Category Archives: Trädgård

Pallkragarna redo för gurkplantorna och blåregnet på väg att slå ut

För ett tag sedan var vi och hämtade några begagnade pallkragar hos en kollega till mig. Idag har vi ställt dem på plats i trädgården. I år får de stå på den ännu inte brutna fjärdedelen av trädgårdslandet – på det sättet kväver de en del av gräset där så att det blir lättare att bryta grässvålen nästa år, och samtidigt är det naturligt att ha dem som en del av trädgårdslandet. Får se var de hamnar nästa år – jag har i alla fall en preliminär plan även för det :-) I alla fall, två pallkragar på höjden, tre sådana odlingsbäddar. Vi har lagt tidningar i botten för att ytterligare sinka/hämma (o)gräset under. Och sedan har vi fyllt dem med kompost. Underbart fin mylla från våra trädgårdskomposter (byggda av gamla or-ätna vindsgolv) som vi egentligen inte skött alls – fantastiskt!

Som för att jävlas med oss så kom det ett antal riktigt kraftiga skurar under förmiddagen när vi skulle fixa detta, så vi hann inte klart, och den tredje odlingsbädden är alltså ännu inte fylld (den har bara ett bottenskrp med gjord som täcker tidningarna), men jag klarar mig nog med två att plantera i den här helgen. Egentligen ahde jag tänkt sätta ut frilandsgurkorna, som står och stampar i småkrukor härinne, direkt, men det blåste så fasligt så jag väntar tills imorgon.

På eftermiddagen åkte resten av familjen och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Jag är fri att själv disponera min tid, göra vad som faller mig in när det faller mig in. Vansinnigt välbehövligt och efterlängtat. Och samtidigt ger det mig en lätt tendens till katastroftankar. Det är liksom lite för bra – då måste jag på något vis räkna med att något skiter sig. Speciellt eftersom jag inte får tycka det är skönt att de jag älskar inte är här. Som sagt var, katastroftankar. Fast ganska milda ändå. Egentligen bara någon sorts krusningar på ytan. Egentligen nästan baar någon sorts pliktskyldiga katastroftankar – egentligen mer av karaktären ”Om jag tänker lite så här så har jag gjort vad jag kan för att avvärja faran”. Hade jag varit religiös kunde jag kallat det ritual. För en ateist kanske det snarast är att betrakta som tvångsmässigt ;-) Äsch, skitsamma, det ÄR ingen stor grej, faktiskt :-)

Men det ÄR lite svårt när man plötsligt kan bestämma över sin tid. Vilken av alla de där sakerna jag vill göra eller vill få gjort ska jag egentligen börja med? Det är svårt, när man är van vid att snarast stjäla sig lite tid och vara glad så länge man kan fortsätta. Men jag har hunnit klippa bortlite gräs och annat runt oxelhäckplantorna vi satte för några år sedan, klippa gräset, fylla på en del gräs och ogräs och annat i komposten, klippa bort döda grenar på lavendel, trimma lite gångar bland kisrkål och vitplister under äppelträden, klippa gräsmattan och lite annat. Imorgon (när det förhoppningsvis och enligt prognosen blåser mindre) blir det så och sätta bönor och ärtor, plantera om tomater och mer diversearbete i trädgården.

Och trädgården annars, då?

I trädgårdslandet har allt kommit upp (okej, inte riktigt alla jordärtsskockor ännu), och det mesta växer för fullt.

I örtagården har jag röjt och haft mig en del, fast ingen riktig rensning, mer ett försöka-hitta-formerna-lite. Klippt ner timjanen helt eftersom det var så mycket gammalt dött och risigt. Klippt en del gamla fjolårsståndare, klippt gräs, försökt ta bort det värsta av gräs och ogräs runt en del plantor.

Jag har klippt gräsmattan två gånger i år, vilket nog är det mesta på någon säsong sedan vi flyttade hit (eller kanske inte riktigt?). Och klippt rosorna.

