Tag Archives: plastriot

Skärbrädor som inte tål att diskas?!

För ett tag sedan köpte vi nya skärbrädor: slängde alla gamla plastskärbrädor (men behöll de i trä), och köpte nya – två i trä och två i plast. Dels för att plastskärbrädorna började bli ofräscha, dels för att vi (eller i alla fall jag) ville minska plastmängden i köket.

Men som sagt var, två plastskärbrädor blev det bland de nya. För att det på nåt sätt känns vettigare när man ska skära kött. Och då blev det två, eftersom de ytmässigt största plastskärbrädorna på Ikea kommer i tvåpack.

Fast de böjer sig lite märkligt när man diskar dem i varmt vatten. Vilket man ju gör när man diskar skärbrädor man skurit kött på.

Idag fick jag av en händelse syn på att det står max 50 grader C på dem. What? Ska man inte kunna diska dem i varmare än 50 grader? Hur ska man då kunna få dem tillräckligt hygieniskt rena om man till exempel hanterat rå kyckling på dem?

Hur tänkte de nu, liksom?

Varför måste allting till barn vara i plast?

Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.

Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.

En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.

Nä. Precis. Sånt finns inte.

Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.

Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: ”Det är väl skinn?”

”Nej. Syntet.”

”Syntet?”

”Plast.”

Jaha.

Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?

Men då återstår frågan: Varför?

Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

Glitter som fyller världen med smått plastskräp

Vi plockar undan julgranspynt. Hela jag är översållad av små små glitterpartiklar i guld och rött. Detsamma gäller golvet.

Jag tänker att det där nog är dumt. Att julgranskulor med smått smått plastglitter borde förbjudas. Precis som sånt glitter i lös form. Sånt som man köper i pysselaffärer. Sånt som barnen limmar på glasburkar för at göra ljuslyktor i skolan och på dagis. Sånt som en del till och med sprider ut på dukarna vid festligheter för att det ska vara fint.

För att små plastpartiklar ställen till med problem i naturen känner väl de allra flesta till idag. Och sånt här glitter måste väl vara just små plastpartiklar?

 

Äntligen: Biologiskt nedbrytbar trimmertråd!

I vintras bytte jag mejladress. Jag har fortfarande kvar den gamla, men kollar den ytterst sällan (jag glömmer…). Därför var det inte förrän i kväll jag upptäckte att jag fått ett mejl den 4 april, med följande lydelse:

Hej Sanne,

Jag ville bara meddela att vi nu lanserar en biologiskt nedbrytbar trimmer tråd :-) (se bifogad pressrelease)

Med vänlig hälsning

XX XX

Produktchef, OREGON®, Sverige

Det är ju faktiskt fantastiska nyheter :-) Så fantastiska att jag med glädje klistrar in texten från den bifogade pressreleasen här nedan, för att göra lite reklam. För ja, jag tycker det är värt att göra reklam för.

Självklart har jag inte koll på att det verkligen funkar. Självklart vill Oregon att deras produkt ska sälja. Men jag blir genuint glad över företag som arbetar fram lösningar på de problem deras produkter orsakar och som därmed bidrar till att göra världen hållbarare i sitt ”lilla” ansvarsområde – det är ju det vi alla måste göra. Och då gör jag jättegärna reklam :-)

För dig som vill veta bakgrunden om mina trimmertrådsfunderingar, så går det att läsa här och här och här och här.

Och här följer pressmeddelandet:

OREGON®, en världsledande tillverkare och distributör av skärutrustning och ersättningsdelar för utomhusprodukter presenterar den första biologiskt nedbrytbara trimmertråden någonsin.

Hyllad som det största genombrottet sedan grästrimmern uppfanns, erbjuder den nya oxo-biologiskt nedbrytbara trimmertråden OREGON® BioTrimTM utmärkt prestanda med omsorg om miljön.

Åter till naturen

Efter 10 års utveckling presenterar OREGON® BioTrimTM, en trimmertråd tillverkad av en revolutionerande, patenterad polymertillsats och som har utmärkt skärförmåga men fragmenteras när den hamnat på marken och försvinner spårlöst efter bara någrafå år.

Miljöhänsyn med topprestanda

Till skillnad mot konventionella trimmertrådar som är varken komposterbara eller biologiskt nedbrytbara, har BioTrimTM”™ en kemisk sammansättning som gör tråden oxo-biologiskt nedbrytbar.

Speciella tillsatser av mineraliskt ursprung som införlivats i nylonblandningen aktiverar trådens nedbrytning och gör den biologiskt nedbrytbar efter att den hamnat på marken.

