Nej, vi har ingen absolut rättvis fördelning här hemma. Alla gör inte alla saker. Och alla gör inte lika mycket av alla saker.
Till exempel är det oftast jag som lagar maten. Det beror inte på att han inte kan, och inte heller på att han inte tycker om att laga mat. I början lagade vi oftast mat tillsammans. Och om det bara var en som hade ansvar för en måltid, eller en som hade mest ansvar, så var det nog oftare han än jag. Tror jag. Jag mins inte så noga.
Att det oftare är jag som lagar maten numera hänger nog mest samman med barnen. När barnen kom – eller ja, till och börja med ett av dem – så var det inte längre möjligt att laga maten tillsammans. Uppdelningen blev istället oftast att en lagade mat och en roade barnet/lekte med barnen/underhöll barnet/läste med barnet/höll barnet undan från matlagningen. Och eftersom jag av olika skäl oftast var mer desperat efter att få göra annat än vara med barnet, och pappan inte alls tyckte det var lika besvärligt (han har alltid varit mer bekväm än jag med bebisar och småbarn), så var vi båda ganska nöjda med att dela upp det så att jag oftare lagade mat. Det har väl lett till att jag på senare år har mer vana på att laga mat, och att det lättare faller sig så att det är jag som ställer mig och fixar maten.
Det finns fler bitar i det, bitar som också hänger samman med att ha barn. När man har barn är det viktigare att maten kommer på bordet hyfsat snabbt när man kommer hem. Jag är väl generellt sätt bättre på att bita ihop och sätta igång och laga mat när man kommer hem och är trött. Därför blir det ofta jag. (Han är istället bättre på att hålla igång senare på kvällen, och fixar istället saker som kan fixas då.) Och så är det jag nog bättre på framförhållning och att tänka ut i förväg vad man borde laga och så (som ju också hänger ihop med det förra.) Plus att jag kanske har mer aspekter jag väger in i matplaneringen (etik, miljö o.s.v. – som väl märks här i bloggen), och då är det knske lättare att låta mig greja med det ;-) (Inte så att han inte bryr sig. Men det är mer min grej att grotta ner mig i den sortens detaljer hela tiden.)
Andra saker gör han mer av. Visst, båda tvättar/hanterar tvätt – men han gör det mer än jag. Han är också flitigare än jag på att ta hand om disksaker. Och det är nästan alltid han som tar ut soporna.
I trädgården är det oftare jag som vattnar och klipper häckar.
Och så vidare.
Men grejen är att de allra flesta sakerna gör vi båda två. Fast den ena mer än den andra för vissa saker, och ibland den ena mer än den andra i perioder.
Och sedan finns det förstås saker som nästan bara den ena gör. Det är nästan bara jag som lagar kläder. Det är i princip bara han som fixar saker som har med bilen att göra. (Fast det mesta som har med bilen att göra låter vi någon annan göra. Inklusive byta däck.) Det är nästan bara han som fixar med datorn och dylika tekniska prylar (herregud, han jobbar ju med sånt), eller sånt som har med el att göra (han har ju lärt sig sånt i skolan en gång i tiden).
Så är vi då jämställda i hemmet eller inte? Och är det viktigt eller inte?
Tja. Det beror ju på vad man menar.
Nej, vi delar inte strikt på sysslorna, så att alla ska göra lika mycket av precis alla sorters saker. Det ser jag heller ingen poäng med.
Till stor del är principen snarast (om än inte uttalad) att man ska dela lika på det som är tråkigt och jobbigt. Det ska inte vara så att den ena bara ska få göra kul saker och den andra bara tråkigt och jobbigt, liksom. Men med vissa saker så är det ju så att den ena tycker det är skitkul och den andra skittråkigt, coh då finns det ju ingen poäng med att dela lika.
Men sedan finns det ju andra aspekter också. Det gemensamma ansvaret. Huset, bilen, trädgården, barnen och ekonomin är vårt gemensamma ansvar. Det är bådas ansvar att alltsammans funkar. Jag kan inte skita i min andel rakt av. Däremot, om det är okej med min man att det är han som sköter datortekniken, så kan jag fortsätta att låta honom ta ansvar för det. Men jag kan inte at det för givet, och det är upp till honom om han tycker det är okej, eller om han tycker att jag banne mig får ta och sätta mig in i det och ta min del av det. (Och då får han ju också leva med de eventuella förändringar det innebär.)
Samtidigt finns det ju problem med det här resonemanget. Om man bara gör det man är bra på och aldrig det man är ännu inte har lärt sig, så blir man aldrig bättre på de sakerna man inte kan. Och då cementeras ju de roller man har. Därför ska man aldrig helt och hållet luta sig tillbaka, utan fortsätta att försöka utmana sig själv och lära sig nytt. Ibland innebär det ju faktiskt att man upptäcker nya intressen. Som det här med snickeriet när vi gjorde vinden – där jag i början knappt var med (höggravid och trött), men där det i slutändan var jag som gjorde mest, några år senare.
Det där med att lära sig de områden man ligger efter på missgynnas ju tyvärr av att ha små barn. Just för att det är så mycket svårare att lyckas få göra saker tillsammans, båda vuxna. Det blir så lätt att man tar de enkla, rationella, snabba lösningen: den som kan snabbast gör.
Men ja, när det gäller renovering så gör vi ju också det mesta tillsammans, även om det blir en uppdelning i vem som gör vilka moment.
För övrigt tänkte jag kommentera det har med typiskt kvinnliga och typiskt manliga sysslor. Men jag är så dålig på att begripa sånt. För även när jag försöker leta i mina fördomar så tycker jag att det verkar som att det mesta anses typiskt kvinnligt. Allt med hushållet. Allt med trädgården. Allt som är måla och tapetsera, och så vidare. Som sagt var, om jag nu ska vara fördomsfull. – Är det bara el, bilar och tunga betong- och snickerisaker som anses vara manssysslor? Nä, så kan det ju inte vara? Fast andra gånger verkar det som att gå ut med sopor, måla, klippa gräset och sköta ekonomin anses manligt?
Äh, jag får lämna walk over på den. jag har liksom ändå aldrig fattat.
Läs även Jobbet som aldrig tar slut.