Tag Archives: blommor

Och så var det rabatterna då…

Ambitionsnivån i rabatterna är fortsatt väldigt låg. Jag har föresatt mig att göra ett försök att ta bort fjolårsståndare och rycka bort det kvävande utbredda ogräsgräset lite hjälpligt, så att åtminstone de envisa blommor som kämpar sig upp såpass att jag kan hitta dem ska ha en chans att slå ut och överleva. Det innebär förstås i praktiken att det huvudsakligen kommer att vara lupiner, oregano och jättedaggkåpa, plus en del andra saker som för en något mer tynande tillvaro men som i alla fall fortfarande lever. Men men, det är så det får vara, det finns liksom inte tid och möjlighet till mer. Man måste prioritera, och det här har inte högst prio. Och om jag lyckas med föresatsen om gräset och fjolårsståndarna så kommer det i alla fall att bli ganska vackert när det väl blommar – även om det är kaotiskt och inte alls följer gängse uppfattning (eller ens min) om hur det borde se ut.

Fan! *mutter*

Igår var det så vackert i vägkanten. Blåklint och vallmo som blommade, väddklint med stora fylliga knoppar och enstaka utslagna blommor, cikoria med högt uppskickade stjälkar och knoppar. Många vackra gräsarter. Ja, och förstås en hel massa andra blommor.

Idag har de slått. Inget kvar.

Jag lär mig aldrig. Varje år blir jag lika chockad över att de redan slagit det när jag plötsligt kommer hem en dag. Varje år blir jag lika ledsen.

Jag vill gräva upp och rädda undan några plantor in till oss, som kan få blomma ifred. Men jag vet inte om jag vågar.

*ledsen*

Blå, blommig tröja – den måste vara för pojkar, väl?

Ungefär den här dialogen hade jag och sonen igår:

Sonen: ”Vilken fin tröja du har, mamma!”

Jag (tittar ner och kollar efter vad för tröja jag har Den är blå, med broderade blommor och blad i blått.): ”Tack!”

Sonen: ”Varför säger du tack?”

Jag funderar ett tag… Ja, det kan man ju fråga sig ”För att jag blev glad att du tyckte om den. Och för att man ofta säger så när någon säger något snällt. Men man skulle ju kunna säga något annat… Har du någon idé om något annat som skulle vara bättre att säga?”

Sonen: ”Näe.”

Jag (återgår till tröjan): ”Ja, den är ganska fin. Blommor och blad och så…”

Sonen: ”Tycker du också den är fin?”

Jag: ”Ja.”

Sonen: ”Fastän du inte är pojke?”

Jag: ”Eh, va?”

Sonen: ”Ja, den är ju blå.”

Jag: ”Ja, men både pojkar och flickor kan ju ha blått. Jag tycker väldigt mycket om blått.”

Sonen: håller helt uppenbart med.

Detta alltså sagt av grabben som själv älskar rosa, blommor och klänningar Men samtidigt är det ju väldigt skönt att han själv för frågorna på tal – då kan man ju prata om det. För det är uppenbart för tillfället att han börjar märka av att en del i omgivningen HAR förutbestämda åsikter om hur flickor respektive pojkar ska kläs. Och då kollar han av detta mot oss.

Och han går alltså fortfarande gladeligt i de kläder han själv gillar. Så det är uppenbart inget problem. Han bara försöker få ihop sin världsbild.