Äppel- och päronträd blommar, plommonträden är överblommade, syrenblommorna har börjat slå ut. Ramslök, myskmadra och smultron blommar för fullt. Blåregnsklasarna har liksom vecklat ut sig och börjar blåna på de bakersta blommorna (det äldsta blåregnet kommer att bli helt översållat i år).

Ungefär så.

Maj vare välkommen

Jag vet. Första maj är demonstrationernas dag. En möjlighet att visa vad man tycker i viktiga politiska frågor.

Inte en suck i helvetet att jag skulle ge mig ut och demonstrera på första maj.

Även om vi nu bortser från att jag inte kommer från en familj där man demonstrerat på första maj (eller alls)…

Det är vår. (Till och med sommar i delar av Skåne, enligt SMHI:s definition.) Naturen är som allra allra vackrast nu. Och det finns hur mycket om helst att göra i trädgården. (Saker jag vill göra – inte måsten.) Tiden räcker inte till, jag vill både hinna njuta och göra. De lediga dagarna är alldeles för få (oavsett hur många de skulle vara så är de för få.)

Det vore helt enkelt vansinnigt att slösa bort dagen på sånt som demonstrationer. Jag har inte tid att offra det som gör livet värt att leva.

Kanske är det beräkning från dem som en gång valde första maj till demonstrationsdag?

För den här tiden på året, dagarna runt först maj, har ”alltid” varit viktiga för dem som lever av det jorden ger. Betessläpp. Odling. Fruktbarhet och våreldar. (Hmm.. plötsligt blir jag sugen på att läsa om Lövhäxan.)

Jag älskar de där eldarna. Under stora delar av min uppväxt var det närmsta majbålet på en udde vid havet. Det är något magiskt med stora eldar, och det förstärks av det stora havet.

Men majbålet eller valborgsmässoelden fyller andra funktioner också: en social samvaro. Den poängen är väldigt tydlig när vi nu som föräldrar och ganska nyinflyttade i bygden besöker byns majbrasa. Ungarna tumlar runt med sina kompisar och vi hejar på de människor vi känner och känner att vi faktiskt har en samhörighet med de andra människorna i trakten. Att vi rotat oss. Scouterna säljer korv med bröd och kören sjunger.

(För övrigt förvånas jag väldeliga över gårdagens ”nyhet” om miljöfaran med att elda skräp i majbrasan. Ursäkta, det där var ingen nyhet ens när jag var liten – det vet väl varenda unge vad man ska och inte ska elda upp? Nej, tydligen inte, annars hade de väl inte tagit upp det. Ungfär som med sommarkatter – att man inte ska skaffa det – som ju också varit en återkommande nyhet åtminstone hela mitt liv. Också en ”hur dum får man va?”-nyhet.)

Nå. Brasa igår (för dåligt packad, så de fick inte ordentligt fyr på den).

Igår körde vi också upp en ”ny” del till trädgårdslandet, en del som inte varit brukad. Dessutom planterade jag om oändliga mängder tomater och annat, ställde ut tomater på glasverandan, planterade ut majs samt åttaåringens pumpor. Idag har jag sått lin, honungsfaecelia, solrosor och ringblommor i den nya delen av trädgårdslandet. Där ska dessutom sås bönor, ärtor och en del annat. Störbönor har jag satt på förkultivering härinne.

Sedan tog vi lite ledigt och åkte ut i skogen och fikade. Bokarna har börjat slå ut, och bokskogen är som allra vackrast nu, med den skira grönskan.

Maj, vare välkommen!

Finns det grästrimmer med trimmertråd av nedbrytbar plast? #plastriot

Vi har inte så hemskt mycket vanlig gräsmatta på vår tomt. (Eller ja, allt är relativt.) Däremot har vi ganska många partier där det växer gräs (eller ogräs) som vi tycker behöver klippas men där det liksom inte funkar med gräsklippare. Ställen där det är för knöligt, för smalt, för mycket annat som inte ska klippas och så vidare.

Vid något tillfälle för några år sedan när mina föräldrar var och hjälpte oss med trädgården övertygade de oss om att köpa en batteridriven trimmer. Det visade sig vara en smidig pryl, och vi använder den nu på en massa olika ställen.