BioTrimTM”™s utmärkta prestanda och miljövänlighet gör den till ett utmärkt val för såväl miljömedvetna fastighetsägare som professionella användare inom grönyteskötsel, kyrkogårdar, golfbanor, kommunala parker och andra grönytor.

OXO-BIOLOGISK NEDBRYTNING ÄR EN TRESTEGSPROCESS:

1) Foto-oxidation: Tråden fragmenteras av solens UV-ljus under en 3-årsperiod.

2) Termo-oxidation: Genom värme fortsätter fragmenteringen på marken

3) Bio-assimilering: Slutligen, mikroorganismer i jorden bryter ner och förbrukar de återstående resterna.

Hela processen tar mellan 5-10 år (beroende på klimatförhållanden) för att alla rester av tråden ska försvinna.

Tråden är oxo-biologiskt nedbrytbar endast när den kommer i kontakt med jorden och förblir helt intakt och i perfekt kondition under förvaring.

CNEP CERTIFIERING

BioTrimTM är utvecklad i sammarbete med det nationella centret för utvärdering av plastprodukter (photo protection) (CNEP) i Clermont-Ferrand (Frankrike) som har officiellt certifierat den oxo-biologiska nedbrytningen av tråden.

NEDBRYTBAR FÖRPACKNING

Material som använts i OREGON® BioTrimTM”™s innovativa förpackning är:

ï‚· Transparent framsida tillverkad av poly-mjölksyra (PLA). Inväntar komposterbarhetsintyg.

ï‚· Förpackningsskal tillverkat av trädamm med tillsats av polyolfin. Certifierat oxo-biologiskt nedbrytbar av CNEP.

En unik färg.

BioTrimTM har en distinkt men ändå diskret naturlig färg som passar perfekt med den naturliga omgivningen.

Den efterlängtade lösningen på miljöproblemet med kvarlämnade trådrester i naturen.

OREGON® BioTrimTM finns tillgängligt från april 2013.

Besök www.oregonproducts.se för komplett produktinformation och kontaktuppgifter till din närmaste återförsäljare.

 

Tillbaka till 90-talet: lämna kvar onödiga förpackningar i affären

Vår lilla Icaaffär säljer numera bara förpackad paprika. Dels trepack ”trafikljus” (och det köper jag inte, eftersom barnen inte gillar grön paprika, så då blir det vi vuxna som får äta den gröna jämt). Dels styckförpackad paprika.

Ja. Den vanliga lösviktspaprikan är styckförpackad: varje paprika i en enskild, generöst tilltagen prasselpåse.

Vansinne, förstås. Idiotiskt och meningslöst.

Idag tröttnade jag och bestämde mig för att göra som man gjorde på nittiotalet: lämna kvar den onödiga förpackningen i affären. Så när jag hade betalat ställde jag mig och slet loss plastförpackningarna på mina tre paprikor och lämnade till kassörskan.

”Men de håller mycket bättre kvalitet när de varit förpackade så”, sa kassörskan.

”Skit samma”, sa jag. ”Vi måste minska plastslöseriet. Och det gör inget om paprikorna skrumpnar lite när man ändå ska laga mat av dem.”

 

För övrigt: när jag kom hem och skulle laga maten så konstaterade jag att en av paprikorna redan var dålig på en stor del av ena sidan. Dålig på det där viset som de bara bli om de ligger i plastförpackning.

De som ligger löst blir möjligen lite skrumpna.

Fortsättning på Bamse och plastleksakerna

I början av sommaren gnällde jag på att Bamse skickade med plastskräp i form av en badboll.

I mitten av juli fick jag svar från Bamses redaktion:

Hej Sanne,

Tack för ditt mejl och dina åsikter. Det är förstås jätteviktigt för oss på redaktionen att få veta vad ni som köper och läser tidningen tycker.

Säkerhet är oerhört viktigt för Egmont och samtliga leksaker testas enligt europeiska leksaksdirektivet via ett externt testinstitut som heter SGS. Detta gäller även för den badboll som du skriver om. Efter att det kommit till vår kännedom att det förekommit lukt, så har vi återigen testat badbollar ur leveransen. I dagarna har vi fått svar på dessa tester och badbollen klarade både VOC-testet och SVHC-screeningen.

Du hittar vår code of conduct som även gäller för våra leverantörer på: http://www.egmont.com/About-Egmont-/Social-Responsibility/. Som en del av Egmonts code of conduct granskas alla fabriker kontinuerligt. Fabriken som producerade badbollen granskades senast i januari 2012.

Svar från mig:

Hej igen!

