Det är lite fascinerande det här med vad som är lättodlat och lönt att odla själv…
Ärtor, bönor och mangold hör till det där riktigt enkla. Men i affären är sockerärtor, haricots verts och mangold till dyra lyxvaror i grönsaksdisken, i den mån det alls går att få tag på.
Däremot är gul och röd lök och vitkål billiga basvaror. Och skitsvårt att få till nåt bra resultat av när man odlar själv.
Posted in Trädgård
Det gnälls ibland över att folk går till gymmet och träningslokaler och annat, och sägs att vi borde klara oss bra med vardagsmotion som trädgårdsarbete och annat. Typ så.
Men tja, under sommarhalvåret arbetar jag en hel del i trädgården. Trots det ökar min vikt och mitt omfång.
Trädgårdsarbete och dylikt kommer aldrig att räcka för att hålla min vikt konstant eller ge mig de muskler och den styrka och kondition jag behöver. Inte så länge jag har ett stillasittande arbete. Inte så länge jag inte behöver klara mig på det jag kan odla i trädgården. Inte så länge det finns tillskott av socker och fett från stora odlingar.
Idag rensar jag kirskål i ena kanten av trädgårdslandet. Och stångas samtidigt med tanken att jag är en bortskämd jävel som prioriterar tokfel som rensar ogräs för lyxen av att kunna odla egna grönsaker, när hundratals människor drunknat i Medelhavet bara senaste dygnet.
Den där hösten när jag hae skadat nacken – hösten 2006 – så gick jag några gånger hos en kurator på sjukhuset. Jag hade insett att jag behövde bearbeta och lyckades i alla fall tjata mig till det. (Sedan räckte de besöken inte på långa vägar när, och ångesten byggde på och ökade istället för att tunnas ut, och jag hamnade på psykakuten strax innan jul. Nåja. Det är en delvis annan historia.)
I samtalen med kuratorn kom det att handla en del kring sorg och sorgbearbetning och att lämna saker bakom sig. Jag minns egentligen ingenting av vad vi sa, men jag minns och vet att ett av mina problem då, liksom i andra liknande situationer, är att jag har svårt att acceptera det som hänt och gå vidare. Jag fastnar i att jag vill backa tiden, göra det dåliga ogjort, ältar, ältar, ältar vad som hände – istället för att konstatera att det som hänt det har hänt och så gå vidare. Acceptera att det som var före den där dagen inte skulle komma tillbaka. Acceptera att kanske skulle jag fortsätta ha ont hela livet och inte kunna återgå till den jag varit, men att jag måste ta avstamp i den jag var nu och de nya förutsättningarna, och ändå komma vidare. I samtalen med kuratorn insåg jag att jag behövde ha en sorgeprocess och göra ett ceremoniellt avslut.Och jag behövde göra det bokstavligt och tydligt för mig själv, nästan som en begravning.
Så ngon gång i oktober det året planterade jag två nya växter i trädgården. En äppelros fick liksom markera begravandet av mitt gamla liv, av det jag tog avsked av. Och ett blåregn fick markera början på det nya livet, som kanske inte skulle bli som det gamla men ändå skulle kunna bli något bra.
Båda har vuxit sedan dess. Äppelrosen står på ett lite otillgängligt ställe, inklämd mella häckar nästan ute vid vägen, och är ganska vildvuxen. Jag går sällan dit numera, och den blommar så kort tid att jag vissa år missar den nästan helt. Men det känns på något vis bra: det är ett tecken på att jag inte hänger var i den där ångesten. Blåregnet står däremot bredvid ytterligare ett annat blåregn på innergården och jag ser det varje dag.
Och tja, nacken är ju *peppar peppar* numera huvudsakligen bra. Det är rätt sällan jag tänker på den. Men det finns en tacksamhet, en känsla av att jag faktiskt på nåt vis fått ett liv till efter att jag trodde det var slut.
I somras hade vi rejält överflöd av squash från trädgårdens odlingar. Och det finns en gräns för hur mycket squash man kan sätta i sig frivilligt – speciellt när man har den försvårande omständigheten att halva familjen inte alls äter squash frivilligt.
Så då väcktes frågan: kan man frysa squash?
Tja, trots att jag är uppvuxen med att fylla frysen med grönsaker, frukt, bär, kött och svamp så hade jag aldrig träffat på infrysning av squash, och inte heller affärernas stora frysdiskar har bjudit på det.
Men vi får väl testa lite, tänkte jag.
Så dels frös jag in squash färsk, skuren i bitar. (Kluven i fyra delar och sedan grovskivad.) Dels fräste jag squash (riktigt grov och stor) ihop med lök och mixade och frös in.
Båda delarna har jag nu med framgång använt i olika sorters grytor.
Nu ska man förstås vara medveten om att jag gör mitt bästa för att maskera, mosa och gömma squashen så att barnen inte ska upptäcka den i maten. Jag vet inget om hur resultatet blir om man verkligen låter squashen se ut som squash.
