Jag börjar komma upp i den åldern nu när folk runtom börjar bry sig för mycket om sig själva, bli egoistiska. När människor jag aldrig hade trott det om visar sig strunta i miljö, hållbarhet och rättvisa. Förmodligen för att det stör deras egen bekvämlighet.
Fast det skulle de förmodligen aldrig erkänna. Istället börjar de lyssna på suspekta skeptiker – klimatskeptiker och liknande. De säger att de ifrågasätter, och att fler minsann borde göra det. I själv verket hänger de på skeptikermobbens strategi att ifrågasätta små detaljer. Skillnaderna i forskningsrön mellan olika forskare använder de för att ifrågasätta, istället för att se att det faktum att i princip alla forskare kommer till samma slutsatser, med bara nyansskillnader, snarast innebär en stor enighet klimatförändringarnas orsaker och effekter.
(Ja, självklart(?) har jag också blivit bekvämare med åren. Jag har inte ork och glöd eller praktisk möjlighet (med andra sorters ansvar) att stå på barrikaderna som vuxen. Men jag förnekar inte problemen, motarbetar inte – jag bara gör inte tillräckligt.)
Och samtidigt pratas det om hur viktigt det är att lära barn att göra rätt från början. ”Vi måste börja med baaaarnen!”
Ja, barnen är absolut jätteviktiga. Men inte viktigare. Min generation har lärt sig om miljöproblemen i alla fall sedan högstadiet – själviskheten slår uppenbarligen till ändå när man når en viss ålder. De för detta barn som nyss nått vuxen ålder har drillats i miljöproblem och -lösningar sedan dagis. Innebär det att alla miljöproblem är lösta nu när de kommer ut i arbetslivet? Självklart inte. Även dessa barn tappar engagemanget, och glömmer för den delen.
Kanske blir det bättre för varje generation, kanske blir det lite självklarare för varje generation. Men herregud, om vi ska vänta på den generation av uppväxande barn som slutligen fått det tillräckligt mycket med modersmjölken och dagissamlingarna, så kommer det att vara försent, och modersmjölken kommer redan att vara så förgiftad att de dör av den.
Jag menar inte att barnen är oviktiga. Det är absolut jätteviktigt att lära barnen hur det hänger samman och hur man gör rätt etc. Men vi måste vända oss till vuxna också. Vi måste se till att inte tappa dem som blir vuxna till bekvämlighet och förnekelse. Vi måste vinna dem och behålla dem – igen och igen och igen.
Hur fan gör vi det?
