Tag Archives: pågatåg

Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom ”snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in ”guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Ersättning när tågen inte går

För övrigt så är jag en bortskämd lyxlirare när det kommer till inställda tåg och ersättning.

För alltså, det är ju så att om Skånetrafikens tåg (eller bussar, eller hela min resa med dem, liksom) blir mer än tjugo minuter försenad jämfört med tidtabell, så kan man begära ersättning. Och jag gör inte det.

Jag har inte ens satt mig in i hur systemet funkar nuförtiden.

Jag vet hur det funkade förr. Med blanketter som skulle fyllas i. Kvitton som skulle skickas med. Och så fick man till slut, efter många om och men, ut en kupong som motsvarade femtio spänn. Men som INTE gick att använda som delbetalning om man köpte månadskort (vilket ju ändå var det man gjorde hela tiden).

Detta magra resultat om man alltså kom loss att lämna in blanketten. Men då gick man först och hade dåligt samvete för att man måste komma loss och göra det – i evigheter.

Den sortens dåliga samveten behöver man begränsa. De är så många ändå. Så det är en hel drös år sedan jag bestämde mig för att skita i det där. Att det inte var värt besväret.

Nuförtiden tror jag egentligen att processen för att begära ersättning är betydligt mer slimmad. Men jag begär fortfarande inte ut något.

Jag resonerar huvudsakligen så här: Jag betalar mina 1249 kronor i månaden för kollektivtrafiken. Då kan jag åka hur mycket jag vill i hela Skåne under en månads tid. Det gör jag förstås inte: jag åker bara till och från jobbet, och så någon gång något annat (fast knappt i nuläget). Men de där 1249 kronorna har jag räknat med. Det är en fast utgift jag har. Och Skånetrafiken har också ”räknat” med den.

Om tågen strular och jag blir fast och inte kommer hem i tid, utan tjugo minuter eller en timme senare eller två, så har jag ändå rest samma sträcka. Det jag blivit av med är tid. Och tiden får jag inte tillbaka oavsett eventuella ersättningar från Skånetrafiken. Möjligen blir jag av med ytterligare tid i hanteringen.

Om jag begär ut ersättning, så får Skånetrafiken mindre pengar kvar till den kollektivtrafik jag så väl behöver. Blir någonting alls bättre av det? Nä, självklart inte. Och oftast är det dessutom saker som ligger   utanför Skånetrafikens makt som orsakar strulet.

Att begära ut ersättning vid förseningar innebär alltså en sak till som jag ska fixa med, och mindre resurser till kollektivtrafiken.

Att inte begära ut ersättning innebär att jag behöver göra en sak mindre och att Skånetrafiken inte dubbelbestraffas. Typ.

Så jag låter bli. Det finns så mycket annat att göra, liksom.

Och jag antar att det gör mig till en privilegierad jävel, som har råd att tänka så.

Men ja, den dag jag hamnar i sitsen at jag faktiskt känner mig tvungen att ta taxi för att lösa situationen, då kommer nog jag också att begära ut ersättning.

Kan vi inte få en sammanfattning efter tågkaoset?

Det har varit en del dagar nu på sistone med rejält tågstrul i Skåne. Av de få dagar jag tagit mig till Malmö och jobbat har det varit en eftermiddag när allting lamslogs av obehöriga på spåren (förra veckan), och en hel dag (igår) när allting lamslogs av en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund.

Under dagar som dessa är information en av de viktigaste sakerna. Vi tågresenärer kan stå ut med betydligt mer om vi får bra information: vad är det som händer, varför händer det, och när och hur kan vi förvänta oss att få fortsätta vår resa? Information löser självklart inte allt – barn som måste hämtas måste ju ändå hämtas – men vi blir mycket lugnare om vi vet vilka spelregler som gäller för stunden. Om vi kan slappna av och veta vad vi väntar på, istället för att vara konstant beredda att behöva ändra riktning och plan.

