Tag Archives: ansvar

Det här med jämställdhet och att dela på sysslorna hemma

Nej, vi har ingen absolut rättvis fördelning här hemma. Alla gör inte alla saker. Och alla gör inte lika mycket av alla saker.

Till exempel är det oftast jag som lagar maten. Det beror inte på att han inte kan, och inte heller på att han inte tycker om att laga mat. I början lagade vi oftast mat tillsammans. Och om det bara var en som hade ansvar för en måltid, eller en som hade mest ansvar, så var det nog oftare han än jag. Tror jag. Jag mins inte så noga.

Att det oftare är jag som lagar maten numera hänger nog mest samman med barnen. När barnen kom – eller ja, till och börja med ett av dem – så var det inte längre möjligt att laga maten tillsammans. Uppdelningen blev istället oftast att en lagade mat och en roade barnet/lekte med barnen/underhöll barnet/läste med barnet/höll barnet undan från matlagningen. Och eftersom jag av olika skäl oftast var mer desperat efter att få göra annat än vara med barnet, och pappan inte alls tyckte det var lika besvärligt (han har alltid varit mer bekväm än jag med bebisar och småbarn), så var vi båda ganska nöjda med att dela upp det så att jag oftare lagade mat. Det har väl lett till att jag på senare år har mer vana på att laga mat, och att det lättare faller sig så att det är jag som ställer mig och fixar maten.

Det finns fler bitar i det, bitar som också hänger samman med att ha barn. När man har barn är det viktigare att maten kommer på bordet hyfsat snabbt när man kommer hem. Jag är väl generellt sätt bättre på att bita ihop och sätta igång och laga mat när man kommer hem och är trött. Därför blir det ofta jag. (Han är istället bättre på att hålla igång senare på kvällen, och fixar istället saker som kan fixas då.) Och så är det jag nog bättre på framförhållning och att tänka ut i förväg vad man borde laga och så (som ju också hänger ihop med det förra.) Plus att jag kanske har mer aspekter jag väger in i matplaneringen (etik, miljö o.s.v. – som väl märks här i bloggen), och då är det knske lättare att låta mig greja med det ;-) (Inte så att han inte bryr sig. Men det är mer min grej att grotta ner mig i den sortens detaljer hela tiden.)

Andra saker gör han mer av. Visst, båda tvättar/hanterar tvätt – men han gör det mer än jag. Han är också flitigare än jag på att ta hand om disksaker. Och det är nästan alltid han som tar ut soporna.

I trädgården är det oftare jag som vattnar och klipper häckar.

Och så vidare.

Men grejen är att de allra flesta sakerna gör vi båda två. Fast den ena mer än den andra för vissa saker, och ibland den ena mer än den andra i perioder.

Och sedan finns det förstås saker som nästan bara den ena gör. Det är nästan bara jag som lagar kläder. Det är i princip bara han som fixar saker som har med bilen att göra. (Fast det mesta som har med bilen att göra låter vi någon annan göra. Inklusive byta däck.) Det är nästan bara han som fixar med datorn och dylika tekniska prylar (herregud, han jobbar ju med sånt), eller sånt som har med el att göra (han har ju lärt sig sånt i skolan en gång i tiden).

Så är vi då jämställda i hemmet eller inte? Och är det viktigt eller inte?

Tja. Det beror ju på vad man menar.

Nej, vi delar inte strikt på sysslorna, så att alla ska göra lika mycket av precis alla sorters saker. Det ser jag heller ingen poäng med.

Till stor del är principen snarast (om än inte uttalad) att man ska dela lika på det som är tråkigt och jobbigt. Det ska inte vara så att den ena bara ska få göra kul saker och den andra bara tråkigt och jobbigt, liksom. Men med vissa saker så är det ju så att den ena tycker det är skitkul och den andra skittråkigt, coh då finns det ju ingen poäng med att dela lika.

Men sedan finns det ju andra aspekter också. Det gemensamma ansvaret. Huset, bilen, trädgården, barnen och ekonomin är vårt gemensamma ansvar. Det är bådas ansvar att alltsammans funkar. Jag kan inte skita i min andel rakt av. Däremot, om det är okej med min man att det är han som sköter datortekniken, så kan jag fortsätta att låta honom ta ansvar för det. Men jag kan inte at det för givet, och det är upp till honom om han tycker det är okej, eller om han tycker att jag banne mig får ta och sätta mig in i det och ta min del av det. (Och då får han ju också leva med de eventuella förändringar det innebär.)

