Det känns lite udda, med tanke på den värme som varit. Men ja, det är ett dåligt tomatår.
Visserligen är det många tomatkart. Men de mognar inte. Och mognar de så spricker de innan de är mogna. Eller blir uppätna innan de är helt mogna. Eller blir dåliga på annat sätt. Och de som blir ätklara är inte så väldigt goda.
Jag har de senaste dagarna plockat upp resterande potatis ur trädgådslandet. För vissa av sorterna är resultatet extremt magert. En rad med Rödbrokig svensk gav max ett par dl små runda potatisar – en del bara små som ärtor. Av Violette hittade jag två potatisar, och av Mayan queen fem, tror jag. Av Snöboll fick vi två stora och ett tiotal pyttisar. Och Tärende och Blå dalsland som fått bo i en stor murarbalja med hål i botten hittade jag verkligen bara småärtor av.
Ingen av ovanstående är alltså egentligen lönt att odla hos oss? Nästa år tror jag vi satsar på att gräva en grop åt vardera sådan sort och slänga ner alla sättpotatisarna av var sort i ett hål. Typ.
Däemot har vi fått hyfsat mycket av Jämtländsk vit – även om den är rejält skorvangripen och med en hel del knäpparlarver. Likaså har vi fått bra resultat av Maris Per, Salad Blue, Timo, Mandel och Princess.
Posted in Trädgård
Jag gillar rucola. Några blad rucola i tomatsalladen är fantastiskt gott.
Fast det går inte åt så många blad till en tomatsallad. Och i övrigt gör vi inte av med mycket rucola. Vi är inga stora salladsätare – det blir inte av att vi gör sallad mycket i övrigt.
Rucola är väldigt lättodlat. Därför känns det fånigt och onödigt att gå och köpa – det kan vi ju så lätt odla själva.
Men.
Rucola är som sagt var lättodlat. Och snabbväxande. Och går att så ganska tidigt.
Tomater tar tid på sig.
Det innebär att det finns en lång tid när vi har oändliga määngder rucola som ingen egentligen vill ha. Och när sedan tomaterna är mogna, så är rucolan full med bithål av ohyra, samt har gått i blom – och är inte alls god längre.
Ja, jag vet att det är en fråga om planering. Men det här med att lyckas så en separat gröda senare… är inte min starka sida.
Och så behöver jag ju veta: hur lång tid ska jag räkna med att rucolan tar?
Posted in Trädgård
I våras fick jag för mig att jag skulle så lök istället för att sätta, minns ni det? För det skulle ju gå att göra ”bara allra längst söderut i Sverige” eller nåt sånt. Och så känns det fånigt att vara beroende av att köpa färdig sättlök – det funkar ju inte om man ska kunna klara sig själv :-)
Nå. Resultatet är klent. Lökarna har avstannat helt i växandet. En hel del av dem har blasten sedan länge vissnat ner på. Lökarna är löjligt små: de största som små sättlökar.
Visst. De har inte ftt världens bästa skötsel. Alls. De har stått mellan rader av majrova som skulle skördats bort betydligt tidigare än det blev gjort. Och fått alldeles för lite vatten. Och så där.
Men inte mycket lönt att ha till mat.
Så någon gång i förra veckan (eller när det nu var?) tittade jag på dem innan det stundande ösregnet, och letade info på nätet. För som sagt var: de ser ut som sättlök. Men hur odlar man egentligen fram sättlök? Rimligen måste det ju vara så att man odlar fram löken till en viss storlek, som man sedan sparar och planterar som sättlök nästa säsong. Men hur går det ihop sig med att lök ska vara tvåårig och gå i blom andra sommaren?
Nå. Jag bestämde mig för att det rimliga var att plocka upp de som hade helt nervissnad blast och spara dem som sättlök till nästa år. Och utifrån den info jag hittade tänker jag nästa år bredså lök i nåt tråg för att driva fram sättlökar.
Lite kul var det att några dagar senare läsa att Sara/Skillnadens trädgård kommit till samma slutsats och låtit sin hemsådda lök bli sättlök :-)
Idag hade vi tänkt göra slag i saken och ersätta den gamla trasiga ihoprostade gårdspumpen. Som tur var ringde vi för att kolla först, dels för att veta att den fanns hemma, dels för att höra om det funkar att få plats med den i bilen.
Det blev bara fråga nummer ett. För den fanns inte hemma. Tydligen har det varit enormt stor efterfrågan på sistone. Så de är slut hos tillverkaren, och vi fick sätta upp oss i kö.
Spännande. Undras varför efterfrågan är stor – om det är för att det blivit hippare med egen pump, eller för att folk faktiskt ser det som en krisberedskapsgrej?