Men jag började fundera över det där någon gång förra säsongen. Det trimmern gör är att den slår av saker med en plasttråd. Och plasttråden slits av allteftersom. Plasttråden är en förbrukningsvara – den tar slut.

Det innebär att vi fyller trädgården med små små bitar av plasttråd. Så små bitar att de inte syns.

Men det betyder ju inte att de inte finns…

Nu när trädgårdssäsongen är igång, och jag samtidigt börjat fundera kring onödig vardagsplast så kommer de där tankarna upp igen. Det känns inte bra. Var hamnar de där plastbitarna? Vad innehåller de? Hur lång tid tar det för dem att brytas ner?

Helst skulle jag förstås vilja slippa plasttråden helt. Samtidigt är trådtrimmern en ganska säker variant…? Finns det några vettiga alternativ? Finns det någon tillverkare som erbjuder trimmertråd av plast som är

  • tillverkad av förnybar råvara,
  • av plast som bryts ner snabbt när den hamnat på marken, samt
  • inte innehåller några farliga ämnen?

Det här tål att tänkas på. Jag har just nu ingen aning om hur jag bör lösa detta. Jag vill inte vara utan min trimmer – men jag trivs verkligen inte med att sprida små små plastbitar.

(För er som vill föreslå lie: näe, lie används inte på samma sätt som trimmer. Lien kräver högre vegetation, ger högre vegetation kvar, och funkar inte på riktigt lika knepiga ställen.)

 

Tomatläget

Kort sammanfattning av läget: vi har för många tomatplantor, för få lämpliga krukor och är för tidigt ute.

Igåreftermiddag/kväll ägnade jag och den lille sjuklingen (som ju då var ganska frisk) en del tid åt att plantera om tomater. Tyvärr är det ju fortfarande för kallt att ställa ut tomaterna utomhus :-)  Till och med glasverandan är för kall (och skulle behöva tätningslister). Alltså kan vi inte plantera i de riktigt stora tomatkrukorna än utan bara de lite mindre. Och det finns alldeles för många tomatplantor kvar som skulle behöva planteras om. Och alldeles för lite plats, även om bänken i studion nu är nästan full.

Dessutom har vi paprikor som behöver planteras om. Och åttaåringens pumpor och tomater. Och en massa majs. Och…

Men tja, mer om det en annan gång. Nu sitter jag bredvid sjuklingen som inte riktigt kan somna. Och jag är av naturliga skäl ofokuserad…

Dagen idag är en märklig dag…

Han vaknade vid kvart i sju i morse, pigg och alert. Han skulle gå på toa och sedan titta på TV. Jag hade ju hoppats på att få sova längre en lördagmorgon, men eftersom jag trots allt kände mig hyfsat utsövd gick jag upp och åt frukost.

När vi båda fått i oss frukost ville han måla (på ritpapper, med hobbyfärg). Jag ville ut i trädgården; jag hade ju planerat för en trädgårdshelg och han mådde ju bra, så då tänkte jag ändå göra det bästa av situationen och försöka få fixa i trädgården så mycket som möjligt. Dessutom behövde det hängas tvätt.

Han ville inte gå ut. Han ville som sagt var måla. Så under tiden jag hängde tvätt och körde vattenspridare kutade jag in och ut i huset och räddade upp situationer involverande färgkladd och konstnärsbesvikelser (”den färgen kom fel, hur tar man bort den?”).

Till slut följde han i alla fall med ut, och vi hade trevligt. Jag klippte fjolårsståndare i örtagården, han hjälpte till att bära lite, klippa lite, samt sprang runt och lyfte på stenar och tittade på (och bar iväg) diverse larver och tusenfotingar och sånt.

Sedan började han påtala att han tyckte vi behövde fika. (Han älskar att fika.) Så jag gick för att fixa rostmackefika. På vägen kom han på att han ville gunga, så vi gick till gungorna en stund. Så gick jag in för fikafixande. När det var klart hade han inte tid att komma. Och när han väl kom åt han ungefär en åttondels rostis. Sedan ville han ha äpple – och åt ungefär ett åttondels äpple.

