Ja, för världen nu är liksom inte samma som när du dog för knappt två månader sedan. Nu har Storbritannien röstat för att gå ur EU. Och en massa märkliga snöbollseffekter av det verkar ligga på lur.
Den där stabila världen vi lärt oss ta för given är inte längre så självklar.
Fast att vi har ny diskmaskin hemma sedan dagen innan du lämnade huset för gott är fortfarande en mer påtaglig markör och förändring av före och efter.
Hej älskling!
Nu måste jag skriva om något jobbigt. Jag har inte riktigt orkat berätta det för dig innan. Och jag har varit alldeles för dålig på att engagera mig själv också sedan du dog. Har inte orkat sätta mig in i. Har inte orkat bära andras smärta utöver min egen, liksom.
Men nu måste jag ändå skriva något…
Ja, det är för jävligt.
Du och jag har splittrats. Jag har inte dig kvar, mina barn har inte kvar sin pappa. Du är död, och vi kan inte återförenas. Men därute i världen finns det familjer som splittrats på grund av krig och annan fasa – men där de ändå fortfarande är i livet, bara fysiskt åtskilda. Där finns fortfarande möjligheten att återförenas. Och så ska vi, Sverige, hindra det? Tänk, dessa familjer lider kanske som vi, och så finns det en möjlighet för det lidandet att ta slut?
Och i riksdagen är det uppochnervända världen mot här hemma i kommunen. I riksdagen är det ditt parti som visat sig mest humant, och mitt parti som huvudsakligen röstat för de här nya hemska reglerna. Pinsamt.
Och ja, jag har varit en dålig människa i det här. För jag har inte ens orkat dela länkar och uppmana folk att protestera. Jag har bara känt mig handlingsförlamad av sorgen. Men ibland är det svårt att känna att det gör skillnad ens när man orkar försöka påverka. Och det här är liksom bara så totalt obegripligt…
När jag var hos bouppteckningsjuristen igår så kom frågan upp om bil: har vi en sådan, och vad har den för värde och vem står den på och så där.
Jag konstaterade att den nuvarande bilen ändå står på mig – vi har skiftat fram och tillbaka. Och så beklagade jag mig lite över den här idiotin med att en bil officiellt bara kan stå på en person, dvs att det baar kan vara en ägare i registret, vilket är idiotiskt när man har bilen gemensamt – köper den för gemensamma pengar, betalar alla kostnader gemensamt, använder den lika mycket. Och så berättade jag om pappret vi skrivit en gång i tiden – inte om den nuvarande bilen (utan om bilen två steg bakåt i tiden, konstaterade jag när jag kom hem och letade reda på pappret) – där vi gemensamt deklarerat att bilen faktiskt var vår gemensamt.
Då berättade juristen att det faktiskt är civilrättsligt möjligt att äga en bil tillsammans, för det står i en lag från år 1904 som faktiskt inte ändrats sedan dess. Och det man gör om man vill att bilen ska ägas gemensamt är just precis det vi gjorde: man skriver ett papper.
Så här skrev vi vårt papper:
Ort 030114
Bilen Ford Escort med registreringsnummer XXX XXX, i Vägverkets register registrerad på [älsklingens namn], ägs gemensamt, med vardera ½, av undertecknade. Beslut om bilen tas gemensamt. Båda undertecknade har rätt att använda bilen. Ansvar kopplat till ägandet av bilen är gemensamt.
Och så underskrifter och namnförtydliganden och personnummer.
Förmodligen hade det behövt vara bevittnat för att verkligen gälla. Men ändå :-)
Läs även Det finns ingen huvudsaklig användare till vår bil.
En liten bit av samma citat som i förra inlägget igen:
En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn.
Ja. Det där kan mycket väl vara olika saker. Tiden vid facebook kan vara fokuserad tid, tid som man diskuterar med vänner om viktiga saker. Men det kan också vara klicka-slappna av-tid. Någon sorts ställtid. Tid som man annars hade satt sig och bläddrat i första bästa tidning framför ögonen. Eller något annat okvalitetstidsmäsigt.
Det finns ett så tröttsamt fokus på att allting vi gör, hela tiden, måste vara högkvalitetativ användning av tiden. Tiden måste hela tiden vara välanvänd. Vi måste göra kreativa, kloka saker som ger något på sikt. Vi är alldeles för dåliga på att lata oss – fastän vi egentligen behöver det för att må bra. Jag själv är ett jättebra exempel på att ställa stora krav på att använda tiden rätt hela tiden. Och då blir det inte lättare när de respitområden jag hittar hela tiden ska manglas av experter som talar om att jag minsann borde göra något kvalitativt och fokuserat.
Läs även Ögonblick och arbetssträckor.
Posted in Föräldraskap, Irriterande, Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged sociala medier, tid
Ibland funderar jag över vårt behov av, eller krav på, att människor ska vara antingen onda eller goda.