Generellt tycker jag att Skånetrafiken (och Trafikverket, gissar jag på, för en del av infon är väl deras) har blivit mycket bättre på information vid tågstrulssituationer på senare år. Och det är väl tur det, för det tycks mig som att det kärvar ihop mer och kraftfullare när det händer något… Fast de här senaste tillfällena känns det som att informationen har funkat sämre igen.

En sak jag funderat på är dock den här: Under tiden trafikproblemen pågår så finns i alla fall en ambition från Skånetrafiken att hålla oss resenärer informerade – med utrop, informationstavlor och info på webbplatsen och i appen. Ganska täta uppdateringar. Stundtals förvirrade och inte så genomtänkta, men i alla fall, en hyfsat hög ambition.

Men när problemen är lösta så plockas infon bort. Möjligen läggs det ut info av typen ”Trafiken ska nu rulla igen, men följdförseningar kan kvarstå resten av kvällen”. Och vi som resenärer står undrande kvar och vet egentligen fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

Jag skulle önska följande: När problemen väl är över, så tar någon som har överblick över situationen och skriver ihop en text om vad det egentligen var som hände, vad det ledde till, vilka problem som uppstod under samordningen och hur det var man löste dessa saker med ersättningsbussar, ändrade körvägar för tåg och annat. Och så lägger man ut denna sammanfattade info på webbplatsen – och där hamnar den sedan i ett arkiv som man länkar till så att det är lätthittat.

På det sättet skulle man lite grann kunna minska känslan av att man under en dag deltar i en cirkus som man egentligen inte vet hur den var regisserad.

Som det är nu är vi resenärer för sammanfattning helt utlämnade till media. Och för att media ska ge sig på en sammanfattning så krävs det att det är de riktigt stora tågstrulen – och att det finns utrymme för journalisterna att ägna sig åt tågstrul just den dagen.

Tågstrejker…

I Skåne har det varit tågstrejk i några veckor. Det har egentligen inte berört oss, för det på Öresundstågen och vi pendlar med pågatåg, så enda skillnaden har varit att det varit ovanligt mycket folk på sträckan Hyllie-Malmö C. Ja, och så strejkvakter på Malmö C, och många inställda tåg på infotavlorna och många utrop om detsamma.

Men när strejken började dra ut på tiden så började jag faktiskt fundera lite grann. För när vi ska bege oss mot Frankrike så ska vi ju först av allt över Öresundsbron, och då är det Öresundståg som gäller. Och visserligen har DSB under hela strejken kört bussar över bron – men lite nervöst började det ändå kännas. Lite så där att snart måste man nog liksom ändå kolla upp hur det där faktiskt funkar.

Och så för ett par dagar sedan blåstes strejken av, och problemet försvann och blev ngot vi inte längre behövde kolla upp. Skönt.

Men nu nås jag av signaler om att det visst pågår tågstrejk i Frankrike… Det känns ju sådär, om man säger så. Hoppas att den här artikeln, om att det är på tillbakagång, stämmer.

Ett enda statlig tågbolag eller inte?

Det kommer förslag från diverse håll om att ”återförstatliga” SJ. Eller ja, att all järnvägstrafik ska köras av SJ, och staten ska styra all tågtrafiken – i alla fall i huvudsak en återgång till hur det var ”förr” (det vill säga när jag var liten :P )

I grunden är jag positiv till tanken. Det behövs överblick och samordning av järnvägstrafik, betalningssystem och så vidare. Vi behöver komma ifrån vinstkrav och liknande idéer. Järnvägen ska i grunden fungera och vara ett vettigt resalternativ, även om du inte är rik eller bor i en storstad. Att ta tåget måste kunna vara det självklara förstahandsalternativet nästan oavsett var du bor och vem du är.

Men: jag är inte övertygad om att det är så enkelt som att det blir så bara för att SJ får ansvar för all tågtrafiken. Tvärtom.

