Sakta men säkert och bit för bit faller saker på plats i sunkuthuset orangeriet. Nytt genomskinligt tak. Träfot under takkanten. Plåt runt skorstenen. Nyputsade innerväggar. Dörr. Nya fönster. Tillfixning av gammalt stallfönster. Oändliga mängder (eller, egentligen ganska lite) grön färg.
Det blir bra. Riktigt bra.
Men det som fattas för att det ska börja kännas ”på riktigt” är ett vettigt golv.
Det nuvarande golvet har flera problem. Om man nu ens kan kalla det ett golv? Det är någon sorts gjutet golv. Fast det täcker inte hela golvet. Bitar av det är sprucket. Bitar av det är täckt med smul och grus och allmänt bös. Hur tjockt med blandat löst material vet jag inte.
Det nuvarande skickets största problem är inte bristen på slät yta – även om jag förstås gärna vill ha det.
Sprickor och hål i golvet (eller i den hårda ytan snarast) innebär vägar in. Där kommer kirskål och åkerfräken in och börjar växa i golvet. Och där kommer även myror in och bygger bo. De bygger bo i det lösa gruset. Och de bygger bo i jord som de drar ut ur de tomat- och gurkkrukor vi ställt in i orangeriet. Och kombinerar gärna: drar bort av jorden till gruset för extra bra bobyggande.
Så… jag vill förstås ha ett gjutet golv som hindrar ogräs och myror.
Det är förstås mycket jobb. Steg ett är att gräva bort det gamla gruset och böset. Det vill säga gammalt golvmaterial från det som varit hönshus och som länge varit allmänt mögelmuggigt och förvaring för diverse sunkiga saker och skräp och så… Till exempel har det stått en del gamla eternitplattor därinne. Och legat bitar av i gruset. Och ligger fortfarande enstaka bitar av i gruset.
Ja, det ger mig ångest. Ja, jag är övertygad om att det är asbestfibrer uppblandat i det där gruset, och att det kommer att röras runt och damma upp när man gräver/skyfflar bort det.
Älsklingen tycker jag är fånig. Att jag överdriver. Att det inte är någon fara.
Men jag kommer att ha konstant ångest under tiden det grävs bort och ett bra tag efteråt. Jag vill inte göra det. Jag vill inte utsätta någon för det. Och absolut inte barnen.
Å andra sidan vill jag få till ett golv, så att vi kan få användning för vårt fantastiska orangeri. Och så att jag kan sluta tänka på asbest varenda gång jag trampar i gruset och dammet där.
Och oavsett om vi gjuter nytt eller löser det på annat vis – plattor, nytt grus av något slag eller nåt annat – så måste tydligen det nuvarande grusböset bort först. Så röraruntiasbestångesten kommer jag inte undan ändå. Plus att andra lösningar känns sämre på att stänga ute ogräs och myror.
Hur man än vänder sig har man ångest i huvudet.
