Jag har inte vågat se filmen Underkastelsen. Jag vet redan så mycket om kemikalier och miljögifter och tycker det är läskigt nog redan som det är, och vet inte om jag pallar med att bli mer uppskrämd.
Därför tvekade jag även att beställa Naturskyddsföreningens årsbok ”Den flamsäkra katten – om Kemisamhället, hälsan och miljön”. Men en bok är lättare att lägga ifrån sig om man inte orkar fortsätta mer för stunden. Så jag tog mot till mig…
Igår kom boken. Jag har redan läst klart den, bortsett från det avslutande sammanfattande kapitlet.
Den är bra. Den är lättläst och fängslande, skriven på ett lättillgängligt sätt, i reportageform och med seriesidor här och var. Därför orkar man läsa om komplicerade och svåra saker som man annars lätt skulle lägga ifrån sig. Eller, orkar är fel ord. Det går inte att låta bli att fortsätta läsa.
Så hur skrämmande är det? Ja, det beror ju på vilka förkunskaper man har. Det var inte värre än jag hade väntat mig, kan man väl säga. Det vill säga, för den som inte har någon koll alls på sådant här innan så borde det vara rejält skrämmande. Och det inser jag ju allt mer och gång efter annan att även om jag tycker att ett miljöproblem är så gammalt och ”uttjatat” så att man inte behöver eller kan eller får skriva det på folks näsor längre utan att betrakta dem som mindre vetande, så är det inte så. Alla vet inte inte. Alla har inte läst eller hört.
Och jo, även jag lärde mig en del nytt. Som det här med att när det handlar om hormonstörande ämnen så är det inte relevant att ange några gränsvärden. Exempel: Ett ämne (tamoxifen) som har tumörhämmande effekt vid halter på tusendelar har inga synbara effekter alls i halter på miljondelar, men i halter på miljarddelar stimulerar det istället tumörtillväxten!
Trodde du annars att så länge halterna av ett ämne i en produkt håller sig under gränsvärdena så är allt lugnt? Glöm det! Eller att om något är farligt så skulle det inte få säljas? Ledsen, men du är grundlurad. Att något inte är förbjudet kan också bero på att ingen undersökt farligheten. Eller att det finns tusentals forskningsstudier men att kemikalieproducenterna förhalar förbud och regleringar genom att skylla på att vi inte vet tillräckligt än – det behövs alltid en studie till, i all oändlighet.
Och: har du också tagit till dig ”rönen” om att barn blir allergiska av att vi städar för mycket? Det visar sig att den teorin vilar på mycket lösa grunder. Den kommer från en (en) studie som visar att den som städar mindre är friskare. Men den säger inget om orsakssamband – man har inte alls tittat på orsaken till att man städar mer – kanske gör man det om man har mer allergiska barn? Däremot finns det ett starkt samband mellan astma och allergi och PVC-golv.
Slutligen vill jag citera några stycken ur boken. Först på sidan 99:
Vi borde börja hantera risker på ett intelligentare sätt än att plåga möss i oändlighet. I vardagslivet måste vi ofta ta beslut utifrån de fakta vi har och leva med en viss osäkerhet. Tiden eller resurserna är för knappa för att få full visshet. Läkare kan inte stå och diskutera medan patienten dör. I sådana fall tar vi normalt det säkra före det osäkra – vi tillämpar försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen. Vi väljer inte ett möjligen farligare alternativ om det finns säkrare.
Och så på sidan 148:
… grubblerier och tvehågsenhet får inte hindra oss att ta tag i det vi kan göra här och nu. Svampplockarens bondförnuft är en bra metod för tillämpning av försiktighetsprincipen. Vi plockar bara svampar som vi lärt oss känna igen som ätliga. Resten får stå, trots at vi inte har fullständiga bevis för att de är giftiga – och ingen hävdar att det är en ovetenskaplig metod. Det finns minst tio gånger fler okända kemikalier än svamparter, så varför ska det anses ovetenskapligt att välja bort eller förbjuda kemikalier vars effekter ännu inte är kända?
Låt ingen expert håna din intuitiva kunskap och dina subjektiva val. Dina eventuella misstag är små jämfört med de fiaskon som präglat kemikaliepolitiken hittills.