Category Archives: Trädgård

Lite trädgårdslandsrecensioner: potatis

Jag har idag fortsatt plocka upp potatis. Idag har jag plockat potatis i nedre delen av trädgårdslandet. Den potatisen har blivit vattnad betydligt färre gånger än potatisen jag tog upp igår (eftersom den jag tog upp igår stod mellan vinbärsbuskarna och bondbönorna, i samma kvarter som en massa ”vanliga” grönsaker). Trots detta var potatisarna jag tog upp idag lättare att få upp: jorden var inte stenhård, men hade faktiskt en viss liten fuktighet (ja, den var alltså inte snustorr). Dessutom verkade faktiskt potatisarna här ha vuxit något bättre.

Den rimliga förklaringen till båda delarna är att i den delen av potatislandet har vi hunnit med att marktäcka lite mellan raderna. Inget avancerat, men vi har lagt dit någon omgång med slaget gräs.

Det är för övrigt spännande att se skillnaderna i växtsätt mellan olika potatissorter: vissa växer väldigt samlt och ytligt, andra djupare och ”bredare”. Och vissa, som till exempel Salad Blue, angrips mycket mer av skorv, medan Princess är så gott som fri från sånt.

Semestereftersatt trädgård och värme och torka

Att vara bortrest nära tre veckor i sträck mitt i växtsäsongen, mitt i sommaren, är helt klart inte en bra strategi när det gäller trädgården. Det finns liksom ingen chans att på något vettigt sätt komma ifatt. Ogräset kan man i viss mån hinna ikapp med, om man tar sig tiden – men det varma vädret har satt stopp för nästan all utomhusvistelse av längre och mer ansträngande typ på sistone. Ännu svårare är det med saker som hunnit växa en massa och som hade behövt bindas upp och annat under den där tiden. Eller saker som borde gallrats eller skötts om på andra sätt. Det är liksom kört. Det går att bättra på en del, men det blir ändå inte som det ska.

Trädgårdslandet är helt enkelt eftersatt. – Och det i sin tur gör att det känns mindre lockande att ägna sig åt, och så vidare…

Dessutom är det förbannat torrt. Och nej, vi har inte vattnat ikapp sedan vi kom hem. Det har inte blivit. Det har varit för varmt för att vara ute, och de drägliga timmarna på kvällen har det varit för mycket annat att hinna med, så då har vi glömt vattningen – igen och igen och igen.

Potatisen är helt nedvissnad. Det beror inte på torkan, utan på bladmögel (?) och det var på gång redan innan vi åkte till Frankrike. Jag konstaterade innan idag att nu kan man lika gärna ta upp all potatisen, för den växer ju inte längre utan det ända som förändras är att den med tiden sannolikt blir mer angripen av larver och annat. Så jag gav mig på att försöka plocka upp dem ikväll.

Marken är förbannat torr och hård. Att få upp potatisen är ett slitgöra.

Idag har det i alla fall varit lite drägligare, lite lite svalare, efter många dagars värmebölja. Ja, det är fortfarande värmebölja, men det finns nyanser även i helvetet. Men nåt regn har vi fortfarande inte fått. Det skjuts hela tiden framåt, som något de lockar med på lagom avstånd för att man inte ska ge upp. Senaste budet är kanske kanske nåt på måndag eller tisdag, men troligare på onsdag. Typ.

Imorgon är sista dagen innan jag börjar jobba igen.

Den stora dubbelheten

Det är sommar. Semester. Ledighet. Inga krav, inga måsten – och ändå snor jag in mig just i måsten och krav och funderingar kring meningsfullhet.

Eller alltså, hur förklarar man?

Den här semestern har vi varit iväg i Frankrike, så vi har varit bortresta i ungefär två och en halv vecka av de fem veckor vi tagit semester.

Resten av tiden har varit helt oplanerad. Möjlighet att ta dagen som den kommer. Greja med ditten och datten i trädgården. Åka till stranden. Hitta på nåt annat om man vill. (Ja, och så gick ju en del tid innan Frankrikeresan åt till planering och packning och sånt. Förstås.)