Men det här resultatet räcker för mig :-)
Elvaåringen har läsförståelseläxa – sådan där tråkig övning där man först ska läsa en text och sedan skriva svar på en massa tråkiga frågor. Grunden den här gången är sagan om den lilla hönan…
… ja, ni vet den där klassiska sagan, om den lilla hönan som hittar ett korn, sår det, sköter det uppväxande strået, skördar det mogna axet, tar det kvarnen och mal det, och sedan bakar bröd av det – och hennes ”vänner” vill inte hjälpa till med arbetet, och får därför inte heller smaka det nybakade brödet.
Fast i versionen i elvaåringens läxbok så ska de bara grädda pannkakor, och första momentet är att hämta mjölet vid kvarnen.
I dessa moderna tider behöver man uppenbarligen inte odla säden? Man kan alltid räkna med att någon annan gjort det, och behöver inte se det som en del i samarbetet?
Ja, jag förstår också att det förmodligen åtminstone delvis handlar om att korta ner historien så att den tar mindre plats, och kanske göra den mer lättillgänglig, eller nåt sånt. Fast jag tycker ändå det är synd. Jag tycker ändå det finns en poäng med att vanliga svenska barn stöter på historier där maten inte bara uppstår av sig själv utan att någon odlar den.
Som tur är för just mina barn så har de den ”riktiga” sagan i en bok. För jag köpte den någon gång när jag var riktigt trött på deras bristande intresse för att vara delaktiga i vardagsbestyren.
De där potatisarna jag satte häromdagen, det var de potatisar som stod kvar i källaren av fjolårets skörd. De minsta och ratade potatisarna, och de som hann skrumpna innan de blev uppätna, och de som hann bli bortglömda. Och eftersom det inte är kolmörkt i källaren så hade de mängder med tunna långa hattifnattgroddar. Inte alls så som groddade potatis ska se ut. På en del av dem snurrade jag ihop de långa groddarna innan jag öste på jord. På andra, där groddormen trots allt var för stabil och därmed helt skulle knäckas av från potatisen av såda behandling, kortade jag in groddarna meddelst sax.
Eftersom det alltså är frågan om överblivna potatisar – överblivna av ena eller andra skälet – så är det också alldeles för många skrumpna groddade potatisar för vårt trädgårdsland. Det innebär att en del av dem kommer att bli slängda, om än på komposten. Det innebär alltså i praktiken matsvinn.
Hade vi däremot odlat blommor eller gräsmatta istället för trädgårdsland med potatis, så hade det inte blivit något matsvinn, utan möjligen på sin höjd ogräsrensing (och det ses ju som positivt).
Vi är allmänt sent på det. Men första kvadranten av trädgårdslandet är nu ytrensad, grävd efter vindor (hjälpligt i alla fall), jordfräst, samt delvis planterad: jag har hunnit få ner fyra hela och två halva rader potatis (de halva bredvid vitlöksodlingen). Två mandel, två salad blue, och halvorna med princess.
Dessutom har jag grävt lite kirskål på andra sidan av trädgårdslandet.
Mer potatis ska i, men nu fick det vara kväll.
Posted in Trädgård
Sexåringen har ganska nyligen läst om vattnets kretslopp i skolan.
Idag går jag och rycker fjolårsståndare i trädgårdslandet. Majs, bönor, kålrester och annat.
Sexåringen springer runt med en vattensprejflaska och vattnar. ”Det är okej att jag vattnar, va?”. Ja, visst. Inte för att det behövs, men det gör ju ingen skada.
”Och nu hjälper jag ju blommor i hela landet. För det jag sprejar här blir vattenånga, och sen blir det moln som regnar på andra ställen. Faktiskt hjälper jag blommor i hela världen!”
Han springer lyckligt runt och sprayar vatten lite varstans, tittar på regnbågar som bildas i vattendropparna han sprejar i luften.
Posted in Föräldraskap, Miljö, Trädgård
Stoppat lite gurkfrön (vert petit de Paris) och squash (cocozelle och gold rush) i roottrainer.
Är nåt rent förbannat trött av mens och allmän utmattning.
Vi är halvvägs genom mars. Och inte förrän idag har jag inventerat jordsäckstillgången härhemma och plockat fram fröerna. Egentligen mer för att jag vet att nu måste vi igång – inte alls för att inspirationen infunnit sig eller längtan vuxit för stark.
Jag vet inte om det är för att vintern varit så usel. Det blev ju aldrig riktigt vinter. Det känns som att naturen och trädgården aldrig hunnit somna, och utan att somna känner man inget behov av att vakna, utan hamnar i en evig halvslummer.
Eller så hänger det samman med min allmänna stämning och mående. Jag har ju vacklat runt i någon sorts halvvakuum (jaja, taskigt ord…) ganska länge nu. Allmänt oinspirerad och utan direkt riktning. Inte så konstigt att inte odlarlusten infinner sig då, kanske.
Men nu har vi i alla fall köpt hem jord, plockat fram pluggboxar och roottrainers och fröer, och hunnit få tomat-, paprika- och chilifröer i jorden.
Inga nya sorter i år. Det fanns så mycket kvar av de gamla sorterna att det verkade orimligt att alls fylla på nåt i år.
Följande tomatsorter har vi sått i år:
Och av chili/paprika: