Category Archives: Samhälle

Fortsättning Alfons

Nu några dagar senare verkar det, efter att ha läst om #alfonsgate på ytterligare ett antal ställen, som att förskolan i fråga visat filmer ganska lättvindigt – utan pedagogisk tanke och kanske utan närvarande pedagoger. Ett litet barn som ser Alfons och odjuret utan att det finns vuxna som har tänkt igenom hur man ska hantera ifall det blir jobbigt, kanske utan att det ens finns någon vuxen som observerar ifall någon mår dåligt. Om så är fallet förstår jag verkligen om föräldrarna reagerat – och jag vill inte ens riktigt tänka mig in i hur det kändes för barnet.

Och förskolan har alltså beslutat att ta itu med situationen. Man kommer att ta paus från filmvisande en stund framöver:

– Det är viktigt att trycka på att beslutet har fattats på den enskilda förskolan och att detta bara är en högst tillfällig lösning i samband med den situation som har uppstått, säger förskolechef Eva Danerhall.

Under den tillfälliga ”filmpausen” kommer man på den aktuella förskolan att gå igenom rutiner och riktlinjer för filmvisning, så att både barn och föräldrar kan känna sig trygga med vad som gäller.

– Vi kommer absolut att visa film igen när det finns ett pedagogiskt syfte. Likaväl som vi läser böcker eller spelar musik så har också filmen sin plats i den pedagogiska verksamheten inom förskolan, säger Eva Danerhall.

Som sagt var, folk rasar. Och jag skulle nog vilja ge Sydsvenskan rätt stor del av skulden – Sydsvenskans artiklar har inte varit väldigt nyanserade utan känns som att de varit inriktade på att locka klick. En bra tidning – som Sydsvenskan generellt är – borde ha grävt mer innan man skrev, borde ha gett den nyanserade bilden. Ni kan bättre, Sydsvenskan! Men i det här fallet bidrar ni till den polariserade världen, när vi verkligen behöver motsatsen.

Miljömålsberedningens kardinaler

Jag har skrivit mycket om klimatet och behov av samarbete m.m. under mina bloggår. För drygt tre år sedan skrev jag till exempel det här:

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

(Jag har utvecklat delar av det ytterligare här.)

Och ibland brukar jag säga att man borde stänga in politikerna i ett rum tills de kom överens om en lösning, ungefär som man gör med kardinalerna när de ska välja påve.

Därför blir jag väldigt glad av att läsa på DN Debatt idag. Där skriver representanter få sju riksdagspartier, i sin roll som ledamöter av den parlamentariska miljömålsberedningen, bland annat följande:

Våra partier har i många frågor olika uppfattningar, men när det gäller just klimatfrågan menar vi att situationen kräver bred samling. Det är mot den bakgrunden vi idag presenterar en historisk överenskommelse. Vår avsikt är att sända en tydlig signal till näringsliv, kommuner och regioner samt till medborgarna om vilken långsiktig kurs politiken kommer att ha framöver och detta oavsett regering.

/—/

Vår avsikt är att den politik vi nu gemensamt föreslår ska ge politiken både ökad tydlighet och långsiktighet. Vi menar att detta är en av förutsättningarna för att få till stånd de investeringar som krävs för att nå uppsatta klimatmål och som samtidigt kan möjliggöra ökad sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vår ambition är att Sverige ska vara internationellt ledande genom att visa att god ekonomisk utveckling och jobb går att förena med en ambitiös klimatpolitik.

Och vad föreslår de då? Jo:

Mot bakgrund av överenskommelsen i Paris föreslår vi nu att det svenska klimatmålet – som hittills uttryckts som en vision om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050 – skärps i linje med FN-beslutet. Vi föreslår att riksdagen beslutar att målet tidigareläggs till 2045. Nettonoll år 2045 innebär enligt vårt förslag att utsläppen i Sverige ska ha minskat med minst 85 procent jämfört med 1990. Med den kraftiga befolkningsökning som förväntas i Sverige till mitten av seklet är en minskning med 85 procent till år 2045 ett ambitiöst mål. De utsläpp som kan kvarstå år 2045 (för att åren därefter uppnå negativa utsläpp) ska dessutom kompenseras med åtgärder i enlighet med internationellt beslutade regler, vilket gör målet än mer ambitiöst.

Det innebär att per capita-utsläppen i Sverige då ligger på mindre än ett ton per person – en nivå som ligger i linje med Parisavtalet. Samtidigt kan strategier och åtgärder behöva utvecklas för att minska utsläpp i andra länder som uppkommer genom svensk konsumtion.

För att stärka ramverket föreslår vi att riksdagen beslutar om en klimatlag som tydliggör processerna inom klimatpolitiken och den långsiktiga inriktningen på arbetet. Lagen innebär bland annat att regeringen en gång varje mandatperiod ska presentera en handlingsplan som visar vilka åtgärder som behövs för att klara det långsiktiga målet och samtidigt ger tillfälle att löpande pröva om de etappmål som sätts på vägen mot 2045 behöver förstärkas.

