Häromdagen deklarerade mintingen att han ville ha kort hår. ”Så där kort att man nästan inte har nåt hår.”
I den här familjen är vi generellt ganska långhåriga. Både jag och min man har långt hår. Åttaåringens hår framtill (”luggen”) räcker i princip ner till hakan, och baktill går det en bit ner på ryggen – och han vill ha det så.
Minstingen har nog ändå haft kortast.
Men nu ville han ha kort. Så jag klippte honom. Inte riktigt ”så kort att man nästan inte har nåt hår”, för jag tänkte att det var bättre att inte ta för mycket i första skedet, ifall vi missförstod varandra eller nåt, men i alla fall väldigt mycket kortare. Han blev nöjd.
Och jisses, så lång han ser ut med det korta håret.