Jag gillar museer. Jag är intresserad, och det finns så mycket spännande att lära sig och se. Fördjupning i ämnen jag sedan länge tycker är intressanta, och upptäckandet av saker jag inte hade en aning om.
Men samtidigt får jag nästan alltid någon sorts prestationsångest av museer. För ärligt talat, de allra flesta museer innehåller mer information än man hinner eller orkar på en dag. Även som ensam vuxen. Och med två barn i sällskap – intresserade barn, men de behöver hjälp, och de har mindre tålamod och mindre ork och är mer känsliga för om maten dröjer, och man ska räkna med att någon form av konflikt kommer att uppstå – så är det förstås ännu omöjligare.
Men alltså, har man nu betalt för att gå in på museet så ska man ju utnyttja det! Det vill säga man bör titta på allt. Läsa alla skyltar. Besöka alla delar. Inte missa nåt. Inte fuska!
Ja, det känns ofta som att jag gör just det: fuskar. För jag hinner inte se allt, orkar inte se allt. Och är inte systematisk och betar av allt, utan väljer trots allt till viss del det jag tycker är mest intressant eller roligast. Fast med en konstant klump i magen. Det där dumma samvetet.
Det är lite som med potatis: man ska äta det tråkiga först.
Och jag funkar på samma sätt med böcker. Får dåligt samvete om jag hoppar över tråkiga partier. Man ska läsa allt!
Är det bara jag som är sån här? Eller är det en del av duktig flicka-grejen?