Vi föreslår också att regeringen inrättar ett oberoende klimatpolitiskt råd. Rådets uppgift blir bland annat att ge en ”second opinion” genom att granska regeringens samlade klimatpolitik – inte minst se till att politiken inom olika områden drar åt samma håll. En förebild till det klimatpolitiska rådet är det finanspolitiska rådet, som granskar den ekonomiska politiken i förhållande till det finanspolitiska ramverk riksdagen fastställt.

Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och jag tycker mig se om inte vit rök så i alla fall någon sorts paradigmskifte.

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.

I en orimlig tid

Sen lördagkväll. Jag står på Triangelns station och väntar på ett tåg hem. På andra sidan kommer ett Öresundståg, som tydligen är ett Konst- och kulturtåg, med reklam för kulturresmål och med tavelramar målade runt fönstren.

Plötsligt slår det mig: hela den här grejen med ID-kontroller och ID-krav på båda sidor Öresundsbron kanske i själva verket är en konstinstallation. Det är faktiskt den hittills rimligaste förklaringen till hela grejen.

Men världen och vår samtid är inte rimlig.

Mörkret

Fan vad mörkret är mörkt idag.

Och då menar jag inte mörkret som i bristen på ljusa timmar på dygnet (även om jag längtar efter fler timmars dagsljus och något högre temperaturer och möjligheten att göra saker utomhus), utan mörker på ett helt annat plan. Och nej, det är inte bara i Stockholm det händer besvärliga saker.

Det far runt tusen tankar i huvudet på mig. Tankar och trådar som jag vill formulera till ett sammanhang, men sammanhang är komplexa och jag är trött och om jag kräver av mig själv att tankarna ska skrivas ner samlat och vettigt så blir de inte alls nedskrivna.

Jag tänker på alla människor som genom åren sagt ”Aldrig mer”, refererande till Förintelsen och Hitler och andra världskriget, människor som fortsätter säga ”Aldrig mer” även nu – och som liksom tycks tro att om man säger det tillräckligt högt och tillräckligt många gånger så ska det göra någon skillnad. Men jag tror att problemet i alla fall delvis är att vi som säger det och tycker det egentligen aldrig varit tillräckligt många, aldrig tillräckligt stor andel. Jag tror att genom alla år av skolarbeten och annat om allas lika värde och värderingar och värdegrund och FN-dagar, så är det egentligen många som det aldrig nått in till – personer som inte brytt sig eller personer som inte hållit med. Men det har liksom aldrig blivit skarpt läge förrän nu. Det är inte förrän nu de ansett sig ha haft skäl att agera på sin övertygelse. Och då kvittar det att vi var en hel massa som förstått det där med ”Aldrig mer”. För de andra är inte tysta längre. De som tyckte nåt annat är inte tysta. Och de som egentligen aldrig lyssnade, de där värderingsarbetet aldrig satte sig, sugs med i det de högljuddas dravel.

Jag tänker på alla gånger jag känner mig som en dålig förälder över petitesser, som för mycket skärmtid eller för ogenomtänkt mat eller för mycket nyponsoppa eller något annat, och tänker att det är idioti att vi ska matas med så mycket skit om alla petitesser som gör oss till dåliga föräldrar, när de flesta av oss egentligen är fullt tillräckligt bra föräldrar och allt det där egentligen kan kvitta, för jämfört med de som inte ens lyckas lära sina barn vettigt hyfs och bemötande och respekt för andra människors värde så kan det väl kvitta om min unge fick nyponsoppa några gånger för mycket.

Jag tänker på idiotin att jag lik förbannat känner att jag är en dålig människa som sitter vid datorn och bemöter folks halvkvävda ”asylkritiska” uttalanden på ett nyanserat sätt, för jag borde umgås med svärföräldrarna som är på besök. Trots att det är viktigt att de där sakerna bemöts. Och trots att jag är trött av både mens och infektion och egentligen inte orkar något mer fysiskt ansträngande än att sitta vid datorn. För det är ju fult att sitta vid datorn :P

Jag tänker på den återhämtning jag trots allt fått i helgen. Tack vare att jag blev sjuk. För jag är ju usel på det där med att ta det lugnt och göra ingenting – och alla de saker som innebär att ta det lugnt ger mig mest bara dåligt samvete. Så jag behövde nog bli sjuk för att tvinga mig att låta kropp och själ ta det lite lugnt…

Och så slås jag av tanken på att återhämtning inte bara är för nuet utan kanske ännu mer för framtiden. Det är så lätt att tänka att det är nu jag måste orka, nu jag måste åstadkomma bästa och mesta möjliga utifrån situationen och vad jag orkar. Men som världen utvecklas nu, så känns det som att tillvaron kan bli betydligt sämre väldigt mycket snabbare än man vill tro. Och då är det bra att ha någon ork kvar att ta till, för plötsliga och oväntade behov.