Vi har ju haft färdiga tomater sedan ett tag tillbaka; dock enbart på glasverandan. Där är det tåliga pålitliga favoriterna Sibirjak och Stupice.
Senaste veckan har vi dock kunnat börja plocka äve i krukorna på innergården. Och där är det för oss nya Alaskan fancy som vann tävlingen om att vara färdig först, tätt följd av Chilega.
Som sagt var, med trädgårdsland står man ibland med mycket av vissa råvaror och tvingas hitta nya rätter :-) Några av de saker vi testat (utan att följa recepten till punkt och pricka, utan mer som inspiration…):
Med ett stort trädgårdsland kan man inte alltid välja och vraka vad man ska äta (som man ju faktiskt kan i affären) utan ganska ofta får man istället se till att hitta på något att laga med det som behöver ätas upp :-) Samtidigt gäller det att balansera mot vad man tror man kan få barnen att äta. Det här trodde jag egentligen inte skulle funka, men jag ansträngde mig, och det funkade faktiskt – de tyckte det var gott!
Hacka en bit purjo och ett par schalottenlökar ganska fint och fräs i olivolja, tillsammans med ett par pressade vitlöksklyftor.
Riv blandade rotsaker och liknande (det blev några gallrade röd- och polkabetor, några morötter av olika färg, en liten svedjerova och lite överbliven slokande vitkål) och fräs med.
Tillsätt en tetra krossade tomater, salt, färsk chili, balsamvinäger, färsk rosmarin och grekisk oregano, en slatt grädde, dijonsenap och smulade trattkantareller, och låt puttra en stund.
Koka under tiden en bechamelsås (bottenredning) på smör, 3 msk mjöl och 1 l mjölk. (Det blev faktiskt för mycket den här gången, märkligt nog.)
Varva pastaplattor, grönsaksröra och bechamelsås i lämplig form (bechamel underst och framför allt ganska mycket överst). In i ugn 200-225 grader i ca 40 minuter.
Eller Trädgårdsmästarens ostkaka? Tja, ”falsk ostkaka” låter ju lite tråkigt, eller? Så då tycker jag skånsk ostkaka låter bra, som kontrast till den småländska ostkaka min småländska mor brukar göra.
Häromveckan lade Kung Markatta ut ett recept på falsk ostkaka med squash i på facebook. Eftersom vi hör till dem som för närvarande har större mängder squash än vi lyckas göra av med på ”vanligt” vis (det vill säga som grönsak) tyckte jag att det lät värt att testa.
Efter att ha googlat lite konstaterade jag att det fanns rätt många varianter. Så jag kombinerade ihop efter mitt huvud, och landade i det här:
Skala och kärna ur så mycket squash att det du får kvar väger ca 1 kg. Skär i tärningar och koka mjuk i lättsaltat vatten. Häll av vattnet, låt svalna. Pressa squashen genom en potatispress. Låt massan rinna av en stund i en trådsil, så att du blir av med mer vätska.
Hacka 60 sötmandlar.
Rör ut 2 msk mörkt muscovadosocker med ett ägg. Tillsätt sedan 3 msk rårörsocker, ytterligare 3 ägg, 5 msk vetemjöl, 1,5 dl vispgrädde, 3,5 dl mellanmjölk och 1 krm salt, samt mandelhack och squashmos.
Häll i en smörad ugnsform av lämpligt slag.
Sätt i ugnen, 200 grader och ca 50 minuter.
Hur det smakar? Det får jag återkomma till imorgon :-)
Tillägg söndag 3 augusti:
Jodå, det var gott. Vi serverade med vispad grädde och jordgubbssylt. Lite för fuktigt; nästa gång ska jag kanske experimentera med lite högre värme. Och kanske mala en del av mandeln. Kanske till och med skaffa fram bittermandel.
För ja, det här gör vi fler gånger.
Ifjol odlade vi för första gången majrovor. Vi var på det hela taget väldigt nöjda med resultatet: vackra, rejäla rötter med så gott som inga angrepp, snabbväxande och ganska goda.
I år bestämde vi oss för att odla fler majrovor, både till antal och sort. Utöver fjolårets ”Purple top white globe” sådde vi även Guldboll. Dessutom sådde vi en liten rad svedjerova.
Resultatet har varit något sämre i år. Mer angrepp på Purple top-rovorna, vilket säkert beror på annorlunda väder och andra sådana skillnader samt kanske lite att de fått stå kvar för länge…? Guldbollarna är mindre angripna (fast ändå mer än fjolårets purple-rovor), men är å andra sidan smakmässigt mycket tråkigare samt alldeles för hårda och täta… och tråkiga.
Årets positiva överraskning är istället svedjerovan. Tålig, fantastiskt vacker, helt utan angrepp – och godast av dem alla, trots större rovor. Bland annat har jag gjort god cole slaw på den.
Posted in Trädgård