I järnvägens begynnelse var det små privata järnvägsbolag som byggde upp väldigt många av ala de små (d.v.s. korta) tågbanor, som allteftersom byggdes samman med varandra och till slut bildade ett fantastiskt järnvägsnät. Som så här i Skåne:

Tåglinjer i Skåne

Sedan kom den stora förstatligandevågen: SJ tog över de olika delarna av järnvägsnätet, en efter en. Och sedan lade SJ ner jättemånga av dem. Varefter järnvägen revs upp.

Alla dessa järnvägar som vi numera saknar, och önskar oss tillbaka till tiden när de fanns, och strävar efter att återskapa och återuppbygga.

Och ja, många av de där järnvägsavsnitten var säkert inte lönsamma, eller hade andra praktiska problem som gjorde att det var besvärligt. Men samtidigt, det här med lönsamhet handlar ju också om vilka alternativ man erbjuder. I ett samhälle där man väljer att göra det väldigt dyrt att köra bil genom att låta bilarna bära sina totala miljökostnader kommer fler att vilja åka tåg, och då blir förstås fler tåglinjer ”lönsamma” – precis som de var innan bilens genombrott.

Pågatågen här i Skåne startade för övrigt som en effekt av att SJ meddelade att trafiken till ett antal mindre stationer skulle läggas ner. Så här beskrivs det för närvarande på wikipedia:

Början till vad som blev pågatågen skedde 1975 när dåvarande Statens Järnvägar (SJ), som skötte all lokal persontrafik på järnvägen, meddelade kommunerna och Sydvästra Skånes kommunalförbund (SSK) att persontrafiken till stationerna mellan Lund och Malmö och persontåget Malmö-Trelleborg skulle läggas ner 1976. Samtidigt började Statens Järnvägar att utreda om persontrafik mot Eslöv, Landskrona och Hässleholm skulle fortsätta. Påtryckningar från kommunerna och SSK ledde till att en del linjer inte blev nedlagda. Under 1977 ville SSK införa ett regionalt månadskort som skulle gälla både på tåg och bussar inom kommunerna. Statens Järnvägar motsatte sig detta eftersom lokaltågen skulle upphöra om några år.

(Läs vidare på wikipedia.)

Så: jag ser stora fördelar med ett stort samlat tågbolag. Men hur br det blir beror ju väldigt mycket på vilka spelregler de får. Och om de inte styrs väldigt bra av väldigt kloka människor så kan de lika gärna åstadkomma väldigt stor skada gnom att lägga ner och skrota och så vidare. Sköts det dåligt så kan en viss konkurrens vara det som hindrar dem från att sabba tågtrafiken totalt.

Sammantaget är jag lite småkluven. Det jag vill ha är ju en bra, välutbyggd, välfungerande järnvägstrafik som är det självklara valet för den som ska resa.

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna ”mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Varningar och åsikter

Under dagen har jag annars träffat på samma gamla gnäll som vanligt, via vad jag hört folk kommentera och vad jag läst på nätet etc.

”Kommer inte stormen snart?” – Nej, om man sagt att den ska komma på måndag eftermiddag så kommer den varken söndag kväll, måndag morgon eller måndag lunch.

”Äsch, det blir nog inget den här gången heller. Det minns man ju hur det var sist det varnades – det blev ju nästan inget.” – Nej, kanske inte där du befann dig. Men varningarna handlar inte bara om den lilla fläck med en radie på 1 meter mitt inne i stan där du befinner dig.

”Va? Ställer de in tågen redan innan stormen dragit igång? Det är väl fegt?” – Nej, det är inte fegt. Det är klokt.

Vi tar det en gång till:

Att gå ut med varningar i förväg möjliggör beredskap. Vi får veta att det KAN bli riktigt illa. Det är en service, en lyx. Det är ingen garanti för att det kommer att bli för jävla illa, det är bara goda råd för att vi ska ha en chans att vara beredda. (Jag är så jävla glad att leva i en tid när jag kan få den sortens varningar.)

