Det där eländiga samvetet…
Det är torsdag. Jag skulle egentligen och träna. Men jag är alldeles fruktansvärt trött, för jag sov för lite. Och jag känner att jag inte riktigt pallar gå och träna, när jag är så här trött. Det har jag förstås dåligt samvete över. Och det hade jag haft även om det inte var så att jag inte tränade förra veckan (då mådde jag verkligen inte bra) eller veckan efter det (då jag var ledig och hemma och tog det lugnt och var barnfri) eller veckan innan det (när det var något kopplat till älsklingens sjukdom som kom emellan, tror jag – men jag minns inte längre).
Träna bör man, det är viktigt för hälsan. Alltså har jag dåligt samvete för att det inte blir av. Även när det liksom finns fullt rimliga skäl.
Ibland känns det som att hela livet består av dåliga samveten.
Som med mat. Egentligen kvittar det vad man äter, för nästan allting är dåligt eller fel på något vis, eller gör någon olycklig. Man ska äta mindre kött, man ska välja rätt kött och rätt fisk, man ska äta mer fisk och mindre fisk, man ska äta mat som är i säsong och som odlats nära, man ska inte äta för mycket kolhydrater men man ska äta klimatsmart mat, man ska minska matsvinnet, det ska vara ekologiskt, och inte för dyrt men inte heller för billigt, man ska bjuda på mat som ger barnen variation och viktiga näringsämnen och som de faktiskt gillar – för annars äter de inte den ändå – och man ska, för både sin egen och barnens skull, inte vara alltför mycket av tråkig och gnällig tjatmamma, för då går man sönder i hjärtat. Så hur man än gör kommer det att bli fel på minst ett par sätt. Hur många rätt man får i ekvationen är det egentligen ingen som bryr sig om.
Man ska inte jobba för mycket, man ska hålla på sina arbetstider, man ska inte jobba ihjäl sig, men man ska vara engagerad i sitt arbete och jobba med något man tror på och med något som man tror gör skillnad, men man ska inte jobba för mycket och absolut inte låta jobbet inkräkta på sitt privatliv, och absolut aldrig aldrig tycka att jobbet är viktigare än familjen eller en själv – även om man råkar ha ett jobb som går ut på att rädda världen.
Man ska prioritera sina barn, umgås med dem, ha kvalitetstid och kvantitetstid. Hitta på kreativa saker med dem, offra allt (eller i alla fall det mesta) för att de ska få en bra uppväxt, för barndomen är det viktigaste som finns och den här tiden kommer aldrig tillbaka och har man satt barn till världen så ska man tycka de är det viktigaste av allt. Man ska också förhindra dem att göra det de helst vill, nämligen sitta vid datorn eller TV:n eller andra spel och skärmar, för allt sådant är i grunden ont och egentligen vill de göra andra saker, de bara vet inte om det, så man ska motivera dem och sätta upp regler och tjata om regler och motivera att följa regler. Men man ska absolut aldrig tjata. Och man ska lära dem att ta ansvar och göra sin del och göra läxor och fixa annat först, innan man gör roliga saker, man ska absolut aldrig nånsin curla dem, men man ska inte tjata, utan man ska vara en mirakulös magiker som med sina medfödda mammakrafter genom att bara öppna munnen och släppa ut några milt uttalade väna ord få dem att drabbas av insikt och därefter alltid göra det rätta. Och man ska alltid orka lite till, aldrig tröttna, aldrig skälla eller få utbrott, ety då är man en RIKTIGT DÅLIG FÖRÄLDER ™, sämre än alla de vi läser om i tidningarna som döms för diverse brott, och man måste offentligen be om ursäkt och förlåtelse i de sociala medierna för att man höjde sin röst när barnen retat gallfeber på en. Man ska aldrig ge upp, man ska aldrig bli trött på att behöva säga samma saker igen och igen.
Man ska alltid ligga i fas med disk och tvätt och städning, laga kläder och köpa det som fattas, ha ordning och reda, hålla borta allt damm, ha levande krukväxter och ordning i trädgården. Man ska ta hand om disken samtidigt som man umgås med barnen, på ett engagerat sätt både involvera dem i diskandet så att de lär sig, förhöra läxor och göra kreativa projekt med dem, så att när det sedan är dags för barnen att komma till säng, vilket bör ske ungefär en timme efter att man hunnit hem, så ska man ha hunnit laga maten från grunden, diska och plocka av, haft kvalitetstid tillsammans, packat morgondagens gympakläder och läst en lång godnattsaga. Och sedan ska man sätta sig ned i sin fåtölj, läsa en tidning en halvtimme, se nyheterna på TV och sedan gå och lägga sig, helst inte en minut efter tio. Då ska man ändå ha hunnit uppdatera sig på världsläget på alla fronter och bli en påläst och insatt människa. (Men absolut inte vid en dator eller liknande, för de är av ondo.)
