Vi har en stor trädgård. Eller ja, allt är ju relativt, men de flesta husägare tycker nog ändå att en tomt på nästan tvåtusen kvadratmeter är hyfsat stort. Trädgården är indelad i olika kvarter (okej, inte fullt så organiserat som det låter) av häckar – buxbom, syrener, alm, fläder, snöbär och diverse annat.
Vi hade massor med planer och idéer. Trädgårdsland, örtagård, rabatter, fler fruktträd… Och hade vi bara haft oss själva att ta hand om så hade det nog gått vägen. Jag kan utan problem lägga många hela dagar i trädgården, envist klippande häckar eller rensande ogräs. Ut på morgonen, kort pauser för att fika och fixa mat, jobba så länge det är ljust nog att vara ute.
Det var innan barnen det.
Att vara förälder är att vara ständig jour. (Även om vi bortser från det första bebisåret, som ju är extremt.) Att ständigt stå på standby, vara beredd att rycka ut och rusa iväg. Plötsliga gallskrik, som kan vara att någon trillat och slått sig riktigt illa – eller bara någon som är upprörd över något store-/lillebror sagt eller gjort. Barn som kommer och frågar om ditten och datten, vill ha hjälp med något, vill visa något, fråga något, eller bara pladdrar konstant. Barn som försvinner utom syn- och hörhåll, så att man måste följa efter och kolla vad de gör. Eller barn som helt enkelt tröttnat på att mamma står och klipper grenar och tycker man ska göra något annat.
(Det är ju för övrigt så hela tillvaron som förälder är. Aldrig tid att göra något klart. Vilket gör att även husrenovering och diverse personliga intressen lider svårt.)
Det är inte så att de är ointresserade av trädgården. Sjuåringen har vilda idéer och vill att vi ska göra både det ena och det andra och det tredje i våran trädgård – massor med projekt att genomföra, och han vill gärna att vi ska ut och jobba i trädgården. Men intresset varar inte så långa stunder. Får man hålla på en kvart innan han tröttnar ska man vara glad. Fortsätter man sedan längre så är det med en klump i magen och en ständig känsla av att man nog borde göra något annat och att det är själviskt att fortsätta.
Och lillplutten, ja, han är gärna ute. Men antingen så ska han göra precis samma som man själv – vilket inte gör önskvärt resultat och gör det omöjligt att åstadkomma något själv. Eller så driver han runt på egen hand och försvinner alldeles för snabbt iväg någonstans där jag inte kan ha koll på honom.
Få se nu… Hela långa dagen kontra i bästa fall ett par kvartar. – Ja, jag hinner mycket mindre. Ambitionsnivån har sjunkit till ett inget, till att i bästa fall hindra häckarna från att vara i vägen för bonden när han plöjer på åkern. Ingen idé att försöka så grönsaker i trädgårdslandet – inte ens lönt att köra upp det med jordfräsen. Ingen idé att rensa i rabatterna, knappt ens lönt att försöka klippa gräset. Örtagården vi anlade har vuxit igen.
Det blir lite tomatplantor och chili i krukor på innergården.
Och varje år trycker vi ner ytterligare lite krokuslökar i gräset vid infarten. Där är det ljuvligt vackert nu, i gult och vitt och lila.
Men han förstår uppenbarligen vad som ska göras, hur det ska göras, d.v.s. att ha honom med innebär inte att allting rivs upp (inkl det som ska vara kvar). Och hans tålamod har ökat, så nu kan man få hålla på en stund.