Idag har solen skinit stora delar av dagen. Och mina föräldrar har varit här. Och kombinationen därav har gjort det möjligt att städa uthuset.
Eller, städa är väl ett för avancerat ord i sammanhanget. Men hela hösten och vintern har uthuset varit så belamrat med saker som stått på fel platser och huller om buller och överallt, så man har knappt kunnat komma fram därinne och än mindre kunnat hitta det man letat efter och absolut inte kunnat ta sig in och försöka hitta de saker man skulle vilja flytta in i orangeriet… Och eftersom kaoset varit så stort så har det krävts att man flyttar ut typ allt (eller allt löst på golvet stående) på innergården för att kunna bringa ordning i det, och för det krävs det att det är varmt nog för att man ska palla ett antal timmar utomhus och i ett uthus med ungefär samma temperatur som utomhuset. Och dessutom behvs det fler personer som kan vara involverade – både för tankeverksamheten (Var ska vi göra av den här? Ska vi slänga den här?) och för att man ska fortsätta orka efter ett tag eftersom det ju är skittrist. Och när man i vanliga fall är ensam fungerande vuxen – den som måste stå för både matlagning och motiverande av barn och man inte har någon som kan motivera en själv – ja, då blir det inte av.
Men idag har det hänt. Idag har vi plockat ut saker ur uthuset, plockat i ordning, slängt saker, flyttat saker till orangeriet, och så vidare.
Det är inte perfekt. Det är inte färdigt. Men det är inte längre kaos, utan på en nivå när man kan handskas med det.
Framsteg är kanske inte rätt ord. Men kanske mer att komma upp till en nollpunkt som gör något alls möjligt.
Det börjar bli dags att försöka ta tag i saker igen. Komma vidare med renovering. Och plötsligt är det sunkuthuset som står näst i tur.
Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det är ju snart ett och ett halvt år sedan eternittaket plockades bort – och tolv år sedan besiktningsmannen sa ”Bränn!”. Det är verkligen på tiden att plocka bort träundertaket, bränna upp det, och sedan lägga dit något nytt tak.
Men ändå, på något vis plötsligt. För ända sedan vi flyttade hit har vi haft det som en avlägsen, drömsk plan: att någon gång i framtiden sätta på ett genomskinligt tak på sunkuthuset, så att det kan fungera som någon sorts växthus eller orangeri. Någonstans man kan driva upp plantor på våren, ha en del tomater och annat på sommaren, och sedan övervintra känsliga saker. Någon gång i framtiden. När vi nästan är gamla och grå. En sådan där sak som man knappt riktigt räknar med ska bli av, men som ändå är möjlig. En sån.
Nu är vi där?
För vi har faktiskt börjat undersöka möjligheterna. Konstaterat att det inte alls behöver vara svårare eller dyrare att lägga ett genomskinligt tak än ett ickegenomskinligt. Och tak måste vi ju ha. Det finns vettiga kanalplasttak, av ofärgat slag, som verkar både praktiska och prismässigt rimliga, och som funkar på den låga lutningen vårt tak har.
Kanalplast är visst polykarbonatplast. Och det känns liksom som den enda vettiga lösningen. Vi kan inte gärna ha glastak under de här förutsättningarna. Det här är samma typ av plast som man har i typ alla moderna uterum, har jag fattat det som. Och de flesta moderna växthus, väl?
Fast polykarbonatplast är väl också det man tidigare gjorde nappflaskor av? Sånt där som läcker bisfenol A?
Hmm… Då känns det ju genast mindre roligt.
Men om jag inte vill ha plasttak så kommer jag aldrig att få ett genomskinligt tak på uthuset.
Ja, vi har kämpat på under veckan, med att göra oss av med en massa skit. I alla fall delvis enligt planen.
Planen var alltså i någon mån städa uthuset, tömma sunkuthuset på skräp som skulle till återvinningsstationen (sunkuthuset agerar ”skrotupplag”/mellanstation för större saker som ska till ”tippen”, bland annat byggavfall) samt få lite bättre ordning i studion.
Det hade säkert gått bättre om inte min man hade åkt på någon envis magsjuka (nej, inte klassisk kräksjuka, utan något mycket mer segdraget som satt kvar länge med risig mage och stal massor med energi och kraft). Och ännu bättre om inte jag också hade fått en släng av den där magskiten, med flera dagars diarré.
Våra dagar hemma utan barn blev… kraftlösa. Vår möjlighet att laga vad mat vi själva ville utan hänsyn till barnen landade i skonkost huvudsakligen bestående av olika sopor på potatis som bas. (Målsättningen för maten var lättlagat och snällt för magen.) Av den tid och ork vi skulle lägga på att fixa fick vi kanske ihop hälften.
Men vi lyckades i alla fall få det ganska drägligt i vanliga uthuset, om än inte lika välstädat som jag hade hoppats på.
Och vi lyckades köra iväg åtminstone några släpkärror med sunk från sunkuthuset. Tillräckligt för att dra igång flera nivåer av ångest i mig… I den inre delen av sunkuthuset ligger det en del trasiga eternitplattor, så jag har nu tänkt många ångesttankar om damm från dem i golvdammet i den delen av uthuset och plågsamma typer av lungcancer om tjugo år och känslan av att hur man än gör (tar hand om sin skit eller låter bli) så har man rumpan bak och ångesten i strupen. Och så har jag studerat de fula sunkiga angripna brädorna i taket lite närmre och sett fina svampangrepp av sådant slag som ger husägare ångest, och vi har konstaterat att innan trätaket rives bort (vilket hela tiden varit avsikten ändå) så ska vi be Anticimex titta så att vi vet säkert att det går att spara putsväggarna, och att vi faktiskt ska kolla upp om någon hantverkare kan lejas för att ta bort allt det dåliga träet.
