Tag Archives: resa till Storbritannien

När man är i England och vill komma hyfsat billigt undan, så är ett sätt att till vissa måltider leva på mackor. Sådana där trekantsmackor.

Med trekantsmackor i England är det tydligen ofta så att de även finns i en kombination som heter ”Meal Deal”. Oftast är ett Meal Deal ganska mycket billigare än att köpa de enskilda beståndsdelarna; ibland är det rentav samma pris för Meal Deal som för bara mackan.

Meal Deal består av 1. en macka (eller ibland ytterligare något alternativ); 2. en dricka och 3. ett snacks.

Mackorna finns förstås i ett antal smaker.

Drickorna är åtminstone på en hel del ställen huvudsakligen olika sorters läsk, nästan alltid delvis sötade med olika (ibland flera) sötningsmedel.

Och snacksen är för det mesta småpåsar med chips, med olika nivåer av bisarra smaksättningar. Enstaka gånger finns även fruktpåsar och liknande som alternativ.

Och alltså, det är ju ett prisvärt lunchalternativ (eller för den delen kvällsmat, beroende på situation). Men vad gör det med folkhälsan om folk äter en liten chipspåse varje lunch?

Idag var det den stora hemresedagen. Tidigt upp. Först på plats till hotellets frukost kl 7 – och då hade vi redan packat. Strax före åtta checkade vi ut från hotellet, knatade iväg till tunnelbanan och åkte fyra hållplatser till Victoria samt gick vidare till Victoria Coach station, där vi var en halvtimme innan bussen till Luton skulle gå.

En och en halv timmes bussresa till Luton. Och så incheckning och tidig macklunch och väntan. Flyget gick vid 12.50 och vi var framme i Köpenhamn runt 15.30 dansk/svensk tid. Efter uthämtade väskor gick vi ner till perrongen och väntade på ett tåg som blev försenat i omgångar. Och så slutligen pågatåg och sen taxi sista biten.

Nu väntar jag på tillräckligt med varmvatten för att kunna duscha och tvätta håret.

Efter en vecka i det här landet kan man konstatera att människorna här verkar vara ruskigt förtjusta i sötningsmedel. I princip all läsk man hittar, och även en del av det som vid första anblicken verkar vara juice eller juice- och vattenblandning, innehåller sötningsmedel: sukralos och aspartam och en massa andra varianter. Ofta flera tillsammans. Helt omöjligt att undvika.

Det som är betydligt trevligare är att man tydligen har fredagskvällsöppet en gång i månaden på många av museerna i London. Tydligen dessutom enbart för vuxna och med lite extra jippo av olika slag. Så där så att kulturgrejer som museum liksom också blir en fredagsnöjesutegrej. Det tycker jag låter coolt :-)

Andra heldagen i London tillbringade vi huvudsakligen på British Museum. Och man kan väl säga att det ganska mycket byggde vidare på tankar, känslor och funderingar från dagen innan.

British Museum är, liksom många av de andra stora nationella museerna, gratis att gå in på. Det kan ju på ett sätt tyckas slösaktigt eller vad man ska säga, för det är ju liksom saker det är fullt rimligt att ta betalt för att se. Tanken därefter är att det ju kanske är rimligt att det är gratis för inhemska besökare men att vi från andra länder ju rimligen borde betala. Och därefter tänker jag att med tanke på att väldigt många av sakerna – faktiskt nästan allt, åtminstone av det som drar folk – faktiskt kommer från andra länder, så är det faktiskt fullt rimligt att det är gratis för hela världen att gå in. Och att beslutet att låta det vara gratis för alla kanske åtminstone minskar risken för en verbal revolution från alla länder och människor som egentligen blivit fråntagna sina nationella skatter.

Och nej, jag är inte insatt i frågan. Men det känns bisarrt att ha ett stort British Museum proppfullt med statyer och mumier och krukor och annat från Egypten, Rom och Grekland – och för den delen andra länder. De hör ju inte hemma här! Med vad rätt och så, liksom.

Sedan finns det förstås poänger med att världens värdefulla ”skatter” från olika epoker finns spridda på flera ställen i världen, eftersom krig och naturkatastrofer och annat ju kan innebära att allt som finns på ett ställe utplånas, och i det perspektivet är väl dessutom London ett förhållandevis säkert ställe i nuläget.

Men ändå.

Gratis inträde känns i alla fall på något vis aningens mer logiskt när man vägt in hela världen :-)

En effekt av att museet är gratis att gå in på är ju att man måste plocka in pengar på andra sätt. Som VIP-medlemskap, dyra cafeterior och kostnad för mer eller mindre nödvändiga kartor. Men också sponsring. Samsung får mycket reklam på väggarna eftersom appen som kan användas därinne är deras. Och den kommande utställningen om sjunkna städer sponras av … British Petroleum! O ironin i detta…

I alla fall: British Museum är stort. Och proppfullt. Och märkligt dimensionerat. Hur många salar som helst med mer eller mindre trasiga statyer från Parthenon är faktiskt ganska tråkigt. Likaså väldigt många egyptiska stayer. Mumier och sånt är ju i alla fall lite intressantare. Men det är liksom en sådan massiv mängd saker och så fruktansvärt mycket information att det ganska snabbt blir information overload. Man blir väldigt trött, helt enkelt. Efter ett antal timmar på museet är man rätt mör.

Därefter tog vi oss till King’s Cross Station och såg den fejkade Platform 9 3/4 som egentligen inte alls fanns mellan plattform 9 och 10 utan bara var en atrapp i stora hallen.

Och sedan åt vi en ytterst försenad lunch på en indisk restaurang nära King’s Cross. Sjuåringen åt sin första Korma nånsin och konstaterade i efterhand att ”det var precis den här maten jag ville ha idag, jag bara inte visste det innan”.

Och så promenerade vi bort till Camden och såg oss om lite, innan vi tog tunnelbanan tillbaka till Earl’s Court, köpte någon sorts familjepack på KFC och hade picknick på en handduk på hotellrumsgolvet.