Och att ställa in tågen i förväg är att välja säkerhet – samt tvinga folk att förbereda sig. När man får veta att tågen kommer att ställas in så åker de allra flesta som har möjlighet hem i god tid. Det innebär att det är betydligt färre som behöver tas omhand av ersättningsbussar. Den minskar risken för totalt kaos med massor med strandsatta människor. För: bussar kan ta betydligt färre människor än tåg. Bussar tar längre tid. Hur väl förberedd man är så kommer det att bli besvärligt med många ersättningsbussar, men då är det bättre att kunna göra det på ett ”kontrollerat” sätt. Och jag, som kan jobba hemifrån, lämnar gärna min plats på ersättningsbussarna till dem som verkligen behöver dem, som till exempel sjukvårdspersonal.

Tidigare i samma ämne: Beredskap och flytande snö

Rättning i pendlarleden och vanligt hyfs, om jag får be!

Men ursäkta mig, kära medpassagerare! Att jag ställer mig lite åt sidan när dörrrarna öppnas på tåget är för att de som är på tåget men ska av ska kunna få kliva av utan att behöva tränga sig fram. INTE för att det ska bli en liten liten springa i folkmassan som du kan tränga dig igenom.

Egentligen skulle jag vilja ställa mig ännu lite längre åt sidan, för att underlätta för de som ska av. Det underlättar i så fall för alla – både de som ska av och de som ska på. Mindre trängsel ombord. Färre personer som behöver känna panik över att inte riskera hinna av. Lättare för de nya som kliver på att hitta sittplats.

Dessutom tycker jag det hör till allmän hyfs.

Men skulle jag ställa mig längre åt sidan så skulle ännu fler än du tränga sig förbi mig. Det skulle vara jag som skulle bli utan sittplats.

Så jag kör en kompromissvariant, där jag försöker hålla fri väg men ändå bevaka mina egna intressen och se till att det inte blir för gott om plats för andra att smita emellan.

Fast såna som du smiter ändå emellan. Ni kan dessutom konsten att göra det på ett sätt som gör att det är jag och andra som jag som liksom får rycka oss undan för att inte välta, och därmed är det jag som kommer att stå mitt i vägen hastigt och (inte så) lustigt. Det blir jag som inte verkar ha sunt förnuft och hyfs. För att du och såna som du inte vet hur man uppför sig.

Kaffe och inställda tåg

Det här skrev jag i morse:

Tåget är inställt. Igen.

Det är förstås ingen katastrof. Vi har faktiskt numera lyxen av att tågen går en gång i halvtimmen, och har man inget möte eller särskild tid att passa så är väl liksom problemet bara att lite av flexen äts upp och man får lite mindre gjort på jobbet. Och alla har förståelse för när man kommer försent på grund av sent tåg – alla vet hur det är…

Ja, jag har det väl förspänt som har ett jobb där det inte är värre än så när tåget är inställt.

Men visst, lite irriterande är det allt. Att stå och huttra på perrongen är trots allt inte det roligaste som finns. Trots att jag har både mössa och vantar och en vettig vinterjacka på mig. Det hade ju känts bättre att använda den halvtimmen på att slippa stressa hemma på morgonen – till och med kunna dra sig en stund till?

Så jag gör som jag ganska ofta gör när tåget är inställt, i alla fall under den kalla delen av året: jag släntrar iväg till konditoriet en bit bort. Det är enda möjligheten att komma in i värmen medan man väntar på tåget. Då är det väldigt tacksamt med ett kafé som öppnar redan innan sju på morgonen.

