Egentligen har jag längtat ganska länge. Vilket är ganska märkligt, med tanke på hur jobbigt jag hade det, både med förlossning och bebistid. Men min kropp har egentligen skrikit ”bebis!” i en bra bit över ett år 
Eller ja, skrikit och skrikit. Men en längtan har funnits där…
Som sagt var, jag hade det jobbigt. Förlossningen var fruktansvärd, och bebistiden var en plåga. Vi bestämde att vi skulle vänta lääänge innan det blev syskondags.
Dessutom fanns det ju annat vi ville göra. Husrenoveringen, som jag längtat så mycket efter att sätta igång med, stod nästan stilla med en bebis i huset. När vi så sakteliga började få tillbaka möjligheten att göra något med huset, så ville vi ju hinna det En bebis till skulle skjuta allt framåt ett tag till. Och så behövde jag hämta mig. Jag behövde vara i bättre skick för att orka med ”ett varv till”.
Vinden blev med tiden hållpunkten. Vinden skulle isoleras och inredas. Isoleringen – för värmens skull – var i någon mån en ekonomisk fråga, för att minska energiförbrukningen, men också kopplat till miljösamvetet. Inredningen var nära nog en nödvändighet av familjesociala skäl. Vår son behövde (behöver) ett eget rum – och vi med. Innan barnrum inga fler barn.
Som alla renoverare vet så tar det alltid längre tid än man tänkt. Problem som tillstöter, trötthet som sinkar, hantverkare som inte kommer, femtonspel med andra saker – och så livet i sig, förstås. Byta trappa. Bygga trappräcke. Lösa krångliga grejer i hörnen med ventilation. Byta fönster. Mura och putsa. Det drog ut på tiden.
Och sedan kom livet ännu mer emellan. En bil och ett fartgupp och en smäll i nacken. Ont i nacken. Ont i huvudet. Ständigt och jämt under lång tid. Och ovanpå det oron. Kommer jag alltid att ha så här ont? Kommer jag aldrig att kunna lyfta min son igen utan att tro att jag håller på att dö av hjärnblödning?
Renoverandet stannade förstås upp. Och tvivlen växte när det gällde fler barn. Bli gravid med den här smärtan? Föda barn – tänk om det skulle bli värre? Bära omkring på och ta hand om en bebis…? Det kändes fjärran. Jag försökte låta bli att tänka.
Oron tog över världen. Oron för att inte bli bättre. Oron för att drabbas igen. Oron för att göra fel, råka ut för fler saker. Oron för… allt.
Psykakuten.
Sertralin och Atarax.
Samtalskontakt.
I efterhand kan jag ibland nästan tycka att det positiva överväger. Jag önskar förstås att jag hade sluppit skada nacken. Absolut. Men oron knuffade mig så långt över kanten att jag var tvungen att göra något åt det. Det hade jag egentligen behövt för många år sedan, och vid många tillfällen. Men jag hade inte vågat. Nu hade jag inget annat val än att våga. Och det är en bra sak. Det hade nog egentligen inte varit en bra sak med ett barn till innan jag gjort något åt detta. Inte så att jag gjort mig av med all gammal skit, rensat ut allt och blivit hel och så. Men jag har benat i en del. Vågat få ur mig en del. Och ja, fått hjälp av tabletterna.
Till att börja med blev tabletterna ytterligare ett skäl att vänta. Sertralin. Minst ett halvår… *räkna* jodå, jag höll koll på hur länge jag skulle behöva vänta innan jag trappade ner.
Men så ökades istället dosen. Det innebar ännu längre väntan. Det började rent av kännas som ett stressmoment. När det där halvåret gått, så måste jag försöka trappa ner…
Och så började jag tänka om. Läste på. Jämförde för och emot. Och insåg att… kanske vore det snarast en bra sak att äta SSRI under graviditeten? Egentligen mådde jag ju inte bra när jag väntade Simon. Jag var orolig ungefär jämt. Nojade mig hela tiden över något. Det fanns ju där redan då (och långt dessförinnan).
Hur mycket hade det egentligen påverkat mig? Hur stor del hade oron i att första året blev så besvärligt? Hade både jag och Simon mått bättre från början om jag hade haft hjälp av antidepressiva?
Det är förstås bara spekulationer. Jag kan inte veta. Men kanske är det inte bara en nackdel att äta SSRI under en kommande graviditet. Kanske kan det göra situationen bättre för både mig, sambon, Simon och det kommande barnet?
Men visst, samvetet gnager. Duktiga Sanne tycker att hon borde klara sig utan – för barnets skull. Det är det rätta och det kloka, och det går ju. – Men jag försöker vänja mig av med duktig-tankar. Bara för att det går så betyder det inte att det är det bästa. Det är faktiskt tillåtet att tänka på sig själv, ta hand om sig själv. Och många gånger är det kanske dessutom det bästa även för dem i omgivningen som är ”orsaken” till att man inte vill vara självisk…?
Och – hade det handlat om en ”fysisk” åkomma, så hade det inte alls varit en samvetsfråga på samma sätt.
Jag har funderat en del på det… Atarax, som jag ju också tar ibland mot ångesten, är egentligen en allergimedicin, men den hjälper även mot oro/ångest. Är jag, som tar den mot ångest, en sämre människa än den som tar den mot allergi?
