Idag känns det helt rätt att dricka tesorten Skånsk vinter. Grönt, med mandel, äpple och något mer…
För övrigt börjar väl sonen längta hem nu. Känns lite sådär 
feb 22 2007
Sanne rekommenderar: Skånsk vinter ;-)
feb 22 2007
Insnöade mammatankar – får man känna så här?
Idag är vi rejält insnöade. STORA drivor. Det gick knappt att öppna ytterdörren i morse. Fast på andra fläckar är det förstås nästan barmark…
Vi är för tillfället utan hemmavarande barn, eller vad det heter. Den gångna helgen var vi hos svärföräldrarna, som bor typ 45 mil bort. Och när vi skulle åka därifrån, så ville sonen inte åka med. Han valde alltså att stanna kvar. 3 år gammal! 
Det var inga problem, hans farfar är ledig den här veckan och skulle sedan fara ner efter några dagar med sonen… Fast i nuläget vet ju förstås ingen när det blir
Det är en konstig känsla att vara hemma utan barn. Eller många konstiga känslor.
På vägen hem i söndags kände jag att jag saknade hans kramar, hans klappar, hans villkorslösa omtanke om mamma.
Men sedan har det varit lugnt.
Vi har inte gjort så mycket. Det har liksom varit ”vanliga” dagar, med jobb, mat och disk på kvällen, och så. Jätteskönt! Bara vara, liksom. Ta saker som de kommer. Göra saker klart. Inte behöva argumentera för att jag vill sitta och ta det lugnt, häcka vid datorn, bläddra i en katalog.
Var det så här det var att inte ha barn?
Vad mycket TID vi har!
Vad SKÖNT!
Nä, huvudsakligen saknar jag honom inte alls. Faktiskt. Det känns knappt ens tomt. Bara enkelt och självklart.
Och vi borde förstås passa på att umgås, ha ”par-tid”, vårda relationen, o.s.v. Men det blir inte. Det är inte högst prioriterat. Vi har båda två ett så ofantligt uppdämt behov av att bara vara, vara oss själva. Det måste komma före. Annars har vi inget att ge varandra, som personer…
Oj, vad skönt det är! Oj, vad vi behövt det här – läääänge!
Men så kommer förstås alla tankarna. DÅLIG MAMMA. Så här får jag förstås inte känna. Jag FÅR inte tycka att det är skönt. Eller jag måste i alla fall sakna honom. I alla fall lite. Jag får ju inte känna att detta är den naturligaste sak i världen. DÅLIG MAMMA. Lämna min treåring hos andra, i snart en vecka. Tänk om han är ledsen? (Han låter glad i telefonen.) Tänk om han får men för livet av detta trauma?
Liiite verkar han ha börjat längta hem. Men just nu kan de ju inte åka hit. Snö och drivor och glashalt och oframkomliga vägar och livsfarligt. DUMT att ge sig ut på vägarna.
Usch, vilken HEMSK mamma jag är som satt honom i denna sits – att inte KUNNA komma hem till oss. Hur ska detta påverka honom i framtiden?!?
(Sunt förnuft: Det är en himla TUR att han inte är här just nu. Det är fantastiskt bra att vi inte behövde lyckas åka och hämta honom hos dagmamman igår eller försöka få dit honom idag. Och att vi bara har oss själva att ta hand om i detta snökaos. Vi kan ju inte ens åka och handla toapapper… Han har det ju jättebra där han är!)
Men TÄNK OM… Hur ska detta påverka honom?
Och tänk om de, när de väl beger sig söderut (förmodligen inte idag, men imorgon eller övermorgon), råkar ut för något? Det finns så mycket som kan hända ute på vägarna.
Dålig mamma Om det händer något så är det säkert mitt fel
Och att jag tänker att det är SKÖNT att vara själva – så FÅR man inte tänka! Det i sig är skäl nog för att något dåligt ska hända! (Skärp dig, Sanne! Fjant.)
Och att han ändå inte verkar sakna oss så särskilt mycket – betyder inte det att jag är en DÅLIG mamma? (Nä, det gör det väl inte…? Min positiva sida vill tro att det snarast visar på att han är trygg, säker på sig själv och så.)
Mycket som snurrar i huvudet.
Och utanför fönstret ser jag de stoooora snödrivorna. Vi håller oss inne idag.
