Tag Archives: tidsbrist

Tiden räcker inte till

Vi ligger en bra bit efter tidsschema.
Varför?
Ja, det finns flera förklaringar.

  • Tvättmaskinsstrulandet stal en hel del tid som vi skulle ha använt till annat
  • Vi fick fara en massa extra och krångla med golvbrädor etc
  • Det såg eländigare ut och behövde åtgärdas mer än vi egentligen räknat med bakom skåpen, och det har tagit mer tid än vi räknat med att åtgärda allt det. (Ja, det har varit masor med jobb, och väggarna är inte klara att målas än)

Men självklart var tidsplanen för optimistisk. Det är den väl alltid, hur mycket tid man än räknar med? Det tillstöter ju alltid saker.

Och så, förstås, räknar man ju normalt sett med mer än ett par timmars effektiv arbetstid per dag. Men så funkar det nu inte med en gnällig ettåring som mycket väl kan ta två vuxnas hela vakna arbetstid till förfogande. (Stackars S blir över och kommer i kläm.)

Nå, vi har räknat med marginal i slutändan. Än finns det hopp om att hinna klart

Tajming och prioriteringar

Jag har just satt mig ner.
Jag har äntligen lyckats få Jonatan att somna, och Simon leker på sitt rum. Jag har disk och tvätt och matlagning och ett skrivbord dignande under saker att ta hand om, men jag har valt att ignorera det en liten stund – jag har valt att istället sätta mig och läsa tidningen, i alla fall ett par minuter.

Då ringer det. Det är givetvis mamma.
Det är alltid mamma. Hon har en alldeles lysande förmåga till otajming. Ringer när det är som hysteriskast vid matlagningen och man är själv hemma. Ringer när precis satt oss för att äta. Ringer när man försöker få barnen att somna – eller som den här gången, när man precis fått den ene att somna.

Fast i ärlighetens namn finns det inga bra tillfällen.

Tiden räcker ju inte. Det är svårt att hinna med ens det nödvändigaste. Tvätt, matlagning, disk, städning. Handla, betala räkningar. Sota. Leka  med och engagera sig i barnen.
Jag hinner nästan aldrig prata sammanhängande med sambon. Ibland, sent på kvällen, när barnen somnat och det viktigaste är gjort, kan man få prata ostört. Om man har tur. Fast då är man för trött…
Desutom ska man hinna med att ta hand om sig själv någon gång – kanske…?

Ändå förväntar sig mamma att jag ska ha tid – och lust! – att kallprata med henne just precis när hon ringer.
Ändå blir hon besviken över att jag inte kan, eller kanske inte vill.
Ändå ojar hon sig över att jag inte hör av mig tillräckligt.

Nej, mamma, du är inte oviktig. Men du är inte heller viktigare än mig själv eller min älskling.

Och varför ska jag vara beredd att offra mina lediga minuter på att prata med dig om ingenting?

Jag har blivit en dålig, oengagerad människa :-(

Jag läser inte tidningen ordentligt. Skämtar bort att jag inte orkar läsa viktiga, intressanta reportage om miljökatastrofer, inrikespolitik eller barnarbete. Ser inte TV-nyheterna, mer än möjligen för vädrets skull.

Orkar knappt ens hänga med i klimatdiskussionerna, som ÄNTLIGEN kommit igång.

*skäms för mig själv*

Jag som aldrig kunde fatta när de vuxna inte orkade engagera sig. Hur kunde man tycka att annat var viktigare?!?

Fast det är väl inte att man tycker att annat är viktigare. Det är att man inte orkar längre

Problemen är ju i någon mån de samma som de var då, när jag var 17. Det har egentligen inte hänt mycket. Eller jo, det har det. Men ändå. Växthuseffekten kände vi till redan då, de saker som folk ombeds göra nu – köra mindre bil, ta tåget, stänga av prylar på riktigt istället för med standby – det visste vi ju redan då. Diskussionen om huruvida klimatet verkligen förändras fanns redan då.

Jag har redan engagerat mig så länge. Redan stått och diskuterat, stångat mig blodig, så många gånger.

Jag orkar inte.

Jag har redan gjort mitt bästa i så många år. Jag börjar tappa drivkraften, orken, engagemanget.

Och… hur ska jag hinna/orka läsa tidningen? Jag är tacksam om jag hinner få läsa lite i tidningen i lugn och ro. Då får det vara KORTA artiklar/notiser. Dem kan jag med lite tur hinna igenom utan att bli avbruten så ofta att jag tappar tråden. Och jag slipper få dåligt samvete (eller lika dåligt samvete) över att jag sitter och läser när jag borde prata med sonen medan vi äter frukost.

Min ”surt förvärvade egentid” vill jag ägna åt annat än att läsa analyser av sossarnas nya partiledare eller moderaternas försök att engagera sig i klimatfrågan. Då vill jag hinna ta hand om mig själv, träna, bygga lite… Resten av tiden går ju åt till vardagsbestyren som ska göras.

Så – engagemanget har dalat.

*dålig jag*