Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)
Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)
Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.
Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.
Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…
Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.
Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?