Category Archives: Trädgård

Varför är säd så poppis?

Jag funderar över det där ibland. Jag odlar ju en hel massa i trädgården. Frukt, bär, fruktgrönsaker (tomater och gurka och sånt), baljväxter, rotfrukter, knölar, lökar, bladgrönsaker och så vidare. Örtkryddor. Och för skojs skull även lite läkeväxter, färgväxter och spånadsväxter.

Men säd odlar jag ingen. Vete, råg, korn och havre, som anses vara våra basvaror, som liksom på nåt vis är ursprunget till vår odlingskultur från nånstans borta mellan Eufrat och Tigris ;-)

Åkrarna runt omkring är fulla av råg, korn, potatis och sockerbetor. Vi äter börd och gröt och flingor och annan ”mjölmat”.

Men jag har aldrig hört talas om någon som odlar säd i sin trädgård. Inte ens av dem som faktiskt odlar för att vara mer eller mindre självförsörjande.

På något vis måste arbetsinsatsen alltså bedömas vara större än att det är värt det? Eller ja, det måste liksom på nåt vis vara mer lönsamt, i insatt arbete, att odla andra saker? Eller?

Hur kommer det sig då att säd ändå är en så betydande del av odlingen för bönder? Och har varit under så lång tid, för den delen. Handlar det bara om goda lagringsegenskaper? Ja, alltså, det är självklart inte så bara att ha grödor och livsmedel som funkar bra att lagra länge, så att det finns något att äta ända in på vårkanten.

Jag är alltså bara lite nyfiken på hur det blivit som det blivit :-) Vad som ligger bakom. Berätta för mig! (För jag gissar på att det finns de som vet.)

Och så sänker sig mörkret igen, på gott och på ont

Vi har ställt om till vintertid, och idag var det kolmörkt redan vid strax efter fem på kvällen.

Igår fick vi plåttaket på plats på brädgaraget. Huvudsakligen flöt det väl på bra, även om det visade sig att måtten vi beställt inte stämde med verkligheten och plåtsaxen fick tas till för att anpassa plåtarna till verkligheten. Idag har min man kuskat runt mellan diverse byggmarknader för att få fatt i vindskiveplåtar (heter det förstås inte) i rätt färg (det fick han ge upp, det fick blir svart istället), och sedan har han satt dit dem. Taket är på plats. Det känns tryggt.

Vi har sprungit runt i trädgården och snabbsamlat in ”lättflyktiga” prylar inför den analkande stormen (klass 2-varning) som ska komma imorgon. Det är i sig lite deprimerande: trädgården är hösttrött, sommarens skönhet slätar inte längre över alla skavanker på byggnader, rabatter och annat, och man påminns om allt man inte hunnit eller inte gjort. På det sättet är det skönt med mörkret som kommer och gömmer – och det får mig också trots allt längta lite efter den förlåtande snön som gömmer ännu effektivare.

Det är fortfarande väldigt varmt för årstiden. Men trots det bestämde vi att det kunde vara läge för en liten mysbrasa, den första för säsongen. Det sket sig. Det blev inget drag i pipan, utan bara rök in, så vi fick lägga ner det. Det känns ju inte direkt bra inför den kommande stormen, att kaminen, vår fina värmereservslösning, uppenbarligen inte funkar för närvarande. Oklart ännu vad det beror på, men just nu är inte rätt tillfälle att klättra upp på taket och undersöka skorstenen. (Det blåser rätt bra ikväll också.) Men men, det var ju bra trots alt att vi upptäckte problemen nu, innan det är vinter på riktigt…

 

Fröodling i den praktiska verkligheten

I somras fick jag boken ”Runåbergs fröer”. Det är en intressant och bra bok. Men den ger mig prestationsångest. Precis som alla andra instruktioner om hur man gör man vill ta egna fröer från sina grödor.

