Category Archives: Trädgård

Dagens resultat

Vi har ställt ner saker i matkällaren ändå – vad skulle vi annars göra i nuläget, liksom? Eller ja, vi har ställt tillbaka en av de gamla hyllorna – det går inte att ställa dit båda, eftersom avloppsrören från badrummet sitter annorlunda nu än innan. Så vi ska komplettera med någon annan hylla. Och så har vi ställt ner de burkar som innehåller nåt, och tomflaskor men inte tomburkar. Typ så. Ordningen hyfsat men inte fullständigt återställd.

I övrigt idag:

Vi har plockat in bönor från de höga bönsorterna, förvällt och stoppat i frysen. 11 påsar.

Vi har kokt plommonsylt (bara 2½ burk; 700 g blåa plommon, 500 g socker (varav 1 dl mörkt muskovado).

Vi har ätit plommonkräm.

Och nu har jag stoppat in tre konservburkar (allstå sådana med gummipackning och bygellock) i ugnen, fyllda med tomater, lite timjan, vitlök, olja och salt.

Vem lär oss spara utsädet?

Jag stod häromdagen och hade plockat in potatis till middagen. Och så sorterade jag potatisarna: plockade bort de allra minsta, de som liksom inte är mycket lönt matmässigt. Jag har tagit för vana i sommar att försöka spara dessa, för at se om de kan funka att sätta nästa år. Fast egentligen vet jag inte om det funkar. Egentligen tror jag att om de faktiskt ska funka som sättpotatis så bör de vara lite större.

Så jag stod där och funderade på om jag faktiskt borde spara lite av de något större. Men jag kände mig för snål. De potatisar vi äter nu kommer ju till nytta. De jag sparar till nästa år vet jag inte om de klarar sig eller inte – de kan ruttna, mögla eller bara på annat sätt bli dåliga. Jag vill hellre äta kakan än spara den och riskera att förlora den inna jag får nytta av den.

Och jag kände plötsligt att det där är väldigt symptomatiskt för vår tid. Både bokstavligt och i mer överförd bemärkelse. Vi lever i nuet – vi sparar inget utsäde till nästa år. Hur många har liksom grepp om att vi måste spara en del av det vi har för att kunna fortsätta ha ett bra liv även nästa år, och nästa, och nästa…?

Jag kände mig väldigt skyldig, både å mina egna vägnar och för hela min generation.

Men sedan tänkte jag lite till och insåg att en stor och viktig bit är att ingen lärt oss hur vi gör för att ta tillvara utsädet. Om vi tar det på den bokstavliga nivån: hur många här har lärt sig från sina föräldrar hur många och hur stora potatisar man behöver spara för att få till bra och lämpligt utsäde till nästa år, eller hur potatisarna bör förvaras för detta? Och även om vi lyfter blicken från potatis och andra grödor, så är problemet liksom detsamma. Vi har lärt oss att vi inte behöver spara och ta tillvara och se till att det finns något kvar till nästa år. För det finns alltid nytt att köpa. Oavsett om det är frågan om fröer, potatisutsäde eller helt andra saker.

Det är förstås inte hållbart. Vi behöver den där kunskapen som inte förts vidare. För som det är nu så tullar vi hela tiden på sparkapitalet, fastän vi egentligen bara borde äta upp räntan.

Skörd

Jag vet att jag skrev nyligen om att trädgårdslandet bara ger för färskkonsumtion. Men så inser man att nej, vi kommer inte att hinna eller kunna äta upp allt det ger om vi inte skördar och förvarar. Lämnar vi kvar de nedvissnade potatisarna i jorden så kommer de att ätas upp av knäpparlarver.

Idag har vi skördat. Inte bara för att äta idag.

Jag och femåringen har tagit upp resten av mandelpotatisn och lagt i en stor lövkorg. Min man har börjat sy små jutepåsar till de potatisar vi bara har små mängder av.

Barnen har plockat in massor av mangold som vi sedan förvält och hackat för att frysa in.

Nioåringen har skördat ett stort antal tjocka gurkor (det finns fler kvar därute, men det här var de som absolut inte kunde hänga kvar längre).

Vi har ätit stuvade morötter och ärtor till kvällen. Till lunch åt vi bland annat mandelpotatis och kålrabbi.

Vi har skördat rödlök, gul lök och schalotten och borstat bort den värsta jorden och sedan agt löken i korgar för torkning.

Jag har stått i timmar och försökt få ordning på tomaterna på friland (de har vuxit, och lagt sig – och jag har klippt bort massor av blad för att tomaterna ska kunna mogna och massor av blommande grenar som ändå inte kommer att hinna bli nåt, och bundit upp grenar och samlat både mogna och halvmogna och gröna tomater – samt suckat och gett upp).