… vilket ju förstås tar oss tillbaka till problemet med att ha dåligt samvete för alla varianter av saker som ger mig återhämtning…

Jag tänker tankar kring det här med att befinna mig en bit bort, ute på landet, som brukar kännas skönt, skönt med avståndet till en massa jobbigt, men att det nu samtidigt känns besvärande, dels för att jag har längre till de värden som behöver försvaras eller hur man ska säga. Men jag tänker också att de som bor i storstäderna trots allt har lättare att försvinna i mängden om de sticker ut hakan och markerar sin ståndpunkt. Jag blir väldigt synlig.

Och det var nog en massa andra röriga tankar som också borde ner i den här sörjan. Fast dem minns jag inte just nu ändå.

Det som stör miljön är normalt och legalt

Det som stör miljön är normalt och legalt.

Jag har noterat det här citatet i november. Jag minns inte längre från vilket sammanhang det kommer, vem som sagt det eller så. Och det kan kanske kvitta.

Det väsentliga är att det är sant. Och att det är hemskt.

Självklart är en hel del saker som stör miljön inte legala. Men alldeles för många av de saker som stör miljön är fortfarande lagliga.

Vi har problem i grunden. Vi behöver ställa om saker i grunden. Legalt och attitydmässigt.

Om fler ska be om hjälp måste vi börja i andra änden

Det sägs att vi svenskar är dåliga på att be om hjälp. Jag är det definitivt. Jag sätter någon sorts stolthet och ära i att klara mig själv. Och visst, jag skulle behöva bli bättre på att be om hjälp.

Men jag tror också vi behöver rota i varför vi är dåliga på att be om hjälp.

Att man ber om hjälp innebär ju per automatik att man erkänner att man inte själv kan eller räcker till. (Eller gör det det? Kan man be om hjälp utan att liksom erkänna sig otillräcklig?) Och därför är det oerhört viktigt hur man blir bemött av den man ber om hjälp – hurdan är responsen?

Tyvärr är det så att de svar man får ofta förstärker den där känslan. Svar i nedvärderande ton som antyder att man på ett eller annat sätt är svag eller inkompetent eller lat som behöver be om hjälp. Svar som antyder eller uttalat säger att man borde klara det själv och att det är dåligt att be om hjälp. Svar som direkt eller indirekt säger att det är fult att be om hjälp.

För de där antydningarna sätter sig. Sätter ribban, sätter normen. Den som ber om hjälp kan inte själv, klarar sig inte själv. Den som ber om hjälp är satt i skuld och inte fri.

Och det läget vill man ju inte hamna i.

Dessutom är det liksom på något märkligt sätt begränsat vad det är okej att be om hjälp med. Resten antas man klara själv. Det är liksom inte riktigt upp till en själv att bedöma vad det är man anser att man behöver hjälp med (och vad man klarar själv).

Om vi vill att folk generellt ska bli bättre på att be om hjälp så är det den här ändan vi behöver börja i.

Svårigheten med upprop som vill att jag ska tala om att jag ska ändra det jag redan ändrat

Jag har vissa svårigheter med upprop som går ut på att jag ska ta ställning och säga att jag kommer att göra annorlunda mot vad jag gjort hittills. För det är ju oftast så att uppropen redan lyfter en problematik jag redan känner till – inga direkta nyheter egentligen.

Jag tycker ju liksom inte att jag kan skriva på att från och med nu ska jag minsann göra den här förändringen – om det är något jag redan tagit ställning i och redan gör mitt bästa.

Och jag tycker inte heller att jag ska skriva på om att göra något som i praktiken inte kommer att bli av. Och är det något jag inte redan förändrat/agerar på, så finns det förmodligen skäl, och de skälen kommer att kvarstå.

Därför kände jag mig väldigt kluven när Slow Fashion-uppropet dök upp i mitt flöde häromdagen:

Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar.

Jag har inte för avsikt att sakta ner. Jag har aldrig varit en stor klädkonsument, jag väljer kläder jag trivs med länge, har aldrig brytt mig om vad som är modernt, jag lagar mina kläder, och så vidare. Det handlar dels om vem jag är i grunden, dels om steg jag tagit bit för bit under många år.

Samtidigt är det ju omöjligt att utforma den där sortens upprop så att de ska passa alla – och jag vet att det är jag som är konstig och avvikande; möjligen är det här ett steg mot att samhället ska ta sig närmre mig ;-)

Så jag skriver väl på ändå då. För att visa mitt stöd. För jag kommer förstås att fortsätta som vanligt.