För läser man den här boken och andra böcker och instruktioner i ämnet, så blir man genast på det klara med att man antingen behöver ha oändligt stora ägor, eller lägga enormt mycket jobb på att på andra sätt skilja olika sorter av samma art så att man inte får korspollinering (till exempel genom att knyta om påsar runt blommorna och sånt där. Och så ska man springa och hålla koll på vilka plantor som ger tidigt och andra önskvärda egenskaper.

Och det låter ju vettigt i teorin – men omöjligt i praktiken för oss hobbyodlare som gör det här samtidigt som jobb och barn och hus och föräldravrål och så vidare. Dessutom tar det bort den där känslan av att odla är något enkelt, kul och typ naturligt.

Så jag bestämde mig för att strunta i det.

Ja, alltså, jag bestämde mig för att strunta i att ta fröer alls. Jag har ju odlat flera ärtsorter kloss bredvid varandra eller tillsammans runt samma tipi. Likadant med bönor: två eller tre sorter ihop. För att det varit praktiskt så. Faktiskt hellre två sorters bönor på samma tipi, och sedan samma två sorter på en tipi till lite senare på säsongen, för att sprida frostrisker och annat.

Dessutom är det vackert att låta dem växa huller om buller tillsammans :-)

Men sedan blev det ändå så att vi började samla fröer. För att det av olika skäl blev både ärtor och bönor och gurkor som kom att få bli ”övermogna” ur äthänseende.

Och för att det plötsligt kändes kul igen.

Men ja, det blir som det blir. Förmodligen blir inte våra Sugar Snap Peas och Blauwschokker helt sortrena. Nå, då får vi leva med det. Och i raden med Mont d’or-bönor som växt precis bredvid Dragon’s Langerie hade en del av de gula Mont d’or-bönorna också lila strimmor. Så, jaha? Det får vara så.

Vi fröodlar inte för att få fram de förbättrade varianterna, som ger tidigast och bäst skörd och är sortrenast. Det får fröföretagen göra. Vi samlar frö för att det är kul, för att det känns bra att se hur det fungerar ”på riktigt”, för att det ger en trygghet och en stolthet.

Och jag tror knappast att småtorpare med en liten odlingslott förr i tiden hade hundratals meter mellan sina plantor av olika sorter eller höll på att trassla massor med att hålla dem sortrena. Inte generellt i alla fall. Jag tror mer på det här att man sparade undan en tiondel av skörden till utsäde, typ.

Höströjning och loppisar

Det har varit en ganska intensiv helg. Fast på ett ganska lågmält sätt.

Vi har hunnit med höstens storloppis i trakten. Det resulterade i en sliten blåvit emaljerad hink som ska agera badrumspapperskorg, en dito pryl att hänga på väggen i skafferiet för småfövaring, en liten kopparbottnad Nils Johan-traktörpanna att stoppa undan åt något av barnen, ett par spetsörngott att sy om till nåt annat och några bygelkonservburkar.

Sedan gick vi på marknad inne i byn, och handlade honung, bröd och korv, pratade medbekanta, knöt nya kontakter och fick information om vad som händer i bygden.

Idag har vi hunnit med barnklädesloppis i en grannby (byalagets regi) och där fyllt på lite kläder, främst till femåringen.

Utöver det har vi jobbat på här hemma. Det ska läggas tak på brädgaraget under veckan som kommer, och som förberedelse har byggnaden tömts på så mycket som möjligt och området runtom med.

Och så har vi höströjt lite i trädgårdslandet. Plockat av en sista omgång tomater från trädgårdslandet., ryckt upp tomaterna, grävt vindor i mängd för att ge bästa möjliga odds för nästa år, satt vitlök, planterat jordgubbssticklingar, hängt upp bönplantor med utsädesbönor på tork inne i verandan. Och säkert en massa mer.

