig och mår mentalt dåligt och är rastlösa och sånt där som ses som dåligt anpassade och avvikande – medan den som tycker att vilka nyanser man ska köpa nya kläder i under de närmsta tre månaderna är viktigt betraktas som normal och rimlig och välanpassad.

Tankar om hur det påverkar oss som inte bryr oss att vi inte kan se OS på TV

OS pågår i Rio. Och de senaste veckorna har jag i sociala medier uppfattat ett visst gnällande från olika många håll om att OS går i TV-kanaler som de inte kan se. Sammanfattningsvis kommer gnället huvudsakligen från folk med sportintresse.

Utöver det är det väl nästan bara tack vare sociala medier jag fått reda på vad som händer i OS. Ja, och så lite när radion stått på på ”rätt” kanal, och lite i morgontidningen. För jag är ju inte direkt sportintresserad.

Och när jag tänker på det så är nog det den mest intressanta effekten av det här med att OS numera går i många olika kanaler men i väldigt liten utsträckning i kanaler som alla har: Vi som inte har något direkt sportintresse missar egentligen OS nästan helt. Och i ärlighetens namn tycker jag det är lite tråkigt.

För som det var förr, så såg vi väl alla lite OS när det var OS. Helt enkelt för att man slog på TV:n och kollade vad det var, och så var det det bästa som fanns just då. Och då såg man lite, och hade ett litet hum, och upptäckte kanske någon sport man inte kände till och så där. Och då hade det lite sånt där sammanbindande kitteffekt, både genom att man kunde prata om det i fikarummet och genom att man såg människor från länder man knappt kände till.

Men nu är det bara de riktigt sportintresserade som tar sig tid och råd att lösa möjligheten att se på OS.

Och kanske kanske är det egentligen en lite dålig utveckling.

Ett litet stänk av grått ska inte kategoriseras som svart

I hela den här debatten kring Aida Hadzialics ”rattfylla” så kommer också kommentarerna om att vi förringar rattfylla och därmed inte visar respekt för/tänker på/förstår de som drabbats av rattfylla, till exempel genom att någon nära har dött av ett rattfyllo.

Jag upplever att det finns en brist på nyanser här. Som så ofta, förstås. Som vanligt vill många förenkla till en enkel svart-vit värld.

Självklart ska man inte alls köra med alkohol i blodet. Men det är trots allt skillnad på att köra riktigt full och att ligga precis på gränsen för olagligt. Och jag inbillar mig att de som faktiskt kör ihjäl folk eller orsakar allvarliga olyckor oftast har mycket högre alkoholhalter än 0,2 promille. Eller? Någon som vet var statistiken finns får gärna länka.

Jag tycker det är hemskt att här där jag bor på landet så finns det folk som tar nåt riktigt starkt strax innan de ska köra och resonerar som så att nu är inte polisen ute, så det är lugnt. De är farliga. På riktigt.

Jag tycker inte alls det är samma sak med någon som druckit vin för flera timmar sedan och råkar ligga precis på gränsen för vad som är olagligt. Inte alls samma sak. Det är milsvid skillnad i resonemang kring ansvar och risker.

Så ja, jag förstår att ni som förlorat någon på grund av rattfylleri tycker det är hemskt när en minister åker fast för rattonykterhet.

Men återigen: världen är inte bara svart och vit. Det finns en enorm gråskala. Vi kan inte hålla på att placera allt som har en liten gnutta gråstänk i sig i kategorin svart.

Om nutidens idé om att ta ansvar

Jag är nykterist. Jag dricker inget med alkoholhalt över 2,25%. Jag tycker det är skitdumt att köra bil när man druckit alkohol och därmed riskera andra människors liv.

Men jag tycker också att det får finnas någon sorts rimlighet och proportioner.