Samtidigt finns det ju problem med det här resonemanget. Om man bara gör det man är bra på och aldrig det man är ännu inte har lärt sig, så blir man aldrig bättre på de sakerna man inte kan. Och då cementeras ju de roller man har. Därför ska man aldrig helt och hållet luta sig tillbaka, utan fortsätta att försöka utmana sig själv och lära sig nytt. Ibland innebär det ju faktiskt att man upptäcker nya intressen. Som det här med snickeriet när vi gjorde vinden – där jag i början knappt var med (höggravid och trött), men där det i slutändan var jag som gjorde mest, några år senare.

Det där med att lära sig de områden man ligger efter på missgynnas ju tyvärr av att ha små barn. Just för att det är så mycket svårare att lyckas få göra saker tillsammans, båda vuxna. Det blir så lätt att man tar de enkla, rationella, snabba lösningen: den som kan snabbast gör.

Men ja, när det gäller renovering så gör vi ju också det mesta tillsammans, även om det blir en uppdelning i vem som gör vilka moment.

 

För övrigt tänkte jag kommentera det har med typiskt kvinnliga och typiskt manliga sysslor. Men jag är så dålig på att begripa sånt. För även när jag försöker leta i mina fördomar så tycker jag att det verkar som att det mesta anses typiskt kvinnligt. Allt med hushållet. Allt med trädgården. Allt som är måla och tapetsera, och så vidare. Som sagt var, om jag nu ska vara fördomsfull. – Är det bara el, bilar och tunga betong- och snickerisaker som anses vara manssysslor? Nä, så kan det ju inte vara? Fast andra gånger verkar det som att gå ut med sopor, måla, klippa gräset och sköta ekonomin anses manligt?

Äh, jag får lämna walk over på den. jag har liksom ändå aldrig fattat.

Läs även Jobbet som aldrig tar slut.

”Sköt dig själv och skit i andra” – sorry, men så funkar det inte när man har ett gemensamt samhälle

Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.

Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.

Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.

Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. ”Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.

”Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. ”Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.

Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på ”skit du i det” och ”sköt du ditt”.

”Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.

”Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”

Ja, vad säger man?

Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:

”Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.

Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.

Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?

Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”

Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.

Är det bara jag som tycker det är konstigt?

_________________________________

”Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn, och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

I Sydsvenskan kan vi läsa om barn och miljöinformation. Kontentan är att vi inte får skrämma upp barnen genom att tala om hur illa det kan bli. Då får de ångest. Därför ska man hålla sig till miljöinformation som inte skrämmer. Som sopsortering,som nämns i ett av sidoreportagen.

Men ärligt talat, sopsortering och skräpa-inte-ner-i-naturen är en väldigt liten del av miljöproblemen. Och en väldigt stor del av våra miljöproblem handlar om livsstil. Konsumtion. Och där är barnen väldigt viktiga.

Många av dagens barn växer upp med att tycka det är självklart med Thailandsresor, nya kläder, prylar och massor med hypermodern teknik. Denna livsstil har enorma negativa konsekvenser för miljön.

Det är skitsvårt att få dagens vuxna (alltså sådana som jag) att släppa på denna bekvämlighet och denna lyxkonsumtion. Och då är vi ändå inte uppvuxna med det! Ännu svårare kommer det att bli att få dagens barn (som vuxit upp med detta) att lära om, om de under hela uppväxten förskonas från insikten om vad deras konsumtion ställer till med. Redan nu orsakar dessa barn stor skada genom att förvänta sig, eller ibland kräva, ständigt nya prylar och resor.

Att det inte är en god idé att förskona barn från all världens elände tills de uppnår en viss ålder bör för övrigt varje tänkande och förnuftig människa kunna inse av sig själv. Och om inte så kan man ju ta det klassiska exemplet med Siddharta Gautama, som senare blev Buddha.

