Efter en hittills mycket dimmig vår har vi idag haft strålande soligt vårväder, med humlor och nässelfjärilar. Många timmar ute har det blivit (fastän det fanns gott om tråkiga saker vi borde gjort inomhus).
Det brukar ju heta när man pratar om miljövettig trädgårdsskötsel att man ska låta bli att räfsa. Så jag har lite dåligt samvete, för jag har (med barnens hjälp) räfsat bort en hel tätpackad sopsäck full med fjolårsgräs från gräsmattan. Jag har kammat det långa håret åt både ena och andra och alla hållen med stålräfsan. Men då är det ändå massor kvar… och vet man inte hur mycket vi fått bort och sett hur det såg ut innan, så skulle man tro att vi inte alls hade räfsat.
Vi har dessutom klippt bort fjolårsståndare från större delen av en av de tre rabatterna, samt repat en del moss och gräs där. Det innebär att rabatten nu ser ut som en ännu mindre välvårdad del av gräsmattan. Och ja, det är ett framsteg. Så långt tror jag aldrig förr vi hunnit så tidigt på våren, typ.
Åttaåringen har idag slutligen lärt sig cykla (det har varit lite si och så med motivationen innan). Och vi har hunnit med våfflor också. De blev riktigt riktigt bra den här gången. (Vi gör den variant som i Vår Kokbok anno 1964 kallas ”frasvåfflor utan grädde” – på jäst, mjölk, mjöl och smör. Vad gör ni andra för våfflor? Med grädde i? Eller äggvåfflor? Eller någon annan typ?)
Nu är jag helt slut i kroppen. Kroppsarbete, frisk luft – och så mens på det…