Så här beskriver avgående minister Aida Hadzialic det som hände:

– I förrgår kväll var jag i Köpenhamn med en vän och skulle ta mig till Malmö. Jag hade tidigare under kvällen innan en konsert druckit två glas vin, ett glas rött och ett glas mousserande. Cirka fyra timmar senare gjorde jag mitt livs största misstag och valde att ta bilen hem till Malmö, naturligtvis i tron om att jag inte var påverkad.

– Strax efter brofästet på andra sidan blev jag stoppad av polis, i en ordinarie nykterhetskontroll och utandningsprovet konstaterade 0,2 promille.

Och på grund av detta väljer hon att avgå som minister.

Vad har då någon som åker fast med 0,2 promille alkohol i blodet att vänta från samhället i övrigt?

När någon rapporteras för rattfylleri startar två olika processer: den straffrättsliga (tingsrätten) och den körkortsadministrativa (Transportstyrelsen). Straffet för rattfylleri är oftast dagsböter. För grovt rattfylleri är fängelse det vanligaste straffet. Fängelsestraffet verkställs i stor utsträckning med elektronisk fotboja.

Om det är ett förstagångsbrott och om föraren inte har orsakat någon olycka brukar straffet bli villkorlig dom eller skyddstillsyn kombinerat med samhällstjänst.

Rattfylleri leder så gott som alltid till att körkortet återkallas. Bara vid halter på 0,2–0,3 promille (0,10-0,15 mg/l luft) finns möjlighet till varning i stället för återkallelse.

Källa: Trafikverket.

Men är man minister eller annan offentlig person så förväntas man dessutom ta ansvar för sina misstag. Och märkligt nog har ”ta ansvar” blivit synonymt med att avgå. Den som gjort något fel förväntas avgå och försvinna från spelplanen fortast möjligt.

Är inte det ganska märkligt? Jag förväntar mig att den som gjort något dumt ska ta ansvar genom att rätta till sitt misstag. Om man är högt uppsatt chef som gjort misstag inom ett företag borde man väl stanna kvar och ställa saker till rätta? Och om man är minister som missyckats med att räkna ut hur snabbt alkoholen förbränns i kroppen så borde man kanske skänka pengar till trafikskadades förening eller på annat sätt tydliggöra och ta konsekvensen av det man gjort.

Men nej, lösningen blir att avgå. En efter vad jag förstår kunnig och kompetent minister, uppskattad från många håll, blir plötsligt värdelös för att hon gjorde en missbedömning på ett helt annat område, och då är hon ute ur leken, eventuellt för gott.

Vad får vi för samhälle om bara de som är perfekta kan vara ministrar eller höga politiker?

Vad får vi för samhälle om de som tar ansvar och inser allvaret i vad de gjort avgår och försvinner av banan, medan personer med mindre skrupler blir kvar oavsett vad de gjort för dumheter? För det är ju alltid de ansvarsfulla som är ”bäst” på att ta konsekvenserna. Det vill säga avgå och försvinna från spelplanen.

Vad får vi för samhälle om en 29-årig kvinna ser det som sitt livs största misstag att dricka två glas vin och fyra timmar senare köra bil? Hade hon bara kört på den danska sidan – där hon ju drack vinet – hade det inte ens varit olagligt.

Och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om det istället varit en manlig minister det handlade om. För drevet är alltid större mot kvinnliga politiker, kraven på perfektion och inga misstag alltid större mot kvinnorna.

Vi ska inte slösa med gemensamma pengar

Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.

Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.

Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?

Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.

Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.

Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?

Jävla måndagsexemplar

Du var ett jävla måndagsexemplar.

Hade vi inte levt i en tid där du kunde få glasögon, så hade du förmodligen fått bli sittande i ett hörn hemma i stugan – du, som inte såg vettigt längre än på någon decimeters avstånd utan glasögon. Du skulle inte haft möjligheten att tillgodogöra dig – och analysera och sprida vidare – en massa klokskap, och du hade varit hjälplös utanför hemmets trygghet.

Eller? Kanske hade dina sociala förmågor hjälpt dig att hitta lösningar även på det?

Och så då den här jävla aggressiva galopperande cancern som tog kål på dig halvvägs genom livet.

Måndagsexemplar. Nåt så väldigt mycket, helt uppenbart. Det finns säkert folk som tycker att sådana egentligen inte ska få finnas. För det finns gott om folk som vill rensa bort dem som inte är perfekta.

Och samtidigt en sådan fantastisk människa, till nytta och glädje och hjälp och utveckling för så många människor under den tid du fanns.

Vilken tur att även måndagsexemplar får lov att finnas. Man vet aldrig i förväg vilka stjärnor det kan bli av dem som vid första anblick verkar helt hopplösa på just den aspekt man väljer att fokusera på vid varje enskilt tillfälle.

Lägg av med gnället!

”Det finns en meningsfullhet i det totalt meningslösa”, säger Martin Berg, docent i sociologi.

Citatet är hämtat från ett sexsidigt reportage i dagens Sydsvenskan om Pokémon Go (som jag ännu inte kan hitta på nätet, så länk kommer senare Nu finns artikeln här). Ett välbalanserat och bra reportage.

Jag kan börja med att säga att jag inte testat Pokémon Go. Min sommar har inte varit normal, och även om jag tänkt att jag kanske också borde testa, så har det inte blivit. Det är å andra sidan oväsentligt för mina reflektioner.

Men när jag läser texten funderar jag mycket över vad människor anser vara meningsfullt och vad som anses vara okej att lägga tid på.

En vanlig uppfattning verkar vara att det är bortkastat att lägga tid på sånt som Pokémon Go när världen ser ut som den gör och det är så mycket annat som behöver förändras eller göras.

Jag är en av de där som sedan länge – många år – försöker lägga min tid och mitt engagemang på saker som behöver förändras. Ganska mycket miljöområdet. Det är ärligt talat inte okomplicerat ur socialt acceptanshänseende. Gör man det ses man som konstig och asocial.

Jag har många gånger upplevt mig som misslyckad för att jag hellre lägger min tid på att förändra världen än på att sitta och slöprata runt ett bord med en öl på stan. För det i sin tur är inte min grej.

Att umgås, i form av att sitta och spela sällskapsspel – kortspel, den försvunna diamanten, monopol och TP – det är sånt som betraktas som bra saker. Då är man social och umgås. Oavsett att man slösar bort tiden och inte förändrar världen. Men att ut och gå tillsammans med vänner och spela spel som Pokémon Go ses uppenbarligen inte alls som lika bra.

Och det här med att läsa böcker hela dagarna, som sågs som slöseri när jag var liten, det är numera något synnerligen fint.

Ibland blir jag så trött på ert gnäll, världen. Så trött på alla idéer om vad som är fint eller fult, allt placerande i fack och värderande. Kan vi inte bara nöja oss med att vi är olika, funkar olika, trivs med olika saker?

Man kan ägna sin tid åt att aktivt förändra saker till det bättre. Man kan också ägna sin tid åt att vara det samhälle vi vill ha, där människor är glada och umgås och trivs. Båda delar är bra och viktiga. Det behöver inte vara en motsättning, och vi behöver inte klanka ner på varandra.

Problemet är varken de som försöker göra världen bättre eller de som lever här och nu och är glada. Problemet är de som aktivt förstör världen.

Till äktenskapets försvar

Jag ville egentligen aldrig gifta mig. Och det fanns många skäl till det.

Det tyngsta skälet var nog att jag tyckte det var ett märkligt sätt att manifestera kärleken. Detta att lova varandra något för evig framtid, från en viss tidpunkt. För mig är det en omöjlighet att lova att älska någon alltid – jag kan bara svara för vad jag känner just nu, och det finns alltid en möjlighet eller risk att det kommer att ändras.

I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.

(Gammalt inlägg.)

Ett antal bröllop jag varit på var en annan orsak. Bröllop är förknippade med så många märkliga traditioner. Väldigt många av traditionerna går inte alls ut på att göra det trevligt för brudparet utan att på olika sätt driva med dem och göra dem till åtlöje. Varför ställa till med en stor fest för att fira ett viktigt ställningstagande, om risken är stor att utsättas för en massa otrevligheter? Nej tack.

Och när man tänker på bröllop och giftermål så är det förstås ofta kyrkbröllop man tänker på. Men varför blanda in präst och en gud som man inte ens tror på i det här?

Ja, och så har vi syntharna ;-) För jag tyckte ju att om vi av någon anledning skulle dela på oss, så behövde jag inte gärna ha dina synthar. Eller dina saker, liksom. Jag tyckte att mitt är mitt och ditt är ditt, och så är det bra med det. Inte för att prylar och pengar är viktigt – utan just för att det inte är det.

Men i slutändan gifte vi oss ändå. Av rent juridiska skäl. Har man barn ihop och bara är sambos så bör man se till att skriva diverse papper – jag har inte ens koll på vilka – och eftersom vi aldrig kom till skott att få det där gjort så valde vi till slut att ändå gifta oss. För att det var enklast.

Nu i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det. Nu, när du är död, har jag insett att det underlättar en massa. Och när någon man älskar är död är man tacksam över att kunna minimera mängden trassel och byråkrati – det är fullt tillräckligt med sånt ändå. Och samhället är liksom trots allt fortfarande byggt för att skyddsnäten ska funka smidigast om man är gifta.

Jag, som aldrig varit intresserad av det här med att gifta sig, skulle vilja flytta fokus för äktenskapet. För i vårt land ser vi äktenskap och giftermål mest av allt som ett sätt att manifestera kärleken, gärna på ett vackert och överdådigt sätt. Fest och romantik. Men jag tycker vi borde bli bättre på att se äktenskap just som en juridisk överenskommelse.

Det låter förstås gammeldags och som något hämtat från en omodern hederskultur. Men det är inte så jag menar. Vi ska självklart välja vem vi lever vårt liv med utifrån kärlek och känslor och välmående, inte utifrån strategiska affärsöverväganden.

Men att gifta sig handlar inte om att visa sin kärlek och ta ställning till att leva tillsammans. Det är ett konstant ställningstagande man gör från dag till dag. Att gifta sig är däremot just frågan om ett juridiskt avtal: Detta är den person jag har ett ekonomiskt och juridiskt liv tillsammans med. Detta är den person som får ta över det fulla ansvaret – med för- och nackdelar – för mina barn, mina pengar och alla mina jordiska tillhörigheter när/om jag dör.

Det är en praktisk fråga. En fråga om att tydliggöra för samhället att det är den här personen som ska dra nytta av skyddsnät och som ska ta de beslut vi annars tog gemensamt. Ett sätt att underlätta byråkratin för den stackars överlevande partnern.

Ruskigt oromantiskt. Fast ändå kopplat till kärleken, faktiskt – till att älska en människa så mycket att man bryr sig om hur den ska ha det om man själv inte längre finns.

Men i huvudsak tycker jag kärleken ska manifesteras på andra sätt än genom giftermål.

Samhället bestämmer var en tolvåring får handla och det är inte anpassat till dagens samhälle

Tolvåringen spelar mycket på datorn. Och när han vill använda sina pengar – månadspengar och födelsedagspengar och sånt där – så handlar det ofta om att köpa datorspel eller tillägg till datorspel. Saker man köper online.

Tidigare har det varit pappa som hjälpt honom med sånt. Pappa har varit mer bevandrad i olika betallösningar på nätet. Men pappa finns inte längre – älsklingen är död. Och inte så att jag inte handlar på nätet – jag handlar ofta på nätet. Med faktura, och med kortbetalning, och direkt vi internetbanken och mobilt bank-id. Men inte mer än så.

Redan dagen efter hans död ville tolvåringen att jag skulle fixa ett sådant där datorspelsköp. Fast det behövde betalas via PayPal. Jag har inget PayPal-konto. Jag hade ingen kunskap om PayPal. Och dagen efter min älskades död var inte dagen jag var kapabel att försöka fixa med sånt. Trösklar för att lära sig nya saker och traska in på okända områden är synnerligen höga när sorgen slagit klorna i en.