Gör Malmö Plaza till början på något bättre – här är några idéer

Det som en gång var (eller väl fortfarande är) köpcentret Entré i Malmö ska framöver bli Malmö Plaza. Ja, det har ju varit på gång länge – jag skrev om det för snart tre år sedan… Tydligen skulle Plaza ha invigts 2014, men senaste planen sätter datumet för invigning till 2017.

Med tanke på den sorts problem man verkar ha kan man tänka att de kanske borde fundera i banor av att köpcentrum så som vi är vana vid dem inte riktigt är vad som efterfrågas i det redan överetablerade köpcentre-Malmö?

Nå, i alla fall: Sydsvenskan tar i alla fall upp tråden och ställer frågan: Hur ser det perfekta köpcentret ut i Malmö?

Och jag tänker att här behöver vi hjälpa till och lyfta idéer. Idéer som bygger en hållbar framtid, idéer som hjälper till med omställningen, idéer som gör att Plaza blir en föregångare istället för att sista misslyckande för en livsstil som ändå är dömd att gå under och kollapsa.

Dessutom: Malmö som är en föregångare på så många sätt när det kommer till miljö borde ju verkligen ha möjligheter att lyckas på det här området! Det finns mängder med idéer, engagemang och entreprenöriella krafter.

Kruxet är väl kanske att få de som äger Malmö Entré/Malmö Plaza att nappa på den sortens idéer? Gissar på att de är fast i gammalt tänkt… Och att hoppas på att Malmö stad ska ställa krav på nya typer av verksamheter i ett köpcenter är kanske att hoppas på för mycket?

Nå. Här följer några idéer på sånt jag tycker bör finnas på nya Malmö Plaza.

  • Skomakare och skräddare för lagning av skor och kläder som gått sönder
  • Cykelverkstad
  • Sybehörsaffär och annan försäljning av reservdelar och mindre verktyg som behövs om man vill laga och vårda sina kläder m.m. själv
  • Uthyrning eller utlåning av större verktyg etc – skruvdragare, symaskiner och annat
  • En bra liten järnhandel (typ Malmö Järnhandel)
  • Flera olika affärer för begagnade kläder med olika koncept – klädbyte, klassisk second hand, etc (ett köpcentrum förväntas ju ha många klädaffärer, liksom)
  • Klädaffärer med fokus på ekologisk, miljöanpassad, giftfri och vattensnål tillverkning och med socialt fokus i tillverkningsledet
  • En mataffär med mycket ekologisk mat (Hemköp finns där och är okej men kan bli ännu bättre)
  • En mataffär med fokus på lokalproducerad mat (typ Rötter)
  • En lunchrestaurang som lagar mat på det som affärerna omkring behöver slänga pga bästföredatum (typ Resurskocken i Lund)
  • Ett bibliotek
  • Ett schysst café som funkar bra för frilansare och distansarbetare etc som vill koppla in sin dator och sitta och jobba

Om du har andra bra idéer så tipsa gärna här – men också i kommentarsfältet till Sydsvenskans inlägg.

Läs även ”Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?”.

Det har gått någon sorts hysteri i utvärderingar

Vissa webbsidor kan man nästan aldrig gå in på utan att det poppar upp ett litet fönster framför, där jag – innan jag ens hunnit hitta in till något mer än startsidan – ombeds svara på min upplevelse av sidan. Vad sökte jag? Hittade jag det? Vad tycker jag om designen och strukturen på sidan? Och i vilken av alla mina möjliga roller var jag här just den här gången?

Går jag till vårdcentralen kommer det några veckor senare ett brev hem med frågor om hur jag upplevde besöket, bemötandet, just den läkaren, och så vidare. Svarar jag inte så kommer det en påminnelse ytterligare några veckor senare.

Ringer man försäkringsbolaget för att anmäla att man behöver använda assistansersättningen för bilen (dvs något ytterst okomplicerat) så kommer det också ett brev några veckor senare, där man ska svara på frågor om hur man bemöttes av någon i telefon.

Åker man på konferens ska det fyllas i utvärderingar om högt och lågt. Och efter att jag igår i jobbet skickade en fråga till en supportavdelning (externt) så får jag nu ett mejl där de vill att jag sätta betyg på servicen på supporten.

Ja, visst är det bra att ni vill veta om kunderna är nöjda. Men jag har annat att göra! Både privat och i jobbet har jag trots allt en begränsad mängd tid, och ännu viktigare en begränsad mängd ork. Och jag pallar faktiskt inte med alla dessa utvärderingar överallt och hela tiden. Jag vill ägna mig åt annat!

Och eftersom jag vet att de ju bara menar väl, så lägger jag breven åt sidan och låter mejlen ligga kvar i mejlboxen och tänker att jag kanske hinner någon annan dag – och så spär de istället på det konstanta dåliga samvetet.

Måste vi verkligen utvärdera så mycket hela tiden?