Köper en kopp kaffe. Tänker tankar om ekonomi (Slöseri! Och bortskämd är jag som har råd att köpa en kaffe baraföratt!) och sånt där. Men samtidigt så gynnar jag i alla fall en lokal näringsidkare, och då känns en kopp kaffe snarast väldigt snålt. Om man nu faktiskt ska konsumera så är det trots allt ganska vettigt att konsumera tjänsten att någon tillhandahåller tak, väggar och varmt kaffe när jag behöver det. Men nej, kaffet är förmodligen inte ekologiskt – jag har inte ens frågat. Ska komma ihåg att göra det nästa gång.

Sitter och lyssnar på det lokala morgonvimlet en stund. Det är en härlig blandning av lokalbefolkning. Folk som köper med fikabröd till jobbet, folk som sitter och äter frukost. Jag gillar det här stället – så fruktansvärt okomplicerat, bara rätt upp och ner trevligt.

Nå. Dags att traska bort till stationen igen och hoppas på att nästa tåg kommer.

Kan inte barnen få åka med på våra periodkort? Duo/familj för oss med månadskort? Och varför går bussarna så dåligt på helgen?

Vi är ju inbitna tågpendlare: både jag och min man pendlar mer eller mindre varje dag med tåg (ja, det hände ju förstås ibland att vi jobbar hemifrån). Eftersom vi bor där vi bor så innebär det att vi köper månadskort som gäller i hela Skåne län. Vi kan alltså åka med all Skånetrafikens kollektivtrafik, när som helst, vart som helst.

Men i praktiken är det väldigt sällan vi använder oss av det på helgerna. Det finns flera anledningar till det. På det hela taget är det genast mycket trassligare när man ska ta med sig barnen. Svårare att passa tider. Fler saker som behöver tas med (som reservkläder till barn som ännu då och då råkar ut för ”olyckor” av olika slag). Svårare med tajta byten mellan buss och tåg – och mer besvärande att behöva slå ihjäl väntetid. Dessutom innebär helgresor oftare att man inte ska ta sig raka vägen från A till B utan att man ska flänga runt och uträtta ärenden eller göra saker på fler än ett ställe. Till skillnad från resor till och från jobbet då man ska rakaste vägen dit och rakaste vägen hem, och dessutom har valt restidpunkt efter när det passar bra. Är man och ska köpa skor till ett av barnen, för att sedan resa vidare till mormor och morfar, så blir ju skoköpet klart när det blir klart – inte när bussen går – och sedan har man kanske missat den vettiga anslutningen…

Om det nu är så att man vill at folk ska resa mer kollektivt så måste man ju se till att kollektivtrafiken åtminstone går lika bra på helgen som på vardagarna. För många av oss som har flextid så går det som sagt var att anpassa jobbresorna efter de tider tågen och bussarna går. Jobbpendlingen är en rutin. På helgen däremot, när vi alltså gör saker som kräver flexiblitet, så går bussarna betydligt mer sällan. Försök ta dig fram med barn när bussarna går fem gånger per dag och måste beställas – har du missat tåget för att någon behövde kissa, och därmed kommer försent till anslutande buss, så är det kanske tre timmar till nästa – eller så går det ingen mer buss det trafikdygnet. Lagom kul att bli strandad med barnen…

Och så blir det lite fånigt att vi, som alltså har månadsbiljetter, måste betala för vårt ena barn om vi väljer att ta tåg och buss. Inte så att det är mycket pengar – speciellt med tanke på att resor på helgen i någon mån blir ”gratis”. Mer att det liksom blir ett moment till att köpa biljett. Och så känns det lite märkligt: För dem som betalar för en enskild resa, så finns Duo/familj, vilket innebär att om två vuxna betalar så kan i praktiken tre barn följa med gratis – men för oss trogna pendlare kostar det att ta med barnen. (Med barn menar jag ju då dem som passerat den magiska 7-årsgränsen.) Visst skulle man kunna införa någon variant om att på varje 30-dagarskort så får ett barn 7-19 år förlja med gratis på helger, eller nåt sånt?

Se där, Skånetrafiken, två konkreta förbättringsförslag! :-)