Och så är jag förkyld. Så där lite lagom småirriterande förkyld. Ont i halsen, lite snorig, lite trött,lite mer korkad än vanlig och ganska seg. Det är mycket mer som skulle behöva fixas…

Tomatfrossa

Det är alltså slutet av september. Och vi frossar fortfarande i tomater. Eller ja, frossar är väl kanske ett relativt begrepp. Men vi använder i alla fall små fina tomater i en mängd och på ett sätt som jag tidigare betraktat som en omöjlig lyx. Körsbärstomater och liknande, det är ju sånt som man äter i fåtal och med andakt – oavsett om de är hemodlade (få) eller köpta (dyra). Men nu använder vi dem i matlagningen. Som nåt sånt där som man stoppar i, inte direkt slentrianmässigt, men i alla fall en masse. Halvtorkade i ugn. Halvtorkade i traktörpanna. En gäng Chilegor islängda i en lammgryta. Och så vidare.

Det är att leva lyxliv, ur mitt hänseende. Trots att det inte är högsommarsolmogna tomater utan huvudsakligen knappt mogna tidighöststomater.

Och även om det varit, och är, kaotiskt i tomatodlingarna, med alldeles för många plantor och alldeles för tätt och alldeles för dåligt skött, så planerar jag att odla för många tomater nästa år också :-)

(För övrigt kan jag meddela att den hemgjorda ketchupen blev ljuvligt god.)

Utan ekopotatis i potatisåkern

Naturskyddsföreningen har gjort en ny film (där Anders och Måns agerar berättarröster) för att enkelt och tydligt förklara varför man ska köpa ekologisk mat.

Byt till eko – Naturskyddsföreningen from Naturskyddsföreningen on Vimeo.

Och vi påminns återigen om vilka varor det är vi i första hand bör köpa ekologiska: kaffe, bananer, mejerivaror, kött, vindruvor och potatis.

Men det stora problemet för sådana som mig, som verkligen vill köpa ekologiskt, är ju att det inte alls går att få fatt i i den utsträckning som skulle behövas.

Som med potatisen. Här bor jag, typ mitt i den ena av Sveriges två stora potatisåkrar (okej, potatisdistrikt, då). Här finns det ingen som odlar ekologiskt. Ingen potatis och inget annat. Här i fullåkersbygden är allts om kan vara i vägen bortrationaliserat. Inklusive den sortens hänsyn.

Vill jag ha fatt i ekologiska bönder i Skåne får jag i huvudsak ge mig av inåt mitten av länet. Som till Vidablick. Där, där lantbruken är mindre, där finns ekologiska lantbrukare.

Och lika nära som jag har potatisen har jag sockerbetsodlingarna. De är inte heller ekologiska. Om jag har fattat det rätt odlas i princip inga ekologiska sockerbetor i Sverige längre, utan allt det ekologiska sockret är importerat. (Jag hittar just nu ingen säkrare källa än det här, så den som kan bekräfta eller dementera är välkommen att göra det i kommentarerna.) Det känns ju liksom lite vanisnnigt om det är så: här bor jag på Skånes bästa åkermark, men det finns ingen i närheten som odlar ekologiskt. Och då är ju inte problemet att det inte går. Det ser jag ju själv att det går alldeles utmärkt i min trädgård. Ja, sockerbetor har jag inte testat, men jag funderar nästan på att göra det. Bara för att, liksom.

Vegansk glutenfri äppelpaj

Improviserad i morse. Uppskattad.

Kärna ur och klyfta fyra i äpplen i ganska tunna klyftor. Lägg huller om buller i en gratängform.

Stoppa 1 dl hasselnötskärnor i matberedaren. Mixa lite. Häll i 2 dl havregryn. Mixa lite till. Häll i ½ dl kallpressad rapsolja, ½ dl ”vanlig” rapsolja, ½ mörk sirap, ½ socker. Mixa lite till. Häll i 1 dl havregryn till, plus 2 msk potatismjöl. Mixa lite till. Smula ut över äpplena. Ställ i 180 grader i ugnen i 30 minuter. Stäng av ugnen och låt stå lite i eftervärmen.

Torka plommon

Under en kort och intensiv period har vi väldigt gott om plommon. Så vi har gjort sylt, kokt kräm och även fryst in urkärnade plommon.

Men det klassiska sättet att tillvarata och bevara plommon är ju att torka dem – klassiska ”katrinplommon”, liksom. Bör rimligen vara det som är kräver minst i form av energi och tillsatser – eller?