Alltså: berätta för barnen. Förklara! Berätta var naturresurserna kommer ifrån och att de är begränsade. Förklara hur energin som värmer huset och får lamporna att lysa produceras. Förklara varför det är problematiskt att flyga till Thailand eller köra för mycket bil. Och berätta också hur man kan göra för att det ska bli bättre.

Barn är inte dumma. Och att man förklarar behöver inte ge dem ångest. Hur mycket ångest de får beror på hur man säger det. Men jag tror att en minst lika bidragande orsak till ångesten är insikten om att vuxenvärlden verkar blunda för problemen och vilja sopa dem under mattan. Att vuxenvärlden ser vad som behöver göras men ändå inte gör det. (Av själviska skäl. Och då skjuter vi problemen framför oss, vilket innebär att det blir barnen som en dag blir vuxna och måste ta hand om problemen – som då hunnit bli mycket större.) Inte konstigt att de får ångest av vuxnas handlingsförlamning liksom.

I en av sidoartiklarna (på samma uppslag i papperstidningen; jag hittar den inte på nätet) sägs också något i stil med att det väntar ju inget Armageddon under barnens livstid.

Det skulle jag vilja protestera mot. Om utvecklingen fortsätter i den riktning den går nu… om inte människan mycket snart minskar utsläppen av klimatgaser mycket kraftfullt, så kommer vi att passera ”tipping points”. Och då kommer definitivt under våra barns livstid att få ett klimat på jorden som skiljer sig drastiskt från det vi varit vana vid. Om vi fortsätter att använda kemikalier på det sätt vi gör nu och med samma ökningstrend som hittills, så kommer väldigt många människor att drabbas av kemikalierelaterade sjukdomar, och väldigt många kommer att ha svårt att få barn. Om bina fortsätter att dö och vi fortsätter att förstöra åkermarken så kommer vi att få problem att ordna mat. Vi kommer att ha problem med dricksvatten och brist på råvaror för tillverkning av viktig teknik. Och så vidare.

Jag och min generation kommer kanske undan att uppleva hur illa det blir. Men risken är stor att det hinner bli ganska rejält otrevligt under våra barns livstid. Om vi inte ser till att ändra utvecklingen NU.

Miljö är inte nåt fluff och flum som man kan bortse ifrån. Att förklara för barnen är inte frågan om att i onödan tynga dem med saker de inte behöver bry sig om. Det är att förklara livets förutsättningar för dem. Att inte prata med dem om miljö för att det är besvärligt är lika vettigt som att inte prata med dem om annat som kan kännas besvärligt. Ska vi vänta med att prata sex, alkohol, mobbing, sjukdomar, svält, hemlöshet och allt annat också tills de blivit vuxna?

Då kommer vi aldrig längre än till sopsorteringen. Och där står vi och stampar efter tjugo år…

Men nej, jag tror inte att barnen ska lösa alla våra miljöproblem eller att vi ska lasta över allt på dem. Det är vi vuxnas ansvar. Och en del av det ansvaret är att ge barnen vettiga värderingar. Vi måste också förklara för dem varför vi gör som vi gör. Motivera varför vi låter bli flygresan, varför vi lagar det gamla istället för att köpa nytt (fastän det är så billigt att köpa nytt) och varför vi försöker äta mindre kött. Om vi inte förklarar, hur ska de då kunna fatta? Om vi inte berättar om de problem människan orsakar, hur ska de då kunna fatta att det här är viktigt?

Och samma problem gäller också med vuxna. Vuxna måste också få det förklarat för sig. Vuxna är ju också människor! Och alla människor, både barn och vuxna, måste få saker förklarat på ett seriöst sätt, på en nivå som passar dem.

Skiljelinjen mellan att skrämma upp och bara informera är ibland hårfin. Och det avgörande är ofta huruvida man får känslan av att det som behöver göras är något som står i ens makt att råda över. Man behöver känna att man har verktygen att göra skillnad, annars får man ångest. Men man behöver också veta att det är viktigt att göra skillnad. Fattar man inte att det är allvar och viktigt så kan man ju lika gärna låta bli, eller hur?

Såna där märkliga saker man har dåligt samvete för

Som förälder kan jag ha dåligt samvete för många saker. Känna att jag borde ägna mer tid åt barnen istället för att göra saker för min egen skull eller saker som borde eller behöver göras.

Men värsta dåliga samvetet i vardagen handlar om datorn.

