Fan vad mörkret är mörkt idag.
Och då menar jag inte mörkret som i bristen på ljusa timmar på dygnet (även om jag längtar efter fler timmars dagsljus och något högre temperaturer och möjligheten att göra saker utomhus), utan mörker på ett helt annat plan. Och nej, det är inte bara i Stockholm det händer besvärliga saker.
Det far runt tusen tankar i huvudet på mig. Tankar och trådar som jag vill formulera till ett sammanhang, men sammanhang är komplexa och jag är trött och om jag kräver av mig själv att tankarna ska skrivas ner samlat och vettigt så blir de inte alls nedskrivna.
Jag tänker på alla människor som genom åren sagt ”Aldrig mer”, refererande till Förintelsen och Hitler och andra världskriget, människor som fortsätter säga ”Aldrig mer” även nu – och som liksom tycks tro att om man säger det tillräckligt högt och tillräckligt många gånger så ska det göra någon skillnad. Men jag tror att problemet i alla fall delvis är att vi som säger det och tycker det egentligen aldrig varit tillräckligt många, aldrig tillräckligt stor andel. Jag tror att genom alla år av skolarbeten och annat om allas lika värde och värderingar och värdegrund och FN-dagar, så är det egentligen många som det aldrig nått in till – personer som inte brytt sig eller personer som inte hållit med. Men det har liksom aldrig blivit skarpt läge förrän nu. Det är inte förrän nu de ansett sig ha haft skäl att agera på sin övertygelse. Och då kvittar det att vi var en hel massa som förstått det där med ”Aldrig mer”. För de andra är inte tysta längre. De som tyckte nåt annat är inte tysta. Och de som egentligen aldrig lyssnade, de där värderingsarbetet aldrig satte sig, sugs med i det de högljuddas dravel.
Jag tänker på alla gånger jag känner mig som en dålig förälder över petitesser, som för mycket skärmtid eller för ogenomtänkt mat eller för mycket nyponsoppa eller något annat, och tänker att det är idioti att vi ska matas med så mycket skit om alla petitesser som gör oss till dåliga föräldrar, när de flesta av oss egentligen är fullt tillräckligt bra föräldrar och allt det där egentligen kan kvitta, för jämfört med de som inte ens lyckas lära sina barn vettigt hyfs och bemötande och respekt för andra människors värde så kan det väl kvitta om min unge fick nyponsoppa några gånger för mycket.
Jag tänker på idiotin att jag lik förbannat känner att jag är en dålig människa som sitter vid datorn och bemöter folks halvkvävda ”asylkritiska” uttalanden på ett nyanserat sätt, för jag borde umgås med svärföräldrarna som är på besök. Trots att det är viktigt att de där sakerna bemöts. Och trots att jag är trött av både mens och infektion och egentligen inte orkar något mer fysiskt ansträngande än att sitta vid datorn. För det är ju fult att sitta vid datorn :P
Jag tänker på den återhämtning jag trots allt fått i helgen. Tack vare att jag blev sjuk. För jag är ju usel på det där med att ta det lugnt och göra ingenting – och alla de saker som innebär att ta det lugnt ger mig mest bara dåligt samvete. Så jag behövde nog bli sjuk för att tvinga mig att låta kropp och själ ta det lite lugnt…
Och så slås jag av tanken på att återhämtning inte bara är för nuet utan kanske ännu mer för framtiden. Det är så lätt att tänka att det är nu jag måste orka, nu jag måste åstadkomma bästa och mesta möjliga utifrån situationen och vad jag orkar. Men som världen utvecklas nu, så känns det som att tillvaron kan bli betydligt sämre väldigt mycket snabbare än man vill tro. Och då är det bra att ha någon ork kvar att ta till, för plötsliga och oväntade behov.
… vilket ju förstås tar oss tillbaka till problemet med att ha dåligt samvete för alla varianter av saker som ger mig återhämtning…
Jag tänker tankar kring det här med att befinna mig en bit bort, ute på landet, som brukar kännas skönt, skönt med avståndet till en massa jobbigt, men att det nu samtidigt känns besvärande, dels för att jag har längre till de värden som behöver försvaras eller hur man ska säga. Men jag tänker också att de som bor i storstäderna trots allt har lättare att försvinna i mängden om de sticker ut hakan och markerar sin ståndpunkt. Jag blir väldigt synlig.
Och det var nog en massa andra röriga tankar som också borde ner i den här sörjan. Fast dem minns jag inte just nu ändå.