Vi har plockat bönor och tomater och hallon och fikon. Och skördat första majskolven för att kolla om den var färdig när tofsen i toppen av den hade vissnat (det var den inte). Och säkert nåt mer som jag glömt. Jag är trött i kroppen.

(Dessutom har min man satt upp några brädor panel i hallen.)

Imorgon fortsätter vi. Det finns till exempel fortfarande massor med potatis.

Trädgårdens surrande mångfald

Om trädgården såg bedrövlig ut för ett tag sådan så är det knappast bättre nu, om man säger så. För på sistone har jag inte heller hunnit med trädgårdslandet. Eller tagit mig tid – jag har prioriterat annat. Och så har det ärligt talat varit för varmt.

Men jag tröstar mig med att vår eftersatta trädgård är enormt värdefull för den biologiska mångfalden. Högt gräs, vildvuxna rabatter och lummiga dåligt klippta häckar är ett paradis för småkrypen.

Vi har massor med humlor (och förmodligen bin också; humlor och bin är inte så lätta att skilja åt, och strikt talat är humlor också bin). Tidigare i år har de njutit av honungsfacelia och ringblommor, nu ägnar de sig åt bland annat stockrosor och oregano. Vi har fjärilar också, inte minst bastardsvärmare. Och blomflugor och gräshoppor. I år har jag inte sett någon groda, men sett dess hoppande rörelse under kirskålen. Och vi har mängder med småfåglar.

Och där vår trädgård ligger insprängd i fullåkerslandskapet tror jag vår brist på finputsning är en fantastisk miljöinsats.

Låtsasleken trädgårdslandet

”Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

Blåärtsrecension

Jag gillar Blauwschokker.

Blauwschokker är en högväxt spritärt, med rosa-lila blommor och blåa ärtskidor. Man kan även använda de späda skidorna som sockerärtor, men de bli ganska tidigt trådiga.

Vi har valt att odla blåärtorna tillsammans med Sugar Snap, som också blir höga. Vi har flera höga ställningar med denna kombination. Vi har sått i omgångar och därmed spridit riskerna – och även skördetiden. Det funkar väldigt bra, för eftersom de skiljer sig så tydligt i färg så är det lätt att se vilka som är spritärtor och vilka som är brytsockerärtor (eller vad det nu heter).

Blauwschokker är dessutom väldigt vackra. Tyvärr är dock ärtorna i spritad form helt vanliga gröna i färgen. Men de är goda och de ger rejäl skörd.

Däremot blir man rejält blå om fingrarna av att sprita dem.

Dagens lunch

Tärendepotatis.

Stuvade morötter (röda och oranga) och ärtor (spritade Blauwschokker).

Allt utom mjöl, smör och salt hemproducerat.

Potatistid

Två av potatisraderna är i huvudsak nedvissnade. Dessa två rader har vi också börjat skörda av.

Timo är tidiga potatisar, med liksom nästan inget skal. Underbara nypotatisar. Knöliga på ett oväntat sätt – inte alls alltid rundade i formen. Dessutom med den härliga egenskapen att även om man kokat dem en liten aning för länge, så där så att det tunna skalet spruckit, så stelnar de liksom igen när de svalnat något.

Princess är också goda. Mer rätt upp och ner potatis.

Bonden som har fälten närmst oss har idag börjat skörda säden; jag tror det är rågen de gett sig på. Fast jag har egentligen inte ens haft tid att gå ut och titta; jag har bara hört det karaktäristiska mullret av skördetröskan öka och minska i volym under långa stunder.

Inte en droppe regn på hela månaden – typ

Det är torrt. Bortsett från enstaka stänk häromsistens (icke mätbart) så har det inte regnat i juli.

Trädgården mår ändå förhållandevis bra givet detta. Några rejäla rotblötor med vattenspidaren i trädgårdslandet, och en hel del kannvattnande av tomaterna i krukor och några enstaka andra växter – resten får klara sig bäst det vill. Och det mesta ser liksom ändå fullt okej ut, trots bristen på regn. Men på syrenhäcken hänger löven nu – ett tydligt tecken på att det börjar bli riktigt torrt.

Gräsmattan? Ja, den är torr. Och?

Vinbärsskörd

Ben Gairn 380 gram

Titania 480 gram

Rovada 980 gram (inklusive klasarnas pinnar eftersom jag plockade de röda som klasar) plus att lite halvmogna klasar hänger kvar längst ner i mitten.

Detta på de buskar som planterades i september 2011.

De flyttade buskarna ger bara ytterst små mängder ännu.

Och till lunch idag åt vi stuvade morötter och ärtor (spritade Blauschwokker och hela Sugar snap). Till kvällsmat bland annat gallrade (alltså små fina) polkabetor.