Kontoret var det första rummet vi renoverade. Det var ett lagom litet rum att börja med för nybörjarrenoverare. I april 2003 la vi det nya trägolvet där (efter att ha bräckt bort det gamla dåliga och lyft bort de bedrövliga fyra bjälkarna, varav två egentligen var delar av en gammal vävstol) – det första nya trägolv vi la (och sedan har det blivit många fler). Någon gång senare tapetserade vi med ”återställaren” (sådan här glasfibertapet som inte är väv). Vi byggde en fönsterliknande hylla med ”spröjs” i den igensatta dörren till vardagsrummet någon gång under senvår/försommar 2004 – under den period när jag var föräldraledig och älsklingen arbetslös (eller, jag tror det var då), och vi målade väggarna gröna med hemblandad äggoljetempera när äldste sonen i alla fall var stor nog att stå och hålla sig och vilja gå iväg från trappstegen – jag har fått för mig att han kan ha varit typ sju månader, men det kan vara taget helt ur luften. Och kontorsmöblerna (skrivbord och annat sånt) är inköpta senare 2005.
Kontoret är skrivbord, dator, telefon, bokhyllor, pärmar och så vidare. ”Pappersarbete.” Sånt där viktigt och tråkigt som kräver tankeverksamhet. Kvitton, bankpapper, och så vidare. Sånt man egentligen aldrig hinner på riktigt som förälder, eftersom det kräver ett sammanhållet fokus man liksom aldrig hinner med, och hinner man någon gång så är det ändå inte det man vill fokusera på. Faktiskt.
Vi brukar försöka hinna med att sätta in papper i pärmar någon gång per år. Fast då blir det mer av försöka pressa in senaste halvårets skörd under rätt flik i rätt pärm – inte någon djupare genomgång eller utsortering. Och det blir bara just det här med papper i pärmar – inget annat av det kaos som hela tiden bygger på i kontoret. Överfulla tidsskriftssamlare, högar med sånt som inte passar i någon pärm, och så vidare.
Allteftersom växer klumpen i magen över allt det där som borde gås igenom. Det bygger på den allmänna obehags- och otrivsamhetskänslan och den diffusa stressen i vardagen. Och i samma takt krymper den användbara ytan på skrivbordet och volymen i rummet.
I söndags lånade vi ut sjuåringen till bekanta med barn i samma ålder och gav oss på detta härke. Punkterna på ”att göra”-listan hette nog städa skrivbord respektive sätta papper i pärmar, men fokus landade egentligen mestadels på en massa andra delar i det. Sortera burkar med småpryttlar, sortera igenom tre (!) lådor med blandade samlade kvitton (de flesta från före 2011 och helt irrelevanta att ha kvar numera), slänga en oherrans massa broschyrer i tidskriftssamlare (färgkartor från färgtillverkare inför köksplaneringen – vi renoverade köket 2009, broschyrer om kaminer – vi satte in kamin för flera år sedan), och så vidare i all oändlighet. För man hinner liksom bara med att samla på sig och möjligen systematisera, men aldrig aldrig gallra.
Nu börjar vi faktiskt sakta närma oss en punkt när det känns relevant att överväga steget sätta papper i pärmar. Utan att det bara ska vara fråga om att trycka in på ett ställe som inte är helt fel.
Helst vill jag ju komma ännu längre. Min mage skulle tycka om det. Men det är väl gott nog om vi landar i trädtopparna.