Äsch, allting ordnar sig väl?
feb 21 2007
Snöstorm och älvdans…
Här sitter jag och hör snöstormen utanför fönstret…
Jag gav, slutligen, mig på projektet ”Blandskiva med Lasse Winnerbäck-låtar”. Men hur ska detta sluta? Jag FÖRSÖKER verkligen begränsa mig, bara ta med de viktigaste… men det lutar nog åt att det får bli en dubbel-blandskiva
Nåja, jag tar en klunk te till medan jag funderar
feb 15 2007
Alla hjärtans dag, i all enkelhet
Jag och sonen var själva hemma på alla hjärtans dag (kväll). Vi firade dagen med korv stroganoff, där vi tagit ut hjärtan med pepparkaksform ur falukorvsskivorna. Och sedan bakade vi kavlade mördegskakor, med deg som vi färgat med röd karamellfärg; kakorna tog vi ut med pepparkaksmått.
När sambon kom hem sent på kvällen fick han en rosa hjärtkaka
feb 13 2007
Blommiga snickarbyxor
När sonen var ungefär 1½ fick han ett par oranga manchestersnickarbyxor, med blommigt foder, blommiga knappar och en ficka som såg ut som ett hjärta. Han älskar blommor, han älskar starka färger – och han älskade dessa byxor.
Nu är byxorna, som var i storlek 86, sedan länge sorgligt urvuxna. och han saknar dem. Så mycket att vi någon gång fått rota fram dem bland undanlagda kläder så att han kunnat ha på dem en stund härhemma (trots att de är jättekorta). Men nu funkar inte ens det.
Sedan någon gång i höstas har han önskat sig… blommiga snickarbyxor… Helst oranga. Och jag har letat. Visst, att uppfylla hela önskan insåg jag ju var lönlöst. men blommor går ju att fixa, det går ju att trycka på. Återstod bara att hitta ett par snickarbyxor.
Men det har varit fasligt ont om snickarbyxor i handeln ett tag. Mina ursprungliga plan – hitta ett par oranga, alternativt ett par ljusa som först kunde färgas oranga, förändrades till slut till en förhoppning om att hitta några vettiga snickarbyxor som det gick att trycka på.
Så för några veckor sedan hittade jag äntligen ett par snickarjeans.
Och nu har jag ägnat ett antal kvällar åt att trycka, måla och stryka.
Resultatet finns i mitt galleri
(Och vad sonen tycker? Tja, han har sett dem någon gång utmed tryckandet, och varit väldigt besviken på att han inte får använda dem än… Dels var de ju inte riktigt torra än. Dels är de nog fortfarande lite för stora.)
feb 12 2007
Idag är jag stolt över att ha ett lille Skutt-plåster i pannan :-)
Igårkväll, strax innan jag skulle natta sonen (3 år), rev jag av en sårskorpa i min panna. Det blödde ganska rejält, som det ju kan göra från små fåniga sår, så jag tyckte det var bäst att sätta på ett plåster för att inte kladda ner i sängen.
Sonen tyckte då att jag skulle ha ett Bamse-plåster. (Det blev ett lille Skutt, eftersom de var minst.) Och han skulle sätta på det (lite hjälpte jag honom, men ändå).
Det känns så härligt när han pysslar om mig Och rimligen beror det väl på att jag pysslat om honom när han skadat sig…?
Så idag går jag stolt omkring med ett plåster i pannan. Sannolikt behövs det inte längre – men det värmer i hjärtat ändå
mar 03 2005
Dansglädje – bara för flickor?
I större delen av mitt liv har jag dansat. Mest jazzdans, showdans, balett och liknande. Det har gett mig mycket glädje, på många plan. Och jag delar min kärlek till musik och dans med min sambo. Samt, som det verkar, med Simon. Simon älskar musik, älskar att göra ljud, och jag tror faktiskt att man kan kalla det för att han dansar ibland när han rör sig till musik han gillar.
Det kanske inte är så konstigt att jag mer än en gång funderat kring möjligheterna att låta Simon få böja dansa. Fast det dröjer ju förstås – än är han alldeles för liten.
Själv har jag nyligen börjat dansa igen efter att (av olika skäl) ha haft uppehåll sedan början av graviditeten. Jag trodde jag hade tröttnat, men det är faktiskt oerhört skönt att vara igång igen.
Precis före min dansklass är det barndans. Ute i foajén, utanför danssalen, sitter en hög föräldrar och mindre syskon (från minsta storleken på bebis, typ) – pojkar och flickor – och väntar på att de större syskonen ska bli klara. Inne i danssalen dansar en drös flickor. Ja, just det, bara flickor.
Och det kan inte hjälpas att jag undrar. Dessa små barn, kanske runt 4-5 år gamla… Hur kommer det sig att det bara är flickorna som dansar? Är det barnens eget val? Har pojkarna redan vid den ålderns bestämt sig för att dans är töntigt? Vem har fått dem att tro det? Eller är det föräldrarnas val? Är det föräldrarna som väljer att flickorna ska få uppleva dansen – och att pojkarna inte ska det? Vad får dem i så fall att välja att göra så?