Det är som att vi liksom bara klarar av att en person är antingen det ena eller det andra. Som att när vi väl har börjat bilda en uppfattning om en person så har den liksom genast dragit åt ett av de hållen och får inte längre vara mer än det vi redan placerat hen som.
Ja, inte människor vi har omkring oss i vår vardag förstås – de får ha många nyanser, styrkor och svagheter. Men offentliga personer. De ska liksom vara antingen eller. Och det de placerats som ska vara allenarådande. Som att det liksom inte finns utrymme för komplexitet. Och som att om någon som legat på den goda sidan plötsligt gör en dålig sak, så överskuggar det allt det goda.
Fast om någon onding gör någon enstaka bra sak överskuggar det förstås inte det onda. Det är alltid människors sämsta sida som verkar vara viktigast?
Men alltså, jag tänker att människor har både bra och dåliga sidor. Samtidigt. Och jag tänker att det faktiskt bör kunna vara möjligt att både vara en fantastisk kraft på ett område OCH vara världens jävla skitstövel och onding på ett annat.
Som Robyn. En fantastisk artist, låtskrivare och musikproducent. En fantastisk förebild för kvinnor – och män. En jävligt inspirerande människa. En driftig person som använder sin position till att påverka positivt på andra områden hon tycker är viktiga. – Ja, och så gjorde hon reklam för Volvo. Och det var dumt, ur miljömässigt hänseende. Men det betyder inte att hon blir genomond på alla områden. Det innebär att hon gjorde fel på en sak, en viktig sak, men det bra hon gjort finns fortfarande kvar. Att hon gjorde fel på en grej gör liksom inte att hon per automatik blir sämre än alla de som aldrig gör något bra alls. Tycker inte jag, i alla fall.
Och nu borde jag rota fram fler exempel, men då vet jag att det här blogginlägget aldrig kommer att bli klart.
Posted in Reflektioner och tankar, Samhälle
I-landsproblem. En välkänd benämning på småproblem som det är löjligt att engagera sig i när det finns större och allvarligare problem att ta hand om här i världen. Varför bry sig om cigarettfimpar på marken när det finns barn som svälter i Afrika, typ. Och alla som någon gång engagerat sig i någonting alls har nog upplevt kritik på någon nivå om att de inte borde engagera sig i sådana småsaker när de istället borde… ja, något annat, i alla fall – något större och viktigare.
Det intressanta nu är att det allt oftare liksom på något vis går åt andra hållet: man får kritik för att man liksom engagerar sig i något för stort. Att man engagerar sig i flyktingströmmar och integration och klimatfrågan och annat sånt, när det minsann finns ungdomar här hemma i byn som är arbetslösa och det finns gamlingar som inte får god mat på hemmet.
Personligen tycker jag att engagemang och förändringsvilja på alla nivåer är bra. Det behövs både de som försöker förändra i det lilla och i det stora. Och även om en hel del engagerade människor är sådana som drar lass inom många områden, så finns det ärligt talat ingen som kan fixa alla områdena. Försöker man engagera sig i allt så går man sönder.
Men det är så bisarrt med alla dessa människor som klagar på vad andra engagerar sig i och försöker diktera vad andra borde engagera sig i och talar om att andra engagerar sig i fel saker. Om de nu tycker att det behövs engagemang på ett område som ingen tagit tag i så är ju det bästa att de själva gör något? Och vad skulle nånsin bli bättre av att vi som engagerar oss i något istället lät bli?
För alltså, engagemang är ju liksom inget som kommer på beställning. Ideellt arbete, sånt där man inte får betalt för, det gör man för att man av någon anledning vill och brinner för. Och detsamma är i många fall sant för vad man arbetar med och får betalt för. Ett personligt intresse och engagemang är liksom ofta den grund det vilar på. Eller att man på annat sätt mår bra av det. Den grunden kan man inte bara flytta på beställning för att någon annan talar om att man enligt dem borde tycka något annat är viktigare.
Läs även I-landsproblem.
Posted in Irriterande, Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged engagemang, i-landsproblem
När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.
Men det var då.
Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en ”opolitisk” förening.
Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.
Posted in Genus och normer, Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår, Samhälle, Skola
Tagged asylpolitik, människovärde, värderingar
För ett tag sedan råkade jag se en stund på ett TV-program om en brittisk familj som hade tröttnat på livet hemma i London (eller var det nu var), där folk bara pratade huslån och pengar och jobb och stress. Så det hade flyttat utomlands. Till något land långt borta (Afrika?), där de någonstans mitt i djungeln hade börjat bygga sitt eget drömhus av gammalt ”skräp” och hade någon idé om att de minsann skulle livnära sig på det jorden kunde producera och de själva kunde odla och så vidare.
Jag är inte insatt i detaljerna. Jag såg inte programmet från början, och jag har inte läst om det, och jag kan ha missuppfattat totalt. Men jag uppfattade det i alla fall så här:
Västvärldsfamilj tröttnar på det moderna samhällets negativa sidor. De löser detta genom att bege sig till ett annat land där det inte finns lika mycket regler eller kontroll. Där tar de egna initiativ som bland annat innebär att de bygger nytt i oförstörd natur, odlar upp områden med oförstörd natur, och så vidare. Utan att fundera över konsekvenserna. Utan att fundera över att det faktiskt inte alls funkar om alla gör så. Och så försöker de släta över det med att de minsann återanvänder resurser (sopor) till att bygga med.
Eller sammanfattat på ett annat vis: någon sorts nykolonialism.
Jag klarade inte av att titta särskilt länge på programmet – det fick mig att må diffust illa.
Så jag bytte kanal. Och hamnade istället rakt in i ett avsnitt av Bonderöven – eller 100% bonde som det väl heter på svenska. Så lika och så olika :-)
För Bonderöven verkar liksom grunda sig i något liknande – en önskan om att komma ifrån det moderna samhällets negativa sidor, en önskan om att bli självförsörjande och återvända till en något enklare tillvaro. Men istället för att bryta ny mark i ett fjärran land och riskera att förstöra genom sin okunskap, så ”återanvänder” Bonderöven gammal odlingsmark, gamla byggnader och gammal kunskap. Samt bygger på med det den moderna världen har att erbjuda av kunskap och annat. Och han stannar kvar hemmavid och åstadkommer en positiv förändring på hemmaplan.
Ibland funderar jag över ord och deras användning och betydelser.
Som det här med kung och president. Idag ser vi det som att en kung är någon som kommer ur ett mossigt gammalt system där man ärver kronan/makten och alltså fått sin roll som statschef i arv, baserat på släktskap, inte baserat på meriter. Medan en president är någon som fått sitt ämbete för att folket valt honom.
Men kungamakten/kronan har inte alltid ärvts. En gång i tiden valdes kungen. Visserligen förstås på andra sätt än hur presidenter väljs idag, men ändå. Åtminstone på vissa håll valdes den som ansågs lämpligast till ämbetet till kung.
Och då tänker jag att kung och president egentligen är ord för samma sak, i alla fall från början.
(Och tittar man på bland annat USA och vilka som blir presidenter och presidentkandidater där, så är ju det här med släktskap till tidigare presidenter knappast en helt oviktig faktor…)
Tidningarna är fulla av artiklar och analyser om terroristattackerna i Bryssel. På och mellan raderna kan man läsa om den stora fördel IS och andra terroristorganisationer har jämfört med ”oss”, vår sida: De har självmordsbombare. Terroristerna vill skrämma oss med döden, men själva är de inte rädda för döden, och de är inte bara beredda att offra livet för det de tror på – de gör det med glädje. För egentligen tror det inte att deras liv tar slut med den där självmordsbomben, utan att något bättre väntar bortanför. I någon mån betraktar de sig som odödliga.*
Sedan kommer jag till nästa tidningsartikel:
Terroristerna har inte lyckats få stopp på resandet
KASTRUP-MALMÖ Terrorhotet ger resandet och dess platser – tåg, flygplatser, tunnelbanor – en dov klang av rädsla.Men resandet betyder för mycket för att ges upp. Vi ger oss av, trots obehaget.
Inför sommaren 2016 är Paris mer populärt än någonsin.
—Den starka svenska ekonomin betyder i sammanhanget långt mer än en upplevelse av risk. Resandet är helt enkelt otroligt viktigt: det första vi lägger pengar på när konjunkturen lyfter, det sista vi slopar när den viker nedåt igen.
Och jag tänker att människor i västvärlden faktiskt också ser sig som odödliga. Nej, inte samma sorts odödlighet. Men folk fortsätter att resa hysteriskt. Som om det vore en livsnödvändighet (nej, det är det INTE). Eller en rättighet (nej, det är det inte heller). Som att det inte går att leva ett helt och lyckligt och bra liv om man inte flyger långt iväg flera gånger om året (jo, det går det visst!). Fastän varje tänkande människa i västvärlden över fem års ålder rimligen vet att det inte funkar att hålla på med dessa eviga flygresor, att vi sabbar livsförhållandena för oss själva och andra – inte minst de som kommer efter oss. I alla fall om vi plockar av oss skygglapparna.
Men det är förstås bekvämare att behålla skygglapparna på. Oavsett om man vill fortsätta sitt resande eller om man vill bli självmordsbombare.
Utrikesflyget fortsätter att slå rekord
För sjätte året i rad ökade antalet passagerare i linjefart och charter både inrikes och utrikes på de svenska flygplatserna. Det visar officiell statistik om luftfart från Trafikanalys.
Hela artikeln hos Trafikanalys.
Och nej, självklart jämställer jag inte svenska flygturister med IS-terrorister. Det finns liksom andra skillnader. Du som tycker att det är det jag skriver ska nog läsa en gång till och fundera över vad det är jag försöker lyfta fram här.
* Nej, jag har inga djupare kunskaper på området. Det är så jag uppfattar det. Men jag kan ha fel.