Det är inte okej som förälder att sitta vid datorn.

Jag vet inte hur många gånger jag genom åren fått skit i föräldraforum på nätet för att jag sitter vid datorn och skriver. Oavsett om jag suttit och beklagat mig för att det var jobbigt under bebistiden, eller om jag diskuterat feminism eller miljöproblem, så har det argumentet tagits fram av motståndare: jag borde verkligen inte alls sitta vid datorn om jag har barn. Så länge barnen är vakna ska jag ägna mig åt dem. Sitta vid datorn är en dödssynd, att försumma sina barn maximalt.

(Barnen märker ju det, att jag har dåligt samvete om jag sitter vid datorn när de är vakna. Förmodligen är det därför de har mycket lättare att låta sin pappa sitta ifred vid datorn.)

Sitta vid datorn får man möjligen göra när barnen somnat. Då är jag ofta för trött för att ta tag i saker. Och har egentligen samtidigt andra saker som behöver bli gjorda.

Därför glömmer jag svara på mejl. För ofta kollar jag mejlen innan barnen somnat, men det är ju inte läge att svara då, och sedan har jag glömt det. Än mindre kommer jag loss att faktiskt skicka mejl till bekanta.

Därför kommer jag aldrig så långt som till att rensa mejl, och mejlboxen svämmar över av gammal skit. Den gångna helgen, när sjuklingen glott på oändliga mängder film (ja, FY mig) har jag faktiskt fått tummen ur och grovrensat mejl för hela hans livstid.

Det är därför facebook blir en livlina. För att man kan stjäla några minuters datortid och kontakt med omvärlden, men det funkar fastän man aldrig hinner sitta ner någon längre tid.

Och ja, visst händer det att jag skriver längre texter även när barnen är vakna och jag är hemma. Men alltid med dåligt samvete. För till och med på min lediga kväll, när jag själv ska disponera min tid, står de och rycker i mig och hänger över axeln och ger mig dåligt samvete.

Av någon anledning är liksom allting annat mer okej än det som involverar datorn. Datorn signalerar lättja. Skulle jag skriva för hand skulle det kännas mer OK. Eller läsa en bok. Märkligt, när jag var liten räknades bokläsande på något vis som lättja ;-)

Ett parallell samvetsgrej är det här med soliga sommardagar. Är det sommar och soligt, då SKA man vara ute. Det är i alla fall jag uppvuxen med – inte bara från föräldrar. Att sitta inne en solig fin sommardag är liksom en dödssynd, det har jag inpräntat i ryggmärgen. Fullkomligt idiotiskt, förstås. Det är inte alls nyttigt att vara ute i gassande sol. Och självklart kan man även mitt i sommaren vilja göra inomhussaker. En heldag på semestern när man rensar ut gammal skit – eller bara sitter i soffan och läser en bok. Eller kanske sitter framför datorn.

En solig sommardag tillbringad inomhus framför datorn kan det bli mycket syndigare?

Idag jobbar jag på att hitta golvet

Sådana där inredningstips som säger att man ska ordna de rum där barnen leker och vistas så att det blir lätt att plocka undan, de måste vara inriktade på att underlätta för föräldrarna, va?

Barnen skiter ju i vilket, de har inga som helst problem med att vada runt i drivor med leksaker, teckningar, pappersklipp, öcker, tidningar och allmänt damm och skräp.

Hållbar konsumtion och att göra allt eller inget

Den absolut bästa miljöinsatsen är ofta att inte göra något alls.

Till exempel är det ofta sant när det handlar om konsumtion.

För det är ju så att de saker vi köper i princip alltid har orsakat miljöproblem under tillverkning och transport. Att en vara är miljövänligare än en annan innebär oftast bara att problemen den orsakat är mindre, inte att den är helt problemfri. (I ”problem” ingår då till exempel utsläpp till luft och vatten, skador på naturen, förbrukning av ändliga resurser, förgiftning av mark och människor, men också en del mer komplicerade aspekter.)

