Jag älskar att se saker växa. Älskar att se fröer gro, se den första grodden kika upp ur jorden och sedan hjärtbladen breda ut sig. Följa hur de små plantorna växer till sig bit för bit. Gå en morgonrunda i trädgården och följa utvecklingen. Se hur tomatblommorna vissnar samtidigt som det sväller upp små gröna tomatkart, som sedan växer och efter en hel evighet sakta börjar byta färg. KUnna plocka sina egna grönsaker och frukter och bär och äta.
Och att rensa ogräs och klippa häckar och så vidare är stundtals fantastiskt skönt terapiarbete. Ibland tycker jag väldigt mycket om det.
Men… trädgårdsarbete är samtidigt tröstlöst. Evighetsarbete. Oavsett hur mycket man gör, hur länge man arbeta, så blir man aldrig klar. Det tar aldrig slut. Och dessutom kommer det man gör alltid att förr eller senare vara ogjort arbete. För ogräset växer ikapp. Det behöver hackas och klippas igen.
På det sättet är det roligare med renovering. Eller huspysslande eller vad man ska säga. Visst, det har också sina tendenser till evighetsarbete. Men jämfört med trädgården kan man på ett helt annat sätt känna att man faktiskt gjort något – att något blir klart och kan bockas av. Dörr byggd. Fönster målat. Nu har jag gjort det här, liksom. Fixat-färdigt-glädje. Det är en känsla jag mår bra av, något jag behöver känna – och som jag aldrig får av trädgården.
Men när elvaåringen tidigare idag kom och pratade på om att det fanns hallon att äta, och jordgubbar, och att krusbären var nästan mogna, så konstaterade vi att så här års är det verkligen synd om alla som inte har trädgård.