Och sedan hann vi bara ut en liten stund innan det började regna. Så vi gick in.

Efter att ha fixat fram lite lunch (rester åt mig, köttbullar och couscous åt honom) och städat en del, hann vi ut en liten stund till i det jättefina vädret. Men nu var han på sämre humör. Klagade lite på ont i örat. Verkade  ganska trött. Ville inte vara kvar ute för att han hade ont.

Han gick före in. Och innan jag hann in hörde jag världens illtjut. Han hade sprungit med huvet in i kanten på köksbänken, och det tog en bra stund att trösta honom.

Jag placerade honom i soffan med en film på TV:n för att försöka lugna ner honom och avleda tankarna från det onda. Medan han tittade på film (nej, jag orkar inte alltid se oändliga mängder barnfilm) gick jag och pulade med småsaker i närheten.

Och  så såg jag de stackars auberginerna som låg och väntade. Den ena började blir lite smådålig i ena kanten. Jag måste laga något av dem.

Efter lite funderande kom jag fram till att det vettigaste faktiskt var att laga den där moussakan. Det blir ju bra lunchlådor om inte annat. Så jag började greja i köket: skiva aubergine och stoppa i ugnen, koka tomat- och linssås, skala potatis.

Då gallskriker han. Det onda i örat har blivit värre.

Släppa allt i köket. Ge alvedon. Sitta och krama och lugna och trösta.

Efter sisådär tjugo minuter somnar han i soffan. Kan klockan ha varit 17.30 då kanske? Han sover fortfarande i soffan. Jag har gkort klart moussakan, ätit moussakan, planterat om några tomater och paprikor, och nu sitter jag i fåtöljen bredvid soffan och håller ett öga på en småfebrig sovande skrutt samt hör avlägset åskmuller. Hoppas han mår bättre när han vaknar.

(Ja, moussakan var god. Jag hade varken feta, muskot eller piri piri, och bara torkad oregano. Nästa gång ska jag låta det stå inne i ugnen längre.)

Ändrade planer för helgen

Den här helgen skulle jag vara barnfri. Mannen skulle ta med barnen till släkten. Jag skulle stanna hemma. Kunna fixa och dona i trädgården på egen hand. Inte vara upplåst av att hålla koll på barn, roa barn, fixa mat åt barn. Kunna ta det som det kommer.

Jag hade skaffat hem aubergine för att kunna testa ett recept på linsmoussaka (barnen vägrar både linser och aubergine). Hållit koll på väderprognosen, som först verkat lovande men sedan hotat med allt mer regn.

Barnfritt – så skönt det ska bli!

Och samtidigt kommer alltid katastroftankarna smygande: tänk om det händer dem något! En bilolycka eller nåt!?

Förmodligen hänger just de katastroftankarna till viss del samman med att jag får dåligt samvete över att jag tycker att det ska bli skönt när de reser bort ett par dagar. Om jag vill att de ska vara borta så kommer något hemskt att hända.

Nej, inte rationellt. Katastroftankar är inte rationella.

Men i alla fall: skönt ska det bli att rå sig själv. Jag har lämnat barnen på dagis och fritids och åkt till jobbet. Idag kan jag ta det lite lugnt, hinna gå och träna, ta mig hemåt i det tempo jag själv önskar. Ingen tid att passa, och när jag kommer hem kommer de andra redan att ha åkt.

Klockan hinner bli nästan lunch och jag hinner få gjort en hel del på jobbet. Då ringer dagis. Minstingen har kräkts. Massor.

Jag släpper allt jag har för händer. Stänger datorn. Hämtar lunchlådan (som jag inte kan äta kall och utan bestick, men den ska ju hem) från kylen. Rusar ut. Inser att det är alldeles för tajt för att hinna med närmsta tåg, men hinner med en buss som tar mig en bit. Springer från bussen mot stationen.

Hinner inte med tåget. Köper en macka, väntar på tåget. Försöker ringa mannen gång på gång fast jag vet han är på kurs. Får slutligen fatt i honom (han behöver ju veta läget).