Och de flesta saker vi köper behöver vi egentligen inte. De flesta av oss (i alla fall vuxna) har kläder så att vi skulle klara oss ett antal år utan att köpa nytt, om det bara handlade om att hålla sig varm och om vi i större utsträckning lagade saker som går sönder. Likaså har vi köksprylar, porslin, böcker, musiklysningsutrustning och så vidare, och köper vi nya saker å är det för att vi vill ha en bättre, snyggare, nyare, funktionellare, och så vidare.

Ur miljöhänseende är det bästa valet ofta just att göra inget alls. Att inte köpa någon ny sak alls. Att klara sig med det man har.

Visst låter det enkelt (i teorin)?

Men inte ens för den som verkligen anstränger sig är det fullt så enkelt som det låter. För samtidigt så är det ju bra att det finns de som väljer att framställa sakerna på ett bättre sätt. De som använder ekologiskt odlad bomull som råvara. De som ser till att fabriksarbetarna får schysta arbetsvillkor och slipper hantera till exempel farliga kemikalier. De som ser till att tillverka leksaker utan ftalater. Och så vidare. Och de produkterna är förstås oftast lite dyrare.

Om alla som skiter i miljön köper de billiga miljömässigt sämsta sakerna, och alla som bryr sig om miljön inte köper något alls, så gynnar vi bara dem som tillverkar de miljösämsta produkterna, och de producenter som gör rätt kommer att gå under.

Där har vi ett av de stora dilemmana inom hållbarhet… Det är alltså viktig att shoppa, men att shoppa rätt saker, och ändå så lite som möjligt. Och att i möjligaste mån i alla fall låta bli att köpa de saker som är fel, eller som inte tillför något positivt för miljön.

Som sagt var, i möjligaste mån. Nej, jag är inte heller fanatisk. Ja, jag köper också saker som inte är livsnödvändiga. Att alltid alltid ta hänsyn och göra det klokaste gör en nog både vansinnig och deprimerad.

Men att ”fuska” eller ”synda” någon gång ibland är inte samma sak som att skita i konsekvenserna av sitt handlande jämt och ständigt.

Och ibland behöver man ju faktiskt sakerna.

Dilemma nummer två uppstår av att sakerna man behöver inte finns att tillgå när man behöver dem. Om ingen köper de miljöanpassade produkterna när de finns så kommer de att ha slutat produceras den dagen man behöver dem. Om jag låter bli att köpa jeansmodellen som passar min form för att jag tycker att jag inte behöver några nya byxor just nu, så kan de mycket väl ha slutat tillverkas när jag väl behöver byxor. Väntar jag med att köpa nya strumpor till den dagen de flesta av mina strumpor är utslitna, så kommer jag inte att hitta ekologiska strumpor någonstans på flera månader.

Därför är det trots allt ibland vettigt att handla saker trots att man inte behöver dem – för att sannolikheten är stor att man kommer att behöva dem senare.

Därför köper jag hem böcker från bokrean att ha som presenter till kommande barnkalas. För böcker är bra presenter till barn – och väntar vi med att köpa så blir det istället det vi kan få fatt i just den dagen som blir present, vilket mycket väl kan bli något skräp, som dessutom kräver en bilresa för att skaffas. Därför köper jag mina favoritjeans på rean – för jag vet att risken faktiskt finns att modellen försvinner igen, och för att jag vet att det är dessa jeans jag trivs i och jag sliter på dem tills inget finns kvar. Och därför passar jag på att köpa ekostrumpor när det finns.

Men det är en ständig balansgång, ett ständigt vägande av argument, för och emot.

Och det enda jag kan vara säker på är att det aldrig blir helt rätt, helt perfekt.

Nä, förresten, det finns en sak som är ännu säkrare: det skulle garanterat vara mycket mycket sämre att inte alls fundera över dessa frågor :-)

Nu ska jag inte svamla mer ikväll, utan återgå till att bota min blodbrist med 85% cacao single source organic chocolate från Kallari :-))

I-landsproblem

”I-landsproblem.”

Ett vanligt nedvärderande ”argument” för att problemet man tagit upp, påtalat, försöker lösa, inte är värt att ödsla tid på. Underförstått: det finns mycket värre problem, som till exempel att folk dör av svält någon annanstans i världen.

Ja. Det finns folk som dör av svält, och av sjukdomar som är lätta att bota. Och en massa andra hemska saker.

