Midsommar.
Eländigt klibbvarmt. Fast klibbvärme är ändå förhållandevis hanterbart. (Och då avskyr jag det ändå.)
Betydligt värre är oändliga mängder med glada människor. För glad ska man ju vara, typ. Och det är folk. Dansar runt stången och fikar och pratar.
Jag är sämre än vanligt på att stänga öronen för folks irriterande samtal om ditten och datten. Folk som har fel. Folk som är helt ute och reser. Folk som fått saker om bakfoten. Folk som är helt dumma i huvudet. Folk som sitter på en gräsmatta och fikar på midsommarafton, eller som sitter på ett tåg eller på en buss på midsommarafton… folk pratar så mycket irriterande dumheter. Och jag kan inte avskärma det. Jag kan inte sitta och prata med den vettigaste människa jag vet, för han ligger nedgrävd på kyrkogården hemma. Och någon annan pallar jag inte riktigt prata med, för sorgen gör mig urkass på småprat, och ju gladare folk omkring är desto tystare och surare blir jag.
Och så är jag nånsorts småsur eller på gränsen till arg på folk bara för deras blotta existens. För det är orättvist att de går omkring och är glada. Det är orättvist att de är kompletta familjer, där inte ena föräldern gått och dött i cancer mitt livet. Både barn och föräldrar och far- och morföräldrar finns på plats. Fastän de är fetare och allt möjligt. Människor som får chans att bli gamla tillsammans är det något extra irriterande och orättvist med.
Barn som ropar efter pappa…
Ja, jag vet att man ska akta sig för att bli bitter. Ja, jag vet att det inte är deras fel att de lever, och jag vet att inget skulle bli bättre av att de också dog. Jag vet.
Jag och ungarna smiter från midsommarstångsdansandet och tar våra olika varianter av dysterhet och ledsenhet och irritation över mänskligheter och går ner till vattnet istället. Ungarna klättrar runt på stenar i vattenbrynet, och jag tar bilder. För det är ju liksom vid sådana här tillfällen det trots allt blir bilder tagna. Ganska många, och då blir ofta några av dem bra. Bilder på natur och bilder på barn som hoppar på stenar vid havet. Sådana har vi många. Även en del motsvarande på älsklingen. Det är ju liksom den sortens bilder som visar något av personlighet och uttryck. Även om det tyvärr inte så ofta blir bilder med förälder och barn ihop. Men snarast är det nog så att utan den här sortens fototillfällen så skulle det vara betydligt färre bilder på barnen över huvud taget. Speciellt nu när de är större, liksom.
Och senare går vi till sandstranden och badar. Svalkar oss från klibbvärmen. Och äter sedan midsommarmat – sill och potatis och jordgubbar och så där. Och mina föräldrar har i alla fall vett nog att inte förvänta sig alltför mycket umgängeslust av oss.
Men hålet bredvid mig är ännu större sådana här dagar. Eller får i alla fall tydligare konturer.