Category Archives: Trädgård

Än finns det söta smaskiga tomater

Det är väl bara att inse: säsongen för frilandstomater är snart slut. Ikväll har jag plockat in 1,75 kg blandade tomater. Det betyder inte att det är helt slut därute: det finns fortfarande en del halvmogna och en hel del gröna kvar.

Men ändå.

Så jag njuter av de sista. Fortfarande ruskigt goda.

Sibirjak är nog min favorit från i år.

Får väl se annars om jag orkar koka lite chutney på de gröna, mina försök ifjol (här och här) var ju ganska lyckade. Fast det vore ju ganska kul om man kunde använda de gröna tomaterna även i ”riktig” mat, som grytor och så. Verkar så enligt en del recept jag hittar. Men å andra sidan står det på en hel stäleln att man inte alls bör äta gröna tomater, för att de är giftiga?

Konventioner som hindrar mig från att plocka upp potatisarna, och effekterna av att vi som bryr oss odlar eget och inte köper

Står på morgonen och tittar på potatisåkern bredvid busshållplatsen. Potatisen är skördad nu. Borta är de djupa fårorna mellan potatisraderna och den vissna potatisblasten. Nu är åkern mer eller mindre platt, och svart. Men inte helt och hållet. Det ligger en hel del utspridda potatisar kvar i ytan. Det skulle bli till en hel massa middagar om man plockade upp dem nu, innan de hinner bli gröna.

Men så gör man inte.

Det är någon annans mark, så strikt talat har man väl ingen rätt att plocka upp de stackars kvarlämnade potatisarna. Men även bortsett från det så gör man inte så. Det är pinsamt. Fult.

Så de stackars fina potatisarna får ligga kvar där och förstöras.

 

Jag funderar en hel del så här års, på det här med mat och odling. Vi odlar ju en del själva, och tar tillvara det som trädgården ger, som äpplena till exempel. Samtidigt är det nu det finns bra svenska produkter att köpa i affärerna. Det finns en påtaglig motsättning i detta. Om vi, och andra som vi, som försöker äta säsongsanpassat, och som kan tänka oss att betala lite extra för det svenskodlade, i alltför stor utsträckning odlar själva – och alltså inte handlar av de svenska produkterna när de är i säsong – då får ju de svenska odlarna inte avsättning för sina produkter. Om det bara är de som skiter i hur maten producerats och mest vill att maten ska vara så billig som möjligt, så driver vi utvecklingen åt fel håll.

Vad gör vi åt det?

Äppeltid och äppelskörd

Det är äppeltid. Och det verkar vara riktigt äppelår i år: vi får löjliga mängder äpplen på de två träden som brukar ge en del, och till och med lite äpplen från det träd som står i örtagården och som vi totalt sett sett ytterst få äpplen på genom åren.

Vi brukar inte hinna bry oss så mycket om äpplena. Men det märks att barnen börjar bli stora, för det är lättare nu än förr om åren att lyckas ta hand om en del av skörden. Dessutom har vi använt röjsågen under äppelträden för inte alls länge sedan, vilket både gör det lättare att både lyckas hitta fallfrukten och att komma ram till träden och faktiskt plocka äpplen direkt från grenarna.

Mestadels är det dock fallfrukten jag tar tillvara. Jag har skurit ner i bitar och stoppat i frysen till att koka kräm av, jag har kokt improviserad chutney (med äpplen, chili, vitlök, citron, vinäger, socker, och säkert nåt annat jag glömt). Och sedan tänkte jag att det måste gå att göra saft på dem i saftmajan. Jag är uppvuxen med att man gör saft på en massa olika bär, men bär har vi inte i överflöd här (och hemma hade vi nog aldrig överflöd av äpplen), och man tager vad man haver. Nu har jag konstaterat att det går utmärkt att göra ångad saft på äpplen, även om det inte blir jättestort utbyte. Däremot är det nästan meningslöst att koka eftersaft (det blev en ynka flaska – och den kryddade jag till glögg), så nästa omgång med ångad äpplesaft fick istället eftersatsen bli ett massa gott äppelmos.

Ja, och så plockar vi och äter också, förstås.

