Någon av de där sista dagarna innan vi fick veta att förutsättningarna för typ allting höll på att ändras drastiskt, någon av de där dagarna när jag gick och lyssnade på Allan Edwall, så funderade jag – ganska vagt och obestämt – kring det här med vad man lämnar efter sig. Svårigheten att lämna efter sig något bestående, speciellt när det man gör handlar om sådant som mänsklig beteendepåverkan, husrenovering och grönsaksodling. Ingen kommer att minnas någon längre tid. Vill man lämna bestående påverkan och minnen på längre sikt ska man bygga stora välkända byggnader och liknande. Eller möjligen orsaka katastrofer (det kan förstås vara samma sak :-) )
Det är väl godhetens förbannelse, eller nåt…
Eller som Sofia Karlsson sjunger:
Allt vad vi på jorden äge
det är blott förgänglighet
Allt vad vi här älska pläge
det är blott fåfänglighetSom en ström vår tid förrinner
Som en dröm vårt liv försvinner
Men på denna vansklighet
följer själens evighet
Fast till och med våra katter (eller någon av dem) har lämnat bestående spår, i form av att ha sprungit över det nygjutna uthusgolvet för sex år sedan (i kattperspektiv måste det räknas som ganska bestående).