Dans – att röra sig till musik – är en underbar sak, i alla fall för alla som uppskattar musik. Alla borde få chansen att uppleva detta, att få utveckla detta, helst redan från tidig ålder; i alla fall om intresse finns. Visst, dans kan vara så mycket – folkdans, disco, bugg, salsa, eller t.o.m. capoeira (som min sambo tränar). Men OM man nu tycker att ”barndans” är det man vill erbjuda sina barn, varför ger man då som förälder bara flickorna chansen? (Eftersom jag sett att det finns småpojkar – småsyskon – som väntar, så VET jag att det inte är så att alla föräldrar som är intresserade av barndans bara får flickebarn; ifall det nu var någon som trodde att det var förklaringen :) ).
Är flickor av någon anledning mer värda att få uppleva denna glädje och att få ha detta som ett sätt att kommunicera sina känslor?
Ja, jag vet att det är ont om pojkar/män inom konstdansen. Tyvärr! – de är saknade, och denna ständiga brist är faktiskt ett problem. Dessutom så har ofta pojkarna börjat dansa senare och får jobba på att komma ifatt (och undrar: varför började jag inte med detta tidigare?) Dessutom är dansanta pojkar/män uppskattade även i sociala sammanhang :)
Nä, fram för mer dans för alla som vill dansa – både pojkar och flickor! Uppmuntra era barn att leva ut musiken :)
Förtydligande:
Jag menar absolut inte att man ska tvinga något barn – pojke eller flicka – till en aktivitet han eller hon inte vill gå på eller att man ska hetsa fram något danselittänkande. Jag menar bara att man ska uppmuntra sitt barn att få vara sig själv och glädjas. Ett barn som uppskattar musik och dans bör uppmuntras att visa detta och leva ut detta.
feb 28 2005
Snö och fisk
Nej! Inte mer snö! JAG VILL HA VÅR NU! Visst, den första snön är jättemysig, och jag älskar snö när den kommer vid rätt tid och om den inte stannar för länge – tre veckors vinter är lagom – men nu är det i princip mars!
Förlåt, var bara tvungen att skrika lite :)
”Barn gillar inte fisk”
– eller hur är det det brukar heta? Jag har aldrig fattat det där. Själv har jag alltid gillat fisk. Och Simon älskar fisk. :) Idag har vi ätit fiskgryta på hoki, med senapssmak – mums, enligt hela familjen. Så hur är det egentligen: hatar barn fisk, eller är det bara en skröna? Eller är det genetiskt, och eftersom Simons föräldrar gillar fisk så har han ärft det? Näää, det verkar långsökt…
Och så kan jag passa på att tillägga att Simon är jättesöt när han sitter i sin lilla fåtölj och kramar sin docka :) – tyvärr har jag inga bildbevis…
feb 27 2005
TV
Hur kommer det sig förresten att alla bra TV-program visas mellan 8 och 9 på kvällen? ”Prime time” kallas det för, va? För vem då? Ja, inte förr oss, i alla fall. Vi har begåvats med ett barn som har sin naturliga dygnsrytm förlagd så att läggningsdags är mellan 8 och 9 på kvällen. Tandborstning, välling, saga och nattning – och nånstans däremellan korta glimtar av intressanta utläggningar om antikviteter (Antikrundan), gifter i isbjörnar (Vetenskapens värld), musiktävlande (Melodifestivalen och Så ska det låta)… Idag var det Einstein och hans hustru och hennes eventuella bidrag till hans kända teorier som jag fick en splittrad och förvirrad men ack så liten inblick i…: lite av början, lite i mitten och lite i slutet, typ. Trist. Det verkade intressant. Kanske går det i repris på någon hopplös tid?
feb 27 2005
Bokrea och snöstorm
På tisdagen när jag åkte hem hade det börjat snöa. En hel del, faktiskt, speciellt med tanke på att snön enligt tidigare prognoser skulle komma först morgonen därpå. Men nu verkade det bli mycket snö, och eftersom jag helst inte ville bli ståendes i snöeländet och vänta på en buss som aldrig dök upp – man vet ju aldrig – så bestämde vi redan på kvällen att grabbarna skulle skjutsa mig in till tåget på morgonen. Och redan när jag blev skjutsad in på onsdagmorgonen insåg jag att det nog kunde bli besvärlig med trafiken framöver… Tåget jag skulle med var inställt, tydligen kunde tågen inte alls ta sig fram bitvis, och ryktet på perrongen sa att även vägarna var avstängda/igenproppade på en del håll. Jag kom rätt sent till jobbet…
På kvällen skulle sambon och träna inne i stan, och jag och Simon skulle gå på bokrean, var det tänkt. Beroende på situationen – alltså, om Simon tyckte bokrea var OK eller ej – så skulle jag och Simon antingen åka ett tidigare tåg och ta bussen sista biten hem, eller ta samma tåg som sambon och köra bil hem gemensamt sista biten.
Jag och Simon hann ungefär in i första bokhandeln innan han började vara missnöjd. Han skulle absolut inte vara i vagnen. Absolut inte. Jag har ju visserligen varit van vid det, men eftersom sambon brukar tycka att det är helt OK att åka iväg både en halv och en hel dag med Simon och drälla i affärer etc, så trodde jag att det nog hade förändrats en del. Men här skulle inte gås på bokrea, inte. (Och om man inte ens kan bläddra i de böcker man eventuellt vill köpa, så är det ju inte mycket vits med att gå på bokrea…)
Jag provade att plocka upp Simon i famnen. Inte skulle han vara i famnen! Han skulle ner, förstås. Springa runt i affären (och när Simon springer har mamma svårt att hinna med). Uppe på andra våningen, där vi just då befann oss, skulle han springa bort till metallgallerstaketet och sätta sig med fötterna ner i springan mellan golvet och staketet – inte en säker plats för en ettåring, som faktiskt med lite otur skulle kunna trilla ner… en kamp på säkert ett par minuter utspelade sig innan jag lyckades få den ilskna ungen att släppa gallret och lyckades bära iväg honom därifrån… Ner med hissen till första våningen, för att i alla fall slippa risken för att han skulle trilla ner. Vart rusar Simon? Jo, till trappan, förstås! Uppför trappan – och nerför – och uppför – och nerför; blandat med spring runt i affären. Gråt och tandagnisslan så fort jag en försökte plocka upp honom, och en fysiskt kamp (som jag gång på gång förlorade) på flera minuter innan jag lyckades få ner honom i vagnen. Simon har en mycket stark vilja och är mycket högljudd när han inte får som han vill – då blir han ARG, och dessutom är han stark…
Men ner i vagnen skulle han. För det här var totalt meningslöst. Jag fick ingen möjlighet att titta på böcker, det enda jag fick var möjligheten att känna mig som en misslyckad mamma, som varken kunde hålla rätt på mitt barn eller få honom att göra som jag sa till honom… Vi skulle med ett tidigare tåg.
Ja, den kvällen var det öppet mål för alla som tycker att jag inte alls är mogen att bli mamma. Jag kände mig totalt misslyckad. Aldrig mer att jag skulle ut på stan med Simon. Nu har jag, tack och lov, redan hunnit förtränga känslan igen, och kan inte riktigt beskriva den. Jag minns paniken, men kan inte riktigt frammana minnet av varför jag kände paniken…
Ner till stationen… Tåget var sent, ca 10 minuter, och jag kände att det nog var säkrast att gå och höra om anslutningsbussen skulle anpassa sig efter detta. Tack och lov att jag frågade! Det visade sig att bussen varit inställd sedan lunch och förmodligen inte skulle börja gå förrän närmre lunch dan efter! Vi åkte inte med tåget – för vad skulle vi göra på en snöig ”station” i en liten håla i två timmar, i väntan på sambon? (Där finns bara stora busskurer att vänta i :( ) Nä, bättre att stanna i den större staden…
På något sätt lyckades vi slå ihjäl de där två timmarna, med mat till oss båda, blöjbyte etc… Och tåget vi skulle med i slutändan kom och avgick nästan i tid. Då skulle vi bara ta oss sista biten hem, en sträcka på ca 7 km. På en väg som bussen alltså inte ansågs kunna köra på… Tack och lov hade sambon kört den in en gång mitt på dagen redan, när snön redan bildat stora drivor etc på vägen, så han visste var de värsta partierna var. De där partierna när vägen, som normalt är en bred 90-väg, nu bara var bred nog för en bil mellan drivorna på vardera sida, som var uppemot två meter höga… och det där mittenpartiet, som skulle gå att köra på, bestod också av drivor, världens berg- och dalbana, rena rama puckelpisten – i låååånga partier. Jag var rätt skakis när vi slutligen kom hem, livrädd att Simon skulle ha kommit till skada – för Simon sov rätt igenom hela bilresan, så hur skulle jag kunna veta hur han mådde? (Han mådde bra, i alla fall. :) )
När vi kom hem fick vi veta att hundratals människor suttit fast i många timmar på vägarna i snön – det var rätt skönt att vi kommit hem :)
Morgonen därpå hade i alla fall väglaget förbättrats en del, så jag kom ”bara” för sent till jobbet den dagen också (jag hade faktiskt inte räknat med att kunna komma någon stans alls).