Idag har solen skinit stora delar av dagen. Och mina föräldrar har varit här. Och kombinationen därav har gjort det möjligt att städa uthuset.
Eller, städa är väl ett för avancerat ord i sammanhanget. Men hela hösten och vintern har uthuset varit så belamrat med saker som stått på fel platser och huller om buller och överallt, så man har knappt kunnat komma fram därinne och än mindre kunnat hitta det man letat efter och absolut inte kunnat ta sig in och försöka hitta de saker man skulle vilja flytta in i orangeriet… Och eftersom kaoset varit så stort så har det krävts att man flyttar ut typ allt (eller allt löst på golvet stående) på innergården för att kunna bringa ordning i det, och för det krävs det att det är varmt nog för att man ska palla ett antal timmar utomhus och i ett uthus med ungefär samma temperatur som utomhuset. Och dessutom behvs det fler personer som kan vara involverade – både för tankeverksamheten (Var ska vi göra av den här? Ska vi slänga den här?) och för att man ska fortsätta orka efter ett tag eftersom det ju är skittrist. Och när man i vanliga fall är ensam fungerande vuxen – den som måste stå för både matlagning och motiverande av barn och man inte har någon som kan motivera en själv – ja, då blir det inte av.
Men idag har det hänt. Idag har vi plockat ut saker ur uthuset, plockat i ordning, slängt saker, flyttat saker till orangeriet, och så vidare.
Det är inte perfekt. Det är inte färdigt. Men det är inte längre kaos, utan på en nivå när man kan handskas med det.
Framsteg är kanske inte rätt ord. Men kanske mer att komma upp till en nollpunkt som gör något alls möjligt.