Jag började leta efter info om hur man gör. Men alla beskrivningar av att torka plommon handlade om att involvera värme. I de allra flesta fall handlade det om att torka i ugn på 40-50 graders värme. (I övriga fall om att torka i en spedifik torkmaskin.) Men jag ville ju testa att torka utan att tillföra extra energi. Typ soltorkade tomater. Går inte det?

Till slut hittade jag den här beskivningen. Ha, det går! (Eller förutsätter det varmare klimat än det svenska?) Så för typ en vecka sedan så la jag ut ett antal plommon i prydliga rader (för lagom spridning etc) på bakplåtspapper på galler på bänken innanför fönstret i vardagsrummet. Återstår att se om det funkar :-)

Skördesamvete – sabbar jag för dem som lever på att odla och sälja?

Så här års lever vi ganska gott på det vi själva odlar. Vi är mer eller mindre självförsörjande på grönsaker och potatis. Och detta under den tid då de som odlar professionellt förstås också kan erbjuda de allra finaste, bästa produkterna.

Det innebär att vi förstås köper väldigt lite av deras produkter när de är som bäst. Vi minskar efterfrågan. Vi, som hör till dem som är beredda att betala lite extra för ekologiskt, närodlat och odlat med olika sorters omsorg.

Jag undrar ibland hur odlarna ser på det. Egentligen borde sådana som jag uppfattas som väldigt besvärliga och irriterande. Bra kunder handlar ju av det som produceras nu!

Är du bonde? Det vore intressant att höra vad du tänker om sådana som mig.

Det finns någon sorts knepig motsättning i min tillvaro

För egentligen skulle jag gladeligen gå helt och hållet upp i att leva livet på det sätt jag tycker känns rimligt och vettigt. Det där som väl kallas det lilla livet. Ägna tiden åt att ta hand om frukt och bär, sköta trädgårdslandet, laga kläder. Gå över till att cykla eller ta bussen överallt istället för att som nu trots allt använda bilen en hel del. Jag skulle kunna vara väldigt nöjd med det. Speciellt nu när barnen blivit ganska stora och det liksom går att få saker att flyta på. Det skulle kunna vara ett gott liv. Och jag skulle slippa ha dåligt samvete för en del saker som besvärar mitt samvete idag. Ett sådant liv skulle inte vara en uppoffring, utan en tillgång.

Men grejen är att det räcker inte. Även om jag skulle vara nöjd och lycklig med att ta tillvara mesta möjliga av den mat vi kan få från trädgården, få våra kläder att hålla så länge som möjligt, minska vår konsumtion och miljöpåverkan till ett minimum, så kommer det aldrig att räcka. Jag, eller min familj, existerar inte i ett vakuum. Även om vi gör rätt till fullo, så kommer det inte att hindra klimatförändringar, överutnyttjande av resurser och annat otrevligt. Det är nödvändigt att försöka åstadkomma förändring på andra nivåer också. Jag kan inte stänga in mig i min bubbla och låtsas att inte omvärlden finns.

Men det innebär en ständig konflikt. För det är omöjligt att hinna göra båda delar fullt ut. Att hinna med ett engagemang i till exempel föräldravrålet innebär att jag måste ta av tiden som jag kunde laga kläder eller cykla fram och tillbaka långa sträckor. För att reda ut det ena samvetet måste jag tulla på det andra. Det är en ständig motsättning.

Men det är så det måste vara. Jag är ingen ö, och det är det totala resultatet som räknas för jorden. Jag försöker få till bästa möjliga kompromiss, som samtidigt funkar för mig och de mina.

Det som blir lidande är vilan. Tiden att göra ingenting. Och visst  kan jag sakna det, önska mer av det. Men jag tänker att ett tag till får jag ge det. Tids nog kommer läget sannolikt att vara ett annat, på ett eller annat sätt.

Inte för att jag skulle slå mig till ro för det – det är ju föga sannolikt med mig, eller hur?