Igårkväll, strax innan jag skulle natta sonen (3 år), rev jag av en sårskorpa i min panna. Det blödde ganska rejält, som det ju kan göra från små fåniga sår, så jag tyckte det var bäst att sätta på ett plåster för att inte kladda ner i sängen.
Sonen tyckte då att jag skulle ha ett Bamse-plåster. (Det blev ett lille Skutt, eftersom de var minst.) Och han skulle sätta på det (lite hjälpte jag honom, men ändå).
Det känns så härligt när han pysslar om mig 
Och rimligen beror det väl på att jag pysslat om honom när han skadat sig…?
Så idag går jag stolt omkring med ett plåster i pannan. Sannolikt behövs det inte längre – men det värmer i hjärtat ändå