Kanske enligt en del. Nå, då får de väl tycka det. Jag har funderat, och jag har kommit fram till att detta är det bästa just nu. För mig och för dem jag älskar. Dessutom har jag sjukvårdens stöd. Och ja, jag får lita på dem. Jag behöver inte ha bättre koll än vården. Jag behöver inte veta mest. Jag kan nöja mig. Ha! 
Och nu…
Vinden är nästan klar. Det finns ett föräldrasovrum, en Simon-rum och ett rum för ett eventuellt ytterligare barn. (Och så ett allrum, som dock är betydligt mindre klart.) Det saknas enstaka lister. Vi behöver ha hit en elektriker (som aaaaldrig kommer 
) och en rörtjomme som kan koppla in ett element (hör inte heller av sig 
), och våra beställda sängar behöver komma. Sedan kan vi flytta upp. Visst, det kvarstår lite småsaker ytterligare, men det kan vi ta pö om pö.
Det är dags 
Det känns förstås märkligt…
Många tankar.
Sist gick det så lätt att bli gravid. Nu är jag nästan fem år äldre. Kommer det att gå lika lätt? Ska jag våga tro på att det ska ta sig nästan lika kvickt? Sist utgick jag från att det skulle ta tid… Kommer jag att lura mig själv?
Och, å andra sidan, då, för nästan fem år sedan, så slutade den första graviditeten i missfall, så tidigt att jag knappt hade hunnit smälta att jag var gravid. Kommer jag alls att våga tro på att det ska gå bra, när (om) jag blir gravid? Eller ska jag utgå från att det ska sluta i missfall, åtminstone tills jag är förbi vecka sju nånting?
Hur ska jag kunna låta bli att kolla efter blod varje gång jag går på toa?
Ska jag räkna med att det krävs tre befruktade ägg för att det ska bli ett barn den här gången också?
Och så var det det där med tvillingar.
När jag väntade Simon, så väntade jag ju från början tvillingar. Den ena dog, någon gång mellan v 8 och v 18.
Då var jag betydligt yngre än nu. Sannolikheten för tvillingar ökar med åldern.
Dessutom blödde mamma också en hel del i början när hon väntade mig.
Väntade hon också tvillingar från början? Hade jag egentligen en tvilling? Har vi kanske trots allt en ökat tendens till att släppa två ägg?
Vill jag ha tvillingar? Nä. Jo. Jag vet inte.
Nej, egentligen vill jag inte det. Jag undrar ofta hur jag skulle ha rett ut det, om Simons tvilling också hade levt. Det var kämpigt nog med en bebis. Å andra sidan vet jag ju inte – kanske påverkade det honom att ha förlorat sin tvilling. Kanske bidrog det till hans otrygghet.
Och tanken på tvillingar är ju fascinerande. Nånstans längtar jag fortfarande efter, önskar jag fortfarande, tvillingar. Med hjärtat. Inte med förnuftet. Men fascinationen finns där. Jag skulle blivit tvillingmamma. Jag är mamma till en tvilling.
Jag undrar hur Simon skulle reagera om han fick tvillingsyskon. Skulle han bli avundsjuk? Han vet att han haft en tvilling. Det har vi berättat och pratat om… Han har ritat en teckning av sig själv och tvillingen i min mage
Hur han tänker om syskon i största allmänhet? Åh, han längtar! Han har tjatat lääänge
Det här med kön…
Ja, könet kvittar. Ja, jag blir glad för vilket som. Ja, det viktigaste är att barnet är friskt – och jag ska vara glad om jag alls får barn.
Absolut. Självklart.
Dessutom är jag ju noga med att alla barn (och vuxna) är individer, att könet är oviktigt. Simon går i rosa och blommiga kläder – eftersom han älskar rosa och blommor – och vi är angelägna om att inte knyta ihop färger, intressen, färdigheter och annat med kön.
Men ja, nånstans när jag ändå en önskan om en dotter.
Det är helt och hållet irrationellt. Jag kan inte förklara det med några vettiga argument, fast jag försöker…
Jag funderar på om det handlar om att jag vill ha chansen att uppfostra två syskon av olika kön på likvärdigt sätt. Att det finns en poäng med det.
Och jag funderar på om det handlar om mitokondrie-DNA. Att jag inte vill att min mitokondrielinje ska dö ut (den gör ju det om jag bara får söner). Biologen i mig tycker att det är ett intressant argument. Ja, kanske är det faktiskt en del i det, hur bisarrt det än kan verka. (Mitokondrier är spännande!)
Men till största delen är det verkligen irrationellt. Jag kan inte förklara det. Eller ens försvara det. Jag skäms lite – eller till och med en hel del.
Men hur är det – känslor kan man inte rå för? Inget blir bättre av att inte erkänna för sig själv vad man känner. Bättre att erkänna, hantera och bearbeta. Bättre i förväg än sedan.
…och årstid
Och jag skulle vilja ha ett sommarbarn den här gången. Slippa bylsa på en massa kläder på en skrikande bebis för att alls kunna gå ut. Slippa stoppa ner en missnöjd bebis i en vagn för att kunna gå ut och gå. Bara kunna gå ut genom dörren.
Önsketänkande det med.
Men jag måste öva mig på att önska och drömma. Det är inte så att hela världen kommer att rämna och gå under och allt gå åt helvete för att jag tillåter mig att önska och drömma.