Men samtidigt ska man prioritera sig själv. Man ska bejaka sig själv, göra saker som man tycker är kul och man mår bra av. Träna, läsa, umgås med vänner – det är VÄLDIGT viktigt att man har vänner och att man umgås med dem. Det får bara inte gå ut över den där tiden man ska lägga som förälder eller den där tiden man ska diska och städa och sånt. Det är inte då man ska prioritera sig själv, utan någon annan gång, i ett parallellt universum. Man får bara inte skjuta upp det tills efter man gått in i väggen, för då har man prioriterat fel.
Men prioriterar fel gör man å andra sidan oavsett vad man gör. Till exempel om man själv sitter vid dator, TV eller telefon. Fy fy fy! Eller om man gör något som inte är alldeles nödvändigt, som att måla om en byrå (det är ju bara fåfänga och kreativt larv) eller nåt liknande. Speciellt om man gör det när barnen är vakna och kan vilja avbryta en var tredje minut för att berätta något som börjar med ”I minecraft så….” eller ”I Star Wars…”, för som förälder är det viktigt att man lyssnar på sina barn och engagerar sig i deras intressen, och deras intressen är alltid, per definition viktigare än de eventuella egna intressen man har som ju inte egentligen fyller någon funktion.
Ja, just ja, jag höll ju på att glömma! Man måste ju hinna med att rädda världen också! Det gör man nattetid – men man måste noga se till att det inte inkräktar på de viktiga åtta timmarnas sömn.
Jag skulle kunna hålla på precis hur länge som helst, om precis vilket område som helst. Det finns liksom inget område som inte är behängt med dåligt samvete, på ett eller (oftast) flera sätt. Nu sitter jag till exempel och tänker på godis, som ju är dåligt men som mitt äldsta barn ändå inte tycker om (inte jag heller), men körsbärstomaterna han gärna vill ha istället är säsongsfel och odlas i vattenbristens Spanien, och vindruvor är också dåligt, liksom chipsen, för att inte tala om ölkorven… så kanske hade det varit bättre om han gillade godis som sin lillebror? Och kläder behöver man ha, både jag och barnen, och de bör vara giftfria, både för vår och tillverkarnas och naturens skull, och de bör vara begagnade, för resursernas skull, men de ska också väljas med omsorg, så att de inte är könsstereotypa, och så att barnen trivs, och de ska vara bekväma – men i praktiken ska man inte lägga mer än någon minut på att införskaffa dem, för då slösar man med den viktiga tiden man ska tillbringa med sina barn…
Jag är så förbannat trött på dåligt samvete. På att ha dåligt samvete oavsett vad jag gör. På att veta att jag alltid kunde valt och gjort och prioriterat lite bättre.
Jag hör ju inte till de som tror att det finns någon mening med livet och världen – egentligen. Men det tycks mig ibland som att den praktiska meningen med livet är att undvika att göra fel mot någon eller på något sätt. Att snitsla sig fram så bra som möjligt mellan alla dåliga samveten. Men eftersom ekvationen inte går ihop, så slutar det förstås också med att jag kör över och manglar mig själv. Men det kanske kvittar? Det jag vill är ju inget viktigt egentligen. Det är det som är mest okej att prioritera bort. Att prioritera sig själv är själviskt, och det är bland det fulaste som finns. Speciellt om man är mamma.
Ibland funderar jag på att bestämma mig för att bara skita i alla samvetena och göra ändå, göra som jag trivs med och som jag mår bra av. Som jag blir glad av! Bestämma mig för att vara nöjd med så det blir. Tillåta mig att vara just jag. Tanken är lockande men ännu mer skrämmande, och jag är tveksam till om jag skulle klara av det.
Nej, jag ska inte skylla på någon annan. Omvärlden kan ju knappast hjälpa att jag suger åt mig uttalade och underförstådda krav som en svamp för att jag har lärt mig hela livet att det är så man ska göra. Det är förstås bara mitt eget fel :P Jag borde genast sluta med samvetet och bara *hepp* göra allt det rätta ändå.
Men så slänger någon in arvsynd i leken. Och där går min gräns. Jag går inte med på den idén. Jag har alldeles fullt upp med att ha dåligt samvete för alla saker jag har ens en homeopatisk möjlighet att påverka. Men det som ligger före min existens, det har jag faktiskt ingen skuld i.
Och nej. Jag vill INTE ha några goda råd. Inga tips om hur jag kan göra saker på ett bättre sätt, för att få barnen att göra det de borde eller hur jag ska välja när det kommer till maten, eller hur jag ska lyckas ta han dom både mig själv och barne, eller något annat. Jag vill inte. Jag vill slippa ha dåligt samvete och hela tiden känna att jag borde försöka lite till och lite till och lite till för att få saker att bli så där perfekta som de är i världsalltets fantasi.
Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att vara jag. Ha kul. Lata mig. Inte förväntas vara perfekt. Känna det. Veta det inom mig. Inte bara höra någon tala om det i teorin.