VOC vet jag vad det är, men vad är SVHC?

Även om plasten innehåller några speciellt hälsofarliga ämnen, så är det ändå plast. Varför skickar ni med onödiga plastprylar med tidningen? Det är en tidning han prenumererar på – inte leksaker!

Om ni inte tror att tidningen är bra nog så att ni måste sälja den med hjälp av prylar, så kanske ni bör se över tidningens innehåll istället…

Nå, jag har förklarat vad jag tycker ganska utförligt redan förra varvet, och du har bara kommenterat vissa detaljer, så jag gissar på att det inte är så meningsfullt att jag förklarar allt en gång till.

/Sanne

Och från Bamse igen:

Hej igen Sanne,

SVHC är en förkortning för ”œsubstances of very high concern”. Dessa substanser finns på en lista som ECHA (European Chemical Agency) har tagit fram och faller in under REACH-förordningen. Vid en screening av SVHC tar man alltså reda på om några nivåer av dessa substanser har överskridits i produkten.

Självklart är berättelserna i tidningen det allra viktigaste. Vi skickar med presenter ett par gånger om året eftersom det är uppskattat bland våra läsare. De presenter som återstår i år är adventskalender med nr 16 och väggkalender för 2013 med nr 17/18.

Om man vill kan man dock välja en prenumeration utan presenter. Vill du att jag ska ändra till sons prenumeration till en sådan?

Ja, det tål ju att tänkas på. Adventskalender och almanacka är ju trots allt hyfsat vettiga saker – jämfört med plastbadbollar. Men ändå…

ETC skriver också om Bamses plastskräp, om hur dåligt detta stämmer med den Bamse vi växte upp med – och om att Bamse tydligen kompenserar stinkbadbollen med mer skräp(!).

Det blev en röjsåg

(Bakgrund till det här inlägget.)

En bensindriven. Tvåtaktare.

Det känns förstås vansinnigt.

Jag har aldrig nånsin kört bensindriven gräsklippare. Både hemma och här har det varit handgräsklippare som gällt. Bensindrivet har känts onödigt och miljömässigt fel. (Och numera har vi ju till och med en bil som huvudsakligen inte går på bensin.)

Som sagt var, det känns fullkomligt vansinnigt.

Men ändå, efter mycket resonerande och velande så var det där vi landade. Till slut konstaterade vi att vi måste ta ett beslut. Vi kunde inte ha det så här. Trädgårdens alla små skrymslen och vrår växer igen. Det funkar inte. Och det funkar inte att fundera och vända och vrida i all evighet. Och utifrån sammanvägning av vad vi behöver, vad som funkar praktiskt, vad det kostar och vad som faktiskt finns att köpa i trakten av handlare som känns seriösa och kunniga så var det så här det blev.

För nej, vi klarar oss inte med bara en vanlig gräsklippare. Det går bra där det är platt och jämnt och fint och riktig gräsmatta. Inte på allt det andra…

Och nej, vi klarar oss inte med bara en lie. Lie funkar knappt ens på de större sammanhängande ytorna. Och absolut inte på smala ställen, mellan saker, där man behöver trassla och komma intill.

Så nu har köpt en röjsåg. Och en multiklinga (i stål, ja), som kan ta både gräs och sly. Högst relevant här, ja. (Det finns huvud med trimmertråd med också, men den har vi bara tänkt använda undantagsvis.)

Det är nytt och komplicerat och ovant. Stor maskin. Tungt. Annorlunda tyngdpunkt, annorlunda klippteknik. Det ska fyllas på bensin. Det ska startas på märkliga, magiska vis, med choke och grejer. Det ska användas hörselskydd.

Men jag inser alltmer att det nog är att betrakta som nästintill nödvändigt (med moderna mått) att ha något i den stilen på vår tomt. Det förbättrar våra möjligheter att hålla trädgården i någorlunda skick ganska drastiskt.

Och ja, usch vad jag har dåligt samvete för det – jag ska ju göra rätt! ;-) (Det där med krav på sig själv…)

Men om jag bortser från bensinochtvåtaktssamvetet så tror jag att det här kan bli bra.

Plastburkar till sillen – bättre eller sämre?

Vi är sillälskare, och matjessillen brukar vi oftast köpa i de runda låga konservburkarna som på senare år dominerat marknaden.

Med anledning av bisfenol- och konservburksdebatten har vi den här säsongen satsat på glasburkar. Men inför midsommar noterade jag en ny burktyp. Klädesholmen hade bytt de runda konservburkarna mot runda plastburkar.

Min spontana tanke var att plastburken var ett sätt att komma undan konservburksproblemet. Men om så var fallet, var den nya burken verkligen bättre? Tja, det beror ju till viss del på vilken sorts plast den består av. Spontant uppfattade jag det som att nederdelen av plastburken, själva burken, skulle vara av något i stil med PC (karbonatplast), som om jag fattat det rätt innehåller bisfenol, medan ”locket”, alltså den folie som sitter överst, kändes som en mjuk polyeten. Men jag vet ju inte. Och det märkliga är att jag inte kan hitta någon märkning på förpackningen som talar om vad det är för plast.

När jag ni gick in på Klädesholmens webbplats, fick jag dock på förstasidan veta följande:

Vi har gjort vår goda matjessill ännu godare. Nu gör även förpackningen gott.

En ny förpackning som låter sillen ligga i mer spad, så smaken blir ännu rikare. Förpackningen gör också annat gott – för miljön. Genom att byta aluminium mot plast sparar den också energi.

(Texten ligger som en av tre bilder som det växlas mellan som huvudinformation.)

Huruvida plast är ett bra eller dåligt alternativ finns det ju många aspekter på, vad gäller ändliga, fossila resurser kontra att man åtminstone teoretiskt borde kunna smälta konservburksmetallen med förnybar energi; jag får trots allt anta att en seriös livscykelanalys ligger bakom. Men självklart skulle jag vilja läsa mer om detta. Så jag har letat och letat på Klädesholmens webbplats. Jag hittar inget mer om de nya burkarna, än denna text som inte ens är en text utan en bild, och som byter runt så fort jag hunnit läsa den.

Lite tråkigt tycker jag.

Att välja trimmer

Den gamla trimmern har ju gått sönder. Med hjälp av silvertejp håller den nu hjälpligt ihop, men är egentligen inget användbart redskap.

Så då behöver vi skaffa nåt nytt redskap. Och det är inte lätt, för i vanlig ordning är det förstås i princip ingen som tillverkar det vi vill ha, trots att det finns löjliga mängder med modeller.

Vi vill slippa trimmertråden. Någon sorts kniv känns hållbarare. Dels tror jag en kniv håller bättre, dels innebär det att man inte sprider löjliga mängder pyttesmå plastbitar i trädgården (vilket ju inte känns hållbart).

Det finns idag trimmers med plastkniv. Är det verkligen ett bättre alternativ? Omdömena på nätet varierar när det gäller hur bra det funkar: allt från jättebra till skitkasst. Åtgången på knivar verkar vara rätt stor. Och tydligen lär det hamna en massa små plastbitar i trädgården även i det här fallet? Ska man ha verktyg med metallklinga kommer man in på sånt som heter röjsåg. Och de har normalt sett inte batteridrift.

Vi vill ha batteridrift. En sladd hängandes efter att trassla in sig, huset, häckarna och annat i är inte ett realistiskt alternativ på vår tomt. Jag ser dåliga parodier på redan dåliga komedier för mitt inre när jag tänker tanken. Det är jobbigt nog att dra vattenslangen fram och tillbaka mellan innergården och trädgårdslandet, och ska jag längre än så iväg tar jag vattenkannan för att slippa trasslet, även om jag får gå många varv. Med trimmern behöver jag ta mig längst iväg på tomten, till ställen jag aldrig behöver vattna. Sladd funkar helt enkelt inte.

Vi vill ha en trimmer som har metallstång som ”skrov”. Den vi har är av plast, och det var plasten som blev gammal och brast. Vi vill ha nåt som håller.

Och helst vill vi ha nåt som är kraftfullare än den vi har idag, och med laddning som räcker mer än typ 10 minuter.

Vi hittar en modell på marknaden som uppfyller allt detta. Den kostar över 10 000 kronor. Och det känns ärligt talat trots allt som i saftigaste laget. Och när vi hör oss för får vi veta att den ändå tydligen ska vara för klen.

Istället föreslås att vi trots allt bör satsa på en bensinare, och köra på alkylatbensin. Och ja, som en bekant påpekar, så innehåller en bensinmotor mest gjutjärn, vilket ska jämföras med en elmotors stora mängder av udda ämnen som finns i begränsad mängd. Och det är trots allt inte många liter bensin man gör av med per år på en trimmer eller röjsåg.

Så det låter som att vi får en på många sätt bättre produkt om vi skaffar en som går på bensin: kraftfullare, bättre och utan problemet med att sprida små plastbitar.

Men ändå. En sak till som går på bensin…? Det känns ju inte heller bra :-(

Varför ska det vara så svårt!?!