Att jag engagerar mig i ”små” saker, som personliga pronomen, nätmobbing mot dem som vågar avvika och sopsortering betyder inte att jag inte engagerar mig i stora frågor. Herregud, jag försöker ju rädda världen också!

(Fast det får man ju inte heller göra. Det är patetiskt istället, att man tror att man är så viktig att man kan göra skillnad på riktigt.)

Men visst, just världssvälten försöker jag inte göra något åt. I alla fall inte i det korta perspektivet. Däremot på lite längre sikt, kopplat till hållbar utveckling och planetary boundaries och sånt. Sopsortering är ju för övrigt en fråga om att försöka sluta kretslopp och få planetens resurser att räcka. Både stort och litet alltså.

Så är det ju för övrigt ofta. Det stora och det lilla hänger samman. Är delar av samma problem, eller symptom på samma systemfel. Att arbeta för att förändra de små sakerna innebär att vi tar små små steg i rätt riktning. Att åstadkomma små förändringar i Sverige innebär att vi fortsätter att vara ett föregångsland. Att vi har kommit långt innebär inte att vi ska skita i att bli bättre.

Om jag inte engagerade mig i det jag tycker är fel i min närhet, så skulle jag faktiskt ha svårt att engagera mig i ”stora” frågor. Att trycka undan det jag har på hjärtat i vardagen skulle innebära att jag skulle behöva trycka undan en ganka stor del av mig själv. Då skulle jag ha svårt att släppa fram de stora problemen. Dessutom skulle jag må sämre och därför inte ha lika mycket energi till andra intressen. Att jag engagerar mig är faktiskt ett hälsotecken.

Konsekvenser av kräksjukan: hur gör vi nu med bilbarnstol?

Minstingen är tre år och åtta månader. Rekommendationen är (tror jag? – det var länge sedan jag läste på senast…) att barn ska sitta bakåtvända i bilen åtminstone till fyra års ålder, och helst ännu längre – till fem år eller så länge det funkar och finns stolar som passar.

Med åttaåringen bytte vi två veckor innan fyraårsdagen. Då var det erbjudande på en stol vi ville ha, och snart jul och dags för långsresor, och han hade längtat så efter att få sitta framåtvänd och vi hade inte hjärta att vänta två veckor till när nu stolen redan fanns köpt.

Vår treochetthalvtsnartfyraåring har också börjat längta efter att sitta framåtvänd. Eller, det har han ju längtat efter ganska länge. Det är obekvämt att sitta bakåtvänt. Svårt att ta sig in på plats och ut igen. Den som ska spänna fast honom får stå krum i en hopplös ställning och dra åt bältet – skitkasst ergonomiskt sett för min stackars rygg. Men vi har sagt att det dröjer ett tag till innan han kan byta. Försökt hålla på i alla fall fyra år. Men tänkt att det kanske kanske trots allt skulle bli något innan även den här gången. Kanske. Dessutom har stolen börjat bli sliten i tyget på sätt som nog liksom inte är så mycket att göra åt. Trasig. Fast samvetet säger att det är fel.

Så kom då kräksjukan i söndags. I bilen. I bilbarnstolen. Så numera är bilbarnstolen nedkräkt bortom all räddning. Kräk ner i fästen och spännen och saker. Det går inte att få den ren på ett sätt som  gör att man vill använda den igen.

Den akuta lösningen var självklar. Treochetthalvtåringen fick låna åttaåringens bilbarnstol; åttaåringen fick ta en enkel bilkudde som vi köpt att ha som reserv/extralösning.

Där är vi nu. Så har de åkt den här veckan. Minstingen har alltså fått åka framåtvänd. Han ser samma värld som vi. Han kan lätt ta sig in och ut ur bilen. Det är fantastiskt för hans självkänsla, och tydliggör att han inte längre är så påtagligt liten.

Men samvetet skaver.

Vi behöver förstås köpa en ny stol till honom. Storebror bör förstås få ha sin stol igen och ha den så länge som möjligt.

Men vad ska vi köpa till treårochåttamånadersungen? Ja, samvetet säger ju att vi bör köpa en bakåtvänd. Men för kanske bara några månader, och som mest ett drygt år? Är det rimligt och vettigt?

Kan vi leva med samvetet av att inte sätta honom bakåtvänd?

Kan vi verkligen med att sätta honom bakåtvänd igen?

Hur hemska föräldrar på en skala är vi i det ena respektive andra fallet?

(Det smidiga vore förstås om några pålitliga människor hade en lämplig okrockad oskadad okräkt bakåtvänd stol att låna oss eller sälja billigt.)

Gaaaaahhhh… beslutsvånda.

Det här med naturligt igen…

Debatten om ”hen” rasar visst på alla möjliga håll i cyberspace. Maria skrev ett klokt inlägg. I kommentarerna till hennes inlägg hamnar diskussionen återigen på det här med ”naturligt”. Jag skrev ett långt svar där nyss, och väljer att återge en del av det här också, angående genus, könsroller och möjligheten att få vara som man vill även om det inte stämmer med ”mallen”:

Nej, det är inte frågan om att bryta en naturlig väg och vagga in i något som är onaturligt. Tvärtom är det frågan om att bejaka varje persons personlighet, vilket i så fall är att betrakta som mer ”naturligt”.

Huruvida något är naturligt eller inte är dock ganska ointressant i sig, vilket jag skrivit ett inlägg om en gång i tiden.

För övrigt så går all uppfostran, skolning, utbildning och så vidare ut just på att vi ska göra något annat än det som är ”naturligt”. Istället ska vi välja att göra något som gör att gruppen, samhället, företaget eller vad det nu är som är relevant i sammanhanget, totalt sett fungerar bättre. Om allting hade fungerat perfekt i det ”naturliga” opåverkade stadiet hade vi ju aldrig behövt uppfostra barnen eller säga åt dem vad de ska göra – det hade de gjort självmant.

Och visst, det är ju en fråga om vilket liv och vilken värld man vill ha. Självklart hade en tillräckligt stor andel av människans avkomma överlevt även om vi levt ”naturligt” och låtit folk slå ihjäl varandra bäst de ville och struntat i sådana mänskliga fånerier som rättvisa och liknande. Men de människor som vill att vi ska leva på det sättet är sannolikt i minoritet (den slutsatsen drar jag utifrån att människan trots allt levt i olika former av civilisation ett antal tusen år).

Alltså: grunden för civilisation är att frångå det ”naturliga”. (Kultur är i någon mån motsatsen till natur.)

Och det vi då strävar efter är att leva på sätt som gör att människor fungerar så bra som möjligt tillsammans, på sätt som gör att så många som möjligt ska må så bra som möjligt utan att att någon annan skadas av det. Och ja, sådana där mänskliga påhitt som rättvisa. Och andra moderna idéer som att man ska gifta sig av kärlek och att man själv ska få bestämma om man vill ha sex eller inte.

Ansvar är en annan sådan där grej.

Och i ett samhälle där alla har ansvar, ett samhälle där vi strävar efter rättvisa och så vidare, där har alla nytta och behov av att kunna vissa saker. Som till exempel att ta hand om sina barn och laga mat, men också att reparera trasiga saker eller försvara sig och de sina vid behov. Och en massa andra saker.

De saker man inte är bra på behöver man öva på och utveckla. Den som har svårt för att lära sig läsa får lägga mer tid på att lära sig det, för läsa är en nödvändig färdighet i dagens samhälle. Den som har svårt för omvårdande bitar får lägga mer tid och arbete på att lära sig det, för det är också en nödvändighet (och inte ett dugg mer onaturligt än att läsa och skriva).

Och många saker är dessutom lättare att lära sig om det kommer naturligt, som en lek, när man är liten. Därför är det bra att uppmuntra alla barn att leka med dockor – för att det lär dem saker de behöver i livet.

För övrigt så brukar det sägas att jämställda förhållanden håller i större utsträckning än ojämställda. Jag har ingen länk till dessa uppgifter, men det kan säkert någon annan rota fram åt dig.

[—]

Vad gäller biten med mental hälsa så kan jag för övrigt garantera att jag hade mått betydligt bättre under många perioder om inte omgivningen hade envisats med att försöka pressa in mig i en färdig mall för hur tjejer ska vara. Vad gäller miljön skulle jag spontant tro att det är mer gynnsamt för miljön med mindre utpräglade könsroller – vilket också stämmer med vad jag läst.