Jag skulle vilja göra must och cider också, men då behövs en fruktpress…

Och sedan hade det varit väldigt kul att veta vad det är för äppelsorter vi har. Vi har försökt leta i äppelböcker och på nätet, men vi blir inte kloka på det. Är det någon som är expert därute som har en åsikt?forstaappletradet2

Första äppelträdet på baksidan. Huvudsakligen detta jag gjorde saft och mos av idag. Vi plockar och äter goda äpplen i nuläget.andraappeltradet2applenaiortagarden2

Andra äppelträdet på baksidan. Jag har använt en del av fallfrukten därifrån men tror inte äpplena på trädet är helt mogna ännu (?).
Äpplena från örtagården – det vill säga från trädet som knappt brukar bära frukt. Mogna nu. Det vi smakade var lite mjöligt. Obs! De är små!

 

Har du en massa äpplen, eller annan frukt, du inte hinner göra av med? Eller vill du hitta frukt hos någon annan? Äkta vara har startat en fallfruktsförmedling, på www.aktavara.org/fallfrukt.

Böntid

All potatis, alla morötter och all gul lök och schalottenlök skördad (utom i barnens land); av potatisen finns det nog kvar till en middag i kökslådan, men löken ligger i uthuset och torkar och räcker nog en stund framöver. Jag har skördat och förvällt lite mangold och fryst in för stuvningar. Plockat en del fallna äpplen och fryst in i bitar till äppelkräm. Till och med stoppat lite halvfula falltomater i en påse i frysen till någon god gryta i vinter.  Men annars njuter vi i huvudsak trädgårdens mat färsk – vi satsar inte på att lagra potatis och morötter, till exempel, utan äter tills det är slut, och sedan lever vi på köpa varor.

Nu är det böntid. Breda, tjocka gröna bönor från blomsterbönan Prizewinner. Långa gula bönor från högvuxen Neckargold. Gula Mont d’Or och lilastrimmiga Dragon’s Langeri på låga plantor. Vi njuter.

Och ja, jag stoppar i mig enstaka råa bönor. Som barn åt jag stora mängder. I vuxen ålder har jag läst mig till att det är dumt, onyttigt – rentav giftigt enligt en del? – men det är ju så vansinnigt gott! Några laster får man väl ha? Och jag har ju uppenbarligen överlevt.

 

Idag skulle det regna

15-20 mm skulle det komma, möjligen lite mindre, och det skulle regna mer eller mindre hela dagen.

Det regnade inte i morse när vi gick upp.

Det stänkte några droppar när vi lämnade barnen, men slutade igen.

Det regnade inte när vi kom till stationen i huvudorten. Men när vi åkte tåget mötte vi regnet. Rejält grått utanför fönstret, ovädersregnsgrått. Fast jag tittade inte så mycket – det skulle ju regna mer sedan, och jag var trött efter att ha sovit urkasst två nätter i rad, så jag blundade mest.

När vi kom till Malmö hade det slutat regna. Inte en droppe regn på hela dagen i Malmö sedan; ganska varmt och växlande molnighet istället.

När jag kom tillbaka med tåget hade det visst regnat inne vid stationen, men så fort jag kom ut på landsvägen var det torrt. Detsamma här hemma.

Men på vissa ställen, där det brukar bli vattenpölar, kan man ana att det är lite fuktigt. Och barnen säger att det regnade ordentligt i morse efter att vi hade åkt.

Dessutom meddelar regnmätaren att det kommit 4,6 mm. Så lite kom det i alla fall :-)

Tyvärr har sol och blåst snart torkat bort det helt igen.

Äntligen har vi fixat bevattningen!

När vi flyttade hit fanns ingen vattenutkastare. I pannrummet/tvättstugan, som har fönster mot baksidan, och där vattnet för övrigt även kommer in i huset, fanns dock en vattenkran, med slangkoppling. Så det man gjorde var att man öppnade fönstret, krånglade in vattenslangen genom fönstret, och kopplade på den inne i tvättstugan.

Det tröttnade vi förstås på. Efter några år hade vi en hantverkare här som dels bytte kranen i tvättstugan till en modern enhandskran, dels satte en vattenutkastare i ytterväggen. Och på vattenutkastaren satte han den fula gula slangstumpen som tidigare suttit i tvättstugan.