Någon vecka senare lyckades jag i alla fall fixa den där betalningen. För det visade sig att man via PayPals betalningslösning ändå kunde betala med kort, utan att registrera ett PayPalkonto.

Men nu vill tolvåringen köpa saker online till nåt spel igen. Och den här gången verkar det inte finnas sådana lösningar. Den här gången ska man välja betalningslösning att koppla till kontot. Det vill säga det jag måste göra för att det ska kunna betalas är att jag måste koppla mitt bankkort som betalningslösning till en speltjänst på nätet.

Det är, för mig, en helt annan sak än att göra ett köp och betala det specifika köpet. Här handlar det alltså istället om att mitt kort ska vara kopplat och kunna användas för de köps som görs.

Och det är inte frågan om att jag inte litar på min tolvåring. Han skulle säkert inte missbruka det och köpa saker han inte borde. Men JAG vill inte ha mitt kort kopplat till detta. Jag skulle inte göra så ens med ställen jag regelbundet handlar ifrån. Jag vill inte ha det så.

Då slogs jag av tanken att det ju numera ska gå att få betalkort även till barn – det har banken påpekat tidigare. Jag har inte tyckt att det känts relevant. Men nu kunde det kanske vara dags? Ett kort kopplat till det konto där pengar av det slaget (födelsedag&julklapp) ändå ibland sätts in. Pengar han ändå själv bestämmer över – det är ju rimligt att han kan ha ett kort kopplat till dem och kunna betala de saker han vill köpa.

Besök på banken för att fixa kort. Och jadå, det går att fixa betalkort till tolvåringen – Visa Ung. Och med det kortet går det att betala i fysiska affärer. MEN betalkort för unga går inte att betala med på nätet. På nätet måste man vara 18 för att kunna betala med kort, meddelar bankdamen – för det säger lagen.

Det känns som att lagstiftningen inte riktigt hängt med? På vilket sätt är det rimligt att barn ska kunna betala med kort i fysiska affärer men inte via webbhandel? Vad är skillnaden, liksom? Antingen så anser man att barn i den åldern ska få lov att bestämma över sina pengar och betala med dem, eller så tycker man inte det. Var affären finns borde väl vara ovidkommande? På något vis känns det som att det mer är frågan om att man vill styra vad barnen och ungdomarna lägger sina pengar på?

Bankdamen föreslår mig lösningen att jag ska skaffa ytterligare ett bankkort, kopplat till ett separat konto just för dessa saker. Det vill säga jag ska skaffa ett kort som jag ska använda för tolvåringens betalningar.

Men jag ville ha en smidig lösning. Inte mer trassel. Och jag tyckte att det var rimligt att han skulle få lov att börja ta den sortens ansvar istället för att jag ska behöva trassla som mellanhand.

Trött mamma. Och med en synnerligen sur och besviken tolvochetthalvtåring.

Njuuut av sommaren!

Det är juli. Sommar. Semestertider. Och överallt omkring pumpas budskapet ut: Njuuut!

Det handlar inte bara om annonser av alla olika slag som handlar om hur man ska njuta bäst. Budskapet kommer även från tidningar, radio och TV. För nu är det sommar och då ska det banne mig njutas. Kopplas av och has trevligt och njutas.

Och om vi inte njuter så beror det på att vi inte kopplar av på rätt sätt, att vi prioriterar fel, eller att vi ställer för stora krav på tillvaron. Att vi vill för mycket eller har orimliga förväntningar.

Jag förväntar mig inte att kunna njuta. Jag försöker överleva och hålla näsan över ytan. Jag har inga förväntningar alls, bara en vag förhoppning om att det någon gång framöver ska vända och gå åt ett bättre håll.

Men jag tycker det är lite tröttsamt med allt njuta-tjatet. Faktiskt. Och jag lär ju inte vara ensam om det.