Riktig ledighet. Precis vad jag verkligen behöver. Kunna gå ut och rycka ogräs när jag vill. Kunna sätta mig ner vid datorn och skriva när jag vill.

Jag borde vara nöjd. Avslappnad. Må perfekt. Jag behöver verkligen ta det lugnt och göra typ inget.

Eller?

Men det är så väldigt dubbelt.

För jag är så förbannat dålig på det där med att göra inget. Eller ens unna mig att göra det jag känner för för stunden. När det finns tid och utrymme att alls fundera – inte bara rusa på – så finns det också alltid möjlighet för mig att ifrågasätta.

Är det verkligen det här jag helst vill göra just nu? Eller är det något annat som känns viktigare, eller borde vara viktigare?

Är det verkligen meningsfullt det jag gör just nu? Att greja med trädgården är ju en sorts sisyfosarbete – är det verkligen vettigt att ägna en massa tid åt det? Och om jag ska göra det, är det verkligen rätt saker där jag prioriterar? I år har jag mest ägnat mig åt trädgårdslandet, men det finns häckar och rabatter och… men är det alls meningsfullt överhuvudtaget? Och grönsaker kan vi ju köpa i affären…?

Och det finns saker som borde fixas inne, städas och plockas och få ordning på sånt där som man aldrig hinner. Fast det är ju skittråkigt.

Det viktiga är ju att umgås med barnen, det har jag ju förstått. Det är det man ska vilja göra. Fast jag bara tycker det är så förbannat tråkigt att sitta och låtsas vara en liten playmobilgubbe på ett sjörövarskepp – jag pallar inte mer än tio minuter. Men jag borde vilja. Och annars borde jag vilja spela spel med dem. Fast det vill inte de. Och de har ingen lust att vara med och hjälpa till i trädgårdslandet.

Grilla ska man göra. Det gör folk. Det verkar folk kunna lägga typ all sin tid på. Fixa och dona och förbereda. Duka och äta ute. (Det är ju så mycket extra trassel?) Och åka till stranden. Många många timmar på stranden ska det visst vara.

Och så ska man slappna av. Ta det lugnt. Återhämta sig. Fast återhämtningen ska ske på rätt sätt. Man ska vara avslappnad på rätt sätt, på ett sätt som är kvalitetsmässigt rätt, och ihop med barnen. Och helst stänga ner all kontakt med den digitala världen. Inga sociala medier. Man ska slappna av genom att uppfylla andra människors idé om hur den ideala sommarvärlden ska se ut. Genom att vara den där perfekta föräldern som gör de där perfekta föräldrasakerna och de där sakerna som gör att man uppfyller bilden av den perfekta moderna människan som samtidigt är teknikoberoende (vilket man visar genom att skippa facebook) och lagom förstrött gör ingenting alls på ett meningsfullt sätt där man när som helst kan avbryta för att dela ett magiskt ögonblick med sitt barn, och genom att strunta i alla måsten i sitt bekymmerslösa liv där disk och tvätt och städning på något magiskt sätt löser sig själv under hela semestern, så att man kan sitta och grilla hela kvällarna.

Och jag får ångest. För jag prioriterar garanterat fel. Och inget av det jag vill göra är förmodligen viktigt eller meningsfullt nog i det långa loppet av evigheten, och jag borde säkert göra något annat, och jag kan inte slappna av, utan sakerna blir till en inre lista av saker man borde göra – vilket i sig förstör alla möjligheter att vara i nuet.

För att bara ägna sig åt att rensa ogräs och binda upp tomater, och låta barnen spela TV-spel och datorspel för att det faktiskt är för varmt att vara ute och man ändå inte ska vara i solen mitt på dagen, det är inte fint nog.

Selektiv ogräsrensning

Vad som är ogräs beror inte bara på art utan också på var det växer. Och jag rensar väldigt selektivt.

Självsådd rucola får växa tills den blivit för stor och tränger ut annat. Ringblommor och honungsfacelia får vara kvar om de inte stör. Det lilla märkliga skrufset som påminner om sparris och skulle kunna vara frösådd sparris får vara kvar för att jag är nyfiken. Enstaka åkervioler får vara kvar för att jag tror att ogräset ifråga blivit ovanligare. Och så vidare.

Fläderblomsaft

[Minnesanteckning eftersom det finns så många olika recept och vi aldrig kommer ihåg år från år vilka proportioner och vilken variant vi körde med sist.]

  • ca 40 klasar blommor
  • 3 ekocitroner, skivade
  • 50 g citronsyra

varvas i rostfri hink.

  • 2 liter vatten
  • 2 kg ekosocker

kokas upp och hälls över det andra. På med lock. Ställ svalt 3-4 dygn.

Den eviga kampen mot vindorna

Ibland undrar jag om jag borde ge upp. Låta det värsta kvarteret av trädgårdslandet ligga i träda ett år. För de eländiga jävla vindorna håller på att ta över helt där. Jag tycker inte det blir bättre utan bara sämre.

Och då väntade vi ändå med att odla där i år. Sparade den delen till bönor som skulle sås sent. Men det var förstås inte förrän bönorna kommit i jorden som vindorna kom  igång ordentligt. Det kan förstås bero på flera saker. Det kan vara för att de faktiskt är ganska sena av sig (är de det?). Det kan också vara så att vi faktiskt lyckats gräva upp det mesta i de övre jordlagren, och att det därför helt enkelt tog lång tid för dem att ta sig upp. Eller så kan det vara så att det inte var förrän vi börjde vattna mer frekvent som de faktiskt tog fart.

Förmodligen en kombo av alla tre, förstås :-)

Oavsett orsak så är det i alla fall förjävligt nu. Vindorna växer långt bättre än bönorna. Och det går ju inte att bli av med dem, för det finns inget sätt att faktiskt gräva upp ens i närheten av tillräckligt för att ens hämma dem, om inte ärtor och bönor ska stryka med på kuppen. Alltså: enda sättet att kunna mucka med vindorna är att inte behöva ta hänsyn till något annat där. Träda. Och fortsatt bevattning.

Och så klagar folk på kirskål. Kirskål är ett lätt ogräs jämfört med vindor.

Konstbevattning – vad är det?

När jag var liten fick man höra om konstbevattning som något stort och ont, som man gjorde i andra länder, långt bort, där man inte tänkte på långsiktiga effekter. Konstbevattning ledde alltid till problem: sjöar som försvann, mark som blev förstörd av salt, naturliga system som blev rubbade.

Jag tänker på det ibland när jag går därhemma och vattnar. Eller när jag sätter på vattenspridaren.

Vad är egentligen konstbevattning? Är inte all bevattning konstgjord?

Jag tänker på det när jag ser grannarna vattna – ja, alltså bönderna, som vattnar potatisfälten runtomkring. Min första magtraktsreaktion är alltid att det är fel att vattna så där. Slöseri. Grödorna ska klara sig på vad himlen och naturen ger, typ.

Men på vilket sätt är deras bevattning sämre än min? På vilket sätt är det bättre att jag sätter på vattenspridaren i vårt trädgårdsland när det blivit för torrt? Jag vattnar ju till och med för att hålla sådden fuktig i början – det gör inte bonden.

Varför är min bevattning finare?

Misslyckade bönor och förstörande katter

Okej, ärligt talat känns det som att det går sådär i trädgårdslandet för tillfället :-/ En hel del av bönorna kom upp, men många av dem verkar det ändå inte bli nåt av. Jag är osäker på om det beror på vind, torka eller något annat, men de tvinar bort, blir liksom inte mer än att de grott och kommit upp, sedan blir de bruna. Kan också vara dåligt utsäde? I alla fall känns det surt.Och av de konstiga nya bönorna och ärtorna har ännu inget kommit upp.

Dessutom är jag jävligt sur på katterna. De krafsar och gräver och förstör i trädgårdslandet, gång på gång. Så brukar de ju inte hålla på! Meni år har de förstört bland både morötter, dill, kål, mangold, bönor och annat. Både nysådda, uppkomna och stora saker! Vansinnigt irriterande.

Vattenpump

Ute vid vårt trädgårdsland finns en gammal brunn med rickepump. Den har aldrig fungerat under de 12 år vi bott här. Däremot vet vi att det finns vatten där; det har vi till och med ”forskning” på, eftersom brunnen agerade referensbrunn i ett sammanhang här för nåt år sedan.

Egentligen har vi kommunalt vatten. Kommunalt vatten, enskilt avlopp. Så brunnen behövs ju inte.

Men ändå, det skulle vara bra med en fungerande pump. För då kan vi ta bevattningsvatten där, istället för att köpa dricksvattenrenat vatten till att vattna med. Plus att det ju skulle kännas bra att faktiskt kunna få upp eget vatten i krissituationer. Oavsett kvaliteten på vattnet (som vi inte vet nåt om) gissar jag på att det KAN uppstå situationer när det vattnet är långt mycket bättre än inget alls. Även om jag förstås hoppas att det ska förbli ett strikt teoretiskt resonemang.

Så – det har liksom länge funnits på listan över saker som ska göras någon gång: undersöka vad som är fel och åtgärda detta.

Idag blev det plötsligt av. Först googlade jag reda på den renoverinsgmanual jag någon gång tidigare hittat på nätet och skrev ut den: steg för steg hur man monterar isär och undersöker. Sedan gick vi ut och lyfta upp pumpen.

Tungt var det. Långt var röret. Och rostigt. Väldigt väldigt rostigt. Så där så att det blir många lager av flagande rost, mycket mycket tjockare än det ursprungliga utförandet. Innan vi lyckades få upp hela alltet så knäcktes röret.

Järn som knäcks är ganska sprött. Och kanske inte helt dugligt i sådana här sammanhang.

Själva pumpdelen, som vi nu enligt instruktionen borde skruva isär, var också välrostad, på samma nivå.Detalj av rostig gårdspump

Vår slutsats är att det blir till att skaffa en ny pump. Nu ska vi bara veta vad det egentligen är vi behöver. Eller vilken somär bäst av de som finns att köpa. Huvudsakligen verkar det finnas ”Kronan” och ”Nr 12” att välja på. Någon med erfarenhet?

Det bidde i alla fall nåt

En gång i tidernas begynnelse, i alla fall sett till vårt boende i och renoverande av det här huset, så skulle ett litet hus vid kusten någon mil eller två härifrån rivas, och det sattes ut en annons om att hugade spekulanter kunde komma och plocka (och betala för) husdetaljer man önskade. Och vi åkte dit och konstaterade att det finns ett stort gammalt stabilt trägolv som kunde plockas upp. Så vi ägnade vardagskvällarna under en veckas tid, i mörka februari, åt att i ljuset av en dålig bygglampa bräcka brädgolv. Och vi betalde en femhundring (tror jag) för brädor motsvarande ett rum på fyra gånger fyra meter, minus en stenhållsdel framför den öppna spisen.

Detta var som sagt var i vår tidiga renoveringshistoria; vi var inte så rutinerade på att ta upp gamla golv, och tyvärr gick nog fjädern snder på lite för många av brädorna.

Detta var dessutom under min första graviditet, under den tid när jag hoppades, och anade, men ännu inte visste säkert om jag var gravid.

Graviditeten slutade dock kort efter det positiva testet. Det barnet blev aldrig.

Och golvet blev heller aldrig använt som golv. Hur det nu kommit sig så har det liksom aldrig känts som det vettiga alternativet i de rum där vi hittills bytt golv. Vi har istället satsat på nya brädgolv.

Men då och då har vi plockat några av de där brädorna och använt till nåt annat. Och nu behövde vi ny kompost. Som vi bygger av det gamla brädgolvet vi bräckte upp i mörkret vid havet i februari för elva år sedan.