Inget ont om hantverkaren, alltså; vi hade inte gett honom några noggrannare instruktioner om vad vi vill ha på vattenutkastaren, utan det viktiga just då var att få dit utkastaren alls. Resten fick bli sen. Och som alla småbarnsföräldrar vet, så kan ”sen” betyda lååångt senare… Man ska ju både ha tid att tänka efter vad man behöver, sätta sig in i vad som finns och dessutom hinna skaffa och installera. Men nu är det gjort:

På utkastaren, som alltså kommer ut på innergården, har vi satt en tvåfördelargrej (av mässing=håller förhoppningsvis) med avstängning för vardera öppningen separat. På den ena har vi kopplat en salng som går vidare genom dörren i mussen och bort på gaveln, det vill säga mitt emellan trädgårdslandet och örtagården. Där ”slutar” den i en ”extra kran-ställning”, det vill säga en grön metallstolpe med upphängning för slang. På denna kopplas slangen från vattenutkastaren in på baksidan. På framsidan finns en mässingskran, på vilken vi kopplat en bevattningstimer av det enklare slaget (tänk vanlig kökstimer/äggaklocka), och till detta har vi sedan kopplat en längre slang, som normalt kan vara uppvirad på den gröna stolpens slangupphängning, och som ska användas för bevattning med vattenspridare och slangmunstycken i trädgårdsland och örtagård.

Tillbaka till vattenutkastaren igen. Den andra krandelen har också en vattenslang inkopplad. Denna är lång nog att man ska kunna vattna tomaterna vid uthusväggen, och också för att man ska kunna nå bort till bilen på infarten. (Nej, det är ingen här som tvättar bilen på infarten. De få gånger vi kommer loss och tvättar den så görs det på riktig biltvätt. Men det är bra att kunna nå bort på infarten också, i alla fall.) I normalfallet är dock även denna slang upprullad, på en gjutjärnslanghållare som sitter på sidan av ett bord.

Bordet ifråga följde med huset från början, men har huvudsakligen stått utomhus och förfallit. Nu har jag plockat av bordsskivan och ersatt med en ny skiva av de gamla golvbrädorna från matrummet, satt dit en extra skiva längre ner (också golvbrädor) för vattenkannor, samt satt några tvärlåar på sidorna (också golvbrädor) för upphängning av gjutjärnsslangprylen (på ena sudan) och en korg för diverse bevattningsattiraljer (på andra sidan). Ovansidan har jag oljat. Där står dessutom ett stort emaljerat tvättfat och några mindre emaljerade fat (loppisfynd), för att man ska kunna stå där och skrubba potatis och morötter.

Och slangen som hänger på gjutjärnsprylen använder man förstås till att fylla vattenkannor och emaljfat.

För det är det som är huvudpoängen: Kunna fylla vattenkannor samtidigt som vattenspridaren är igång (eftersom man alltid kommer på det samtidigt). Slippa dra vattenslangen fram och tillbaka, kors och tvärs, när man ska vattna både tomater och trädgårdsland. Få lite ordning och reda.

*nöjd*

Det enda jag inte är nöjd med är att jag bett mannen kapa golvbrädorna med Stora Maskinen (TM). Jag tycker den är läskig, men samtidigt stör det mig att inte klara mig själv. Ska försöka komma över rädslan och lära mig.

Att använda de fina tomaterna

Jag gillar tomater. Som bas i grytor, soppor och liknande (oftast då från burk eller tetra). Som smaksättning i stroganoff och liknande (i form av tomatpuré). Som tomatsallad. Och gärna rätt upp och ner som de är, om det är goda, smakrika tomater.

Godast är de hemodlade tomaterna.

Men riktigt goda saker har vissa nackdelar. För det tar emot att använda de där jättegoda tomaterna till att koka sönder i en gryta. Det är ju att förstöra, när tomaterna i sig själva smakar som himmelriket. Tomatsallad på sin höjd, liksom.

Alltså blir det fultomater till grytor och liknande. För även om jag har kopiösa mängder tomatplantor i år så har vi inte inte nått nivån att vi tröttnat på dem som de är :-)

Detsamma gäller väl rätt mycket av de egna odlingarna. Det som kommer utifrån trädgårdslandet eller från verandan är liksom för fint att koka sönder. Hemodlade paprikor äts oftast i små bitar, nogsamt fördelade (även om paprikorna är många så är de rätt små). Sockerärtor äts rätt upp och ner som de är, eftersom de vore att förstöra dem om man tillagar dem.

På ett sätt är det ju bra. Det är kul att det som odlas hemma blir extra gott. Det är bra att egen odling ger extra respekt för resultatet/skörden.

Men samtidigt är det ju märkligt att känna att man ska snåla med det egenodlade (för att det är extra fint) och då hellre slösa med köpegrönsakerna (som ofta är mindre smakrika).

Nå, tids nog kommer hösten, och grönsakerna i vårt land tar slut. Då kan vi återgå till normala omständigheter ;-)

Sensommar

De senaste dagarna har alltså skörden häromkring pågått för fullt. Skördetröskor som kört hela dagarna och en del av dem långt in på kvällarna, i mörkret.

Gyllengul stubbaåker, med gyllengula rundbalar. Och på vissa av fälten fyrkantsbalar. Balar i rader, fast ändå inte. Men mönster, liksom. Påminner mig om les Alignements i Carnac i Bretagne :-) Dramatiskt och rogivande på samma gång, liksom. Och vackert.

Igår hade rundbalarna på ett av fälten försvunnit och ersatts av två ryttare till häst.

Jag gissar på att bönderna tycker det är bra skördeväder. Men för mina grödor i trädgården är det eländigt – torrt som pocker. Det är en märklig syn att se bladen på syrenerna sloka i torkan. Fast bönderna bör nog också tycka att det delvis är eländigt, för sockerbetorna ser inte ut att må bra heller, faktiskt – snarast döende.

I trädgårdslandet blommar jordärtsskockorna i alla fall. Härligt att kombinera skönhet och funktion :-)

En lyxig dag

Lyx kan vara så mycket.

Barnen är hos farmor och farfar den här veckan. Jag jobbar hemifrån idag.

Inget hämta och lämna på dagis och fritids. Ingen restid i bil, buss eller tåg. Det vill säga massor med tid extra på morgonen. Sovmorgon. Äta frukost i lugn och ro.

Lunch: plocka solvarma tomater och rucola i trädgården. Koka lite quinoa. Riva lite parmesan, mortla lite vitlök, basilika och grovsalt. Blanda allt med olivolja och oliver. Sitta i solen i trädgården och äta.

Lyssna på skördetröskorna. Känna doften av nyskördat spannmål.

Liten grönsaksrecension

Sockerärtor, Gigante Svizzero: Storvuxen. Vackra lila-rosa-blå blommor. Stora skidor. Men betydligt glesare mellan skidorna än på ”vanliga” sockerärtor. Blir väldigt fort trådiga – tål knappt alls att man börjar låta dem bli tjocka (vilket större delen av familjen tycker är godast), och blir mycket fortare trista även i smaken. Alltså: smakmässigt ett nedköp, och det går faktiskt trots allt först när det gäller mat. Inte en sort vi väljer nästa år (mer än som dekoration, möjligen).

Morötter, Jaune du Doubs: Stora och fina nu på sommaren. Men en påtaglig andel har redan skickat upp blomställning… Innan vi insåg att det var det som var problemet hann vi alltså försöka äta ett antal morötter som hunnit bli riktigt träiga och otrevliga – och problemet var alltså att de inte satsade på roten längre. Jag vet inte om det är vi som gjort nåt fel eller om det är något i årets väder. (Egentligen är det alltså inte ens skördetid för dessa än, som jag uppfattat det.)

Tomater: vi odlar ju ett antal sorter. Och visst, det står skyltar i de flesta krukorna, men sedan blir det ändå ett stort virrvarr av tomatplantor längs tomatväggen. Och inte sjutton ids jag (och än mindre barnen) försöka följa varje tomat man plockar tillbaka ner i krukan för att läsa av sort. Så jag har inget vettigt alls att säga. Mer än att alla årets sorter (eller i  alla fall de som gett frukt) är goda :-)