I undanplockandet av julpyntet tog vi ett beslut. För vi har haft alla sådana aker – helgpynt och diverse andra undanstoppade saker – i papplådor i gamla hönshusdelen av uthuset. Papplådor från Ikea, med öppna handtagshål. Genom hålen tar sig mössen in, äter av pyntet och bajsar. Papplådorna blir fuktiga därute och håller inte jättebra. Och de tål faktiskt inte att plockas fram och tillbaka, tömmas och fyllas upprepade gånger – de ger till slut vika och ger upp.
Så vi tog ett beslut: att successivt byta ut papplådorna mot plastbackar.
Nej, världen behöver inte fler plastsaker. Vi ska bara använda plast till det nödvändigaste, spara på oljan och minska plastskräpet och så vidare.
Men i det här fallet är det hlt klart den rationellare lösningen. Plasten håller. Plastbackar med lock och utn handtagshål innebär förmodligen att inga möss förstör våra saker, och då håller de längre. Dessutom ser vi mycket tydligare genom plasten vad lådorna innehåller, och tro mig, det underlättar när man ska ut och leta rätt på saker.
Och någon gång i framtiden när plastbackarna gått sönder får vi hoppas det även finns plaståtervinning för ickeförpackningar.
Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.
Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).
Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?
Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.
Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.
Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…
Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.
Eternit innehåller asbest.
Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.
Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.
Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.
Min man är typen som inte oroar sig för sånt.
Jag är typen som får ångest av sånt.
Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.
Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)
Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.
Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.
Fyrtio år lång var alltså den evigheten.
Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.
Så… lite paus för att vila handen (hmmm… gör man det när man sitter vid datorn?!?) och ta en varm kopp kaffe.
Alltså, jag skulle ju klippa häckar idag. Klär på mig varmt, letar fram ett pat vettiga vantar, tar på mig skorna och går ut för att hämta sekatör m.m. i uthuset.
Den ***** uthusdörren går inte upp!!! Visst, den brukar vara lite trög ibland – den är gammal och lite skev, och så sväller den när det blir fuktigt – men med en lagom mängd våld brukar det gå att lösa. Nu sitter den stenhårt fast och verkar inte gå att rubba. Jag drar och drar och drar, och inget händer.
SUCK. Vad gör man då? Ska helgens huvudsysselsättning gå i stöpet?
Tja, ett tag funderade jag på allvar på att åka iväg och köpa en ny billig sekatör. Men det är lite surt att behöva göra det, när man vet att bakom den här dörren så finns det säkert minst tre sekatörer, plus grensax och häcksax o.s.v….
Så jag drog och drog och drog och drog… inget hände. Då provade jag att sätta i nyckeln i låset (dörren var olåst), vrida runt en liten bit, så att jag liksom kunde dra även i nyckeln. Drog och drog och drog… och jo, lite rörde dörren allt på sig, lite flyttade den sig utåt. I alla fall i övre delen. Nertill hände inget alls…
Undras om det skulle gå att komma in med en kofot i nederkanten? Nja, det såg knappt ut. Men det var ju värt ett försök inna jag gav upp och for tillaffären för nyinköp. sagt och gjort, Sanne gick och hämtade kofoten och körde in den under dörren, bräckte till lite försiktigt. Hmm… ja, något rörde på sig, hoppas nu att det var hela dörrbladet och inte bara halva? Jag drog i dörrhandtaget, och DÖRREN ÖPPNADE SIG! *Jiha!* Sanne har brutit sig in i det egna uthuset! (Och jodå, dörren är fortfarande *harkel* någorlunda hel i nederkant.)
Så nu har jag varit ute och klippt lite häckar. ”Fulklippt”. (Häckar m.m. kan klippas på två sätt: slarvigt – då hinner man fler/mer och har en chans att det ska se någorlunda drägligt ut på avstånd för hela tomten – eller noggrannt, och då hinner man aldrig klart på en säsong. Gammalt hus, gammal tomt, många häckar…)
Jaha, inget om barn än i dagens avsnitt. Här kommer det! :) Som sagt var, jag passar på att klippa nu när jag är ensam hemma. Ifjol hann vi nästan inget i trädgården, med en liten Simon och så (Simon gillade inte att vara i vagnen eller ligga på en filt, och det gjorde det svårt att göra något i trädgården.) Och i år… ja, nu har vi ju en vild liten unge som springer omkring själv. Han kommer säkert att älska att vara ute i trädgården – och kräva ständig bevakning för att inte tugga i sig alla växter (ja, vi ska plocka bort giftiga saker, om vi nu har nåt sånt :)), äta jord, klättra upp i träd, springa och gömma sig eller springa ut på vägen (liten grusväg, inte så mycket trafik, men i alla fall). Så… alla tips om hur man underhåller en drygt ettåring ute i trädgården är välkomna! (Och då menar jag underhållning av sådant slag som innebär att man i alla fall själv kan göra något annat åminstone korta stunder, d.v.s. inte sånt som kräver att mamma håller Simon i handen konstant :))
