Idag är vi rejält insnöade. STORA drivor. Det gick knappt att öppna ytterdörren i morse. Fast på andra fläckar är det förstås nästan barmark…
Vi är för tillfället utan hemmavarande barn, eller vad det heter. Den gångna helgen var vi hos svärföräldrarna, som bor typ 45 mil bort. Och när vi skulle åka därifrån, så ville sonen inte åka med. Han valde alltså att stanna kvar. 3 år gammal! 
Det var inga problem, hans farfar är ledig den här veckan och skulle sedan fara ner efter några dagar med sonen… Fast i nuläget vet ju förstås ingen när det blir 
Det är en konstig känsla att vara hemma utan barn. Eller många konstiga känslor.
På vägen hem i söndags kände jag att jag saknade hans kramar, hans klappar, hans villkorslösa omtanke om mamma.
Men sedan har det varit lugnt.
Vi har inte gjort så mycket. Det har liksom varit ”vanliga” dagar, med jobb, mat och disk på kvällen, och så. Jätteskönt! Bara vara, liksom. Ta saker som de kommer. Göra saker klart. Inte behöva argumentera för att jag vill sitta och ta det lugnt, häcka vid datorn, bläddra i en katalog.
Var det så här det var att inte ha barn?
Vad mycket TID vi har!
Vad SKÖNT!
Nä, huvudsakligen saknar jag honom inte alls. Faktiskt. Det känns knappt ens tomt. Bara enkelt och självklart.
Och vi borde förstås passa på att umgås, ha ”par-tid”, vårda relationen, o.s.v. Men det blir inte. Det är inte högst prioriterat. Vi har båda två ett så ofantligt uppdämt behov av att bara vara, vara oss själva. Det måste komma före. Annars har vi inget att ge varandra, som personer…
Oj, vad skönt det är! Oj, vad vi behövt det här – läääänge!
Men så kommer förstås alla tankarna. DÅLIG MAMMA. Så här får jag förstås inte känna. Jag FÅR inte tycka att det är skönt. Eller jag måste i alla fall sakna honom. I alla fall lite. Jag får ju inte känna att detta är den naturligaste sak i världen. DÅLIG MAMMA. Lämna min treåring hos andra, i snart en vecka. Tänk om han är ledsen? (Han låter glad i telefonen.) Tänk om han får men för livet av detta trauma?
Liiite verkar han ha börjat längta hem. Men just nu kan de ju inte åka hit. Snö och drivor och glashalt och oframkomliga vägar och livsfarligt. DUMT att ge sig ut på vägarna.
Usch, vilken HEMSK mamma jag är som satt honom i denna sits – att inte KUNNA komma hem till oss. Hur ska detta påverka honom i framtiden?!?
(Sunt förnuft