Till slut kommer jag i alla fall till dagis och får med mig en unge hem. En unge som legat och vilat sedan han kräktes och inte kräkts nåt mer. En unge som är pigg och alert och springer till bilen.

Han har fortfarande inte kräkts nåt mer. Ätit lite citronfil under eftermiddagen och lite rostmacka plus hallonsoda ikväll, tittat på massor med film, hjälpt mig plantera om tomater och skrivit tomatskyltar.

Men man skickar inte iväg någon som kräkts till lillkusinen.

Så där rök min lediga helg.

Blomningstid

Tulpanerna blommar.

Backsipporna blommar.

Buxbomen blommar.

En av tomaterna på bänken i studion blommar (ja, det är lite onödigt tidigt).

Pumpaplantorna och sherpa-gurkan är i knopp.

Så varför odla själv?

Ja, inte är det för den ekonomiska aspekten. Visst, man kan hävda att man sparar pengar på det – men lika gärna tvärtom; det beror ju på hur man räknar, vad man värderar och vilken mat man annars skulle ha köpt (billigast möjliga eller dyr ekologisk närproducerad?).

Jag odlar för att jag trivs med det. Jag gillar att se saker gro och växa. Livskraften när ett litet frö bryter marken. Och att det där lilla fröet jag stoppat i jorden några månader senare gör att jag står där med söta, välsmakande tomater eller krispiga morötter. Att se saker börja växa ur ett frö är bland det mest upplyftande jag vet. En viktig antidepressionsgrej.

Jag odlar för att jag gillar att veta vad jag äter. Hur det odlats, var det odlats, vad det innehåller.

Jag odlar för att hemodlat är så vansinnigt gott. Skillnaden mellan tomater i affären, som plockats innan de ens var mogna och sedan transporterats långt, och solmogna tomater jag plockar direkt från plantan och äter, fortfarande solvarma.

Jag odlar för att det finns en stolthet i att veta att det här, det har jag gjort. En fixat färdigt-glädje, som Händiga Hanna kallar det.

Och jag odlar för att det är något grundläggande överlevnadsmässigt i det. En del människor tycker säkert det är bortkastad tid. Men jag kan lika gärna tycka att vad är det egentligen man ska ha sin tid till? Att producera sin egen mat och samtidigt må bra, det är väl ett bra användande av tid?

Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Intensiva vårdagar

Det blir en del sådana här uppradningsinlägg nu. Jag har ju full upp i trädgården! Då finns inte möjlighet att utveckla alla tankar jag tänkt om trädgårdsland och trädgård. Men jag vill ändå göra noteringar – inte minst för mitt eget minnes skull.

Idag har vi sått och satt:

  • Jordärtsskockor. Tre olika sorter. En som ska bli två meter hög och inte ska blomma, en som ska bli enochenhalvmeter hög och ska blomma, och en från mataffären.
  • Morötter: Nantaise 2 och Jaune du Doubs
  • Rädisor (även om vi inte är så glada för dem så är det kul med det första som kommer upp och blir skördeklart)
  • Palsternacka White Gem
  • Gul lök och schalottenlök
  • Broccolirybs (helt ny bekantskap)
  • Rucola
  • Sockerärtor, både låga och höga, bland annat en sort som heter Gigante Svizzero.
  • Ringblommor

Barnen har också satt och sått en del av dessa saker i sina land.

Nu är trädgårdslandet fullt, så när som på några sparade rader hos barnen och en ruta avsedd för förkultiverad majs. Och då har vi ju fortfarande en massa bönor, andra köldkänsligare ärtor, mangold och en hel del annat som ska ner. Men tanken är ju att fräsa upp mer jord. Än då länge är det kanske en tredjedel av det riktiga trädgårdslandet som är uppodlat :-)

Vi har också flyttat en vinbärsbuske, satt ner jordgubbarna och planterat några nyköpta blommor under syrenträden. Samt fortsatt bära pinnar och räfsa löv.

Den känns i kroppen.

Så här års känns det faktiskt lite motigt att gå till jobbet – jag har inte tid! (Fastän jag gillar mitt jobb och tycker det är viktigt.)