Idag har jag köpt en tunika till sonen. En sådan där från Lindex, med katthuvud och korslagda ben.
Jag frågade honom häromdagen, om han ville ha en sådan – visade honom bilden i reklamen som kommit. Han är ganska förtjust i klänningar, och vill gärna ha pepparkaksklänningen som nattlinne för tillfället. Så jag tänkte att han nog borde gilla den här tunikan.
Och jo, det ville han. Men han ville inte ha den mer sobra bruna varianten med rosa detaljer. Han ville ha den skrikrosa med illgröna detaljer.
Rosa är inte min favoritfärg. Men det finns nyanser av rosa jag tycker är helt OK. Detta är INTE en av dem 
Men – det är ju inte heller jag som ska ha den 
Om han gillar den, så är det ju utmärkt. Och jag gillar ju i alla fall modellen och trycket. Och jodå, jag blir glad av färgen också – även om den är väldigt intensiv
Och jag blev glad av att se honom glad när jag kom hem med den. Hur mysigt han tyckte det var att krypa upp i fåtöljen och liksom dra in hela benen i den. Så där som man bara kan göra med en klänning eller tunika eller nattlinne.
Han var nöjd.
Jag mindes mjuka nattlinnen och tidiga sommarmorgnar när jag hämtat kattungar och krupit ihop med dem när jag liksom knölat in benen i nattlinnet.
Jag är glad att jag ger honom möjlighet till båda dessa upplevelser 