Jag läste om mina gamla förlossningsberättelser häromkvällen. En kompis som snart ska föda hade läst dem och undrade några saker, och jag mindes inte och var tvungen att själv läsa för att kunna svara.
Och jag är så tacksam att jag inte behöver göra det där igen. Att det är ett passerat kapitel. Jag behöver inte försöka överleva eller genomleva – eller fundera kring hur jag ska hantera det.
Det var aldrig vare sig graviditet, förlossning, bebis- eller småbarnstid jag längtade efter. Och jag har mest upplevt det som tranpsortströckor, något man skulle igenom.
Det var BARN jag ville ha. Individer som jag kan dela och förmedla tillvaron med och till.
Och plötsligt, när jag läste förlossningsberättelserna, insåg jag att nu är vi där. Vi har två BARN. Minstingen är *peppar peppar* nog att betrakta som blöjfri dagtid, somnar själv de flesta kvällar och deklarerar själv att han är STOR – och det är han också, på många sätt. Vi har två barn med egna intressen och egna personligheter och som kan ta eget ansvar till en viss gräns – vi är inte längre nödvändiga i varje steg. Det är så skönt!
Igår satt vi i timmavis hos bekanta och våra barn klarade sig näst intill utan våra insatser under många timmars lek. Vi kunde sitta och prata och äta och umgås nästan som vanliga människor ;-)
__________
En del människor älskar att påpeka i alla möjliga sammanhang att ”små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer”. Jag har aldrig hållit med och gör det fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att det bara blir bättre och bättre. Visst kommer det jobbigare perioder, och jag kan förstås inte sia om framtiden, men hittills är trenden mycket tydlig.
Och jag är så glad att jag trivs med att barnen blir större. Det måste vara jobbigt för alla de människor som tycker bebistiden är bäst och beklagar sig över att den tiden går för fort. Jag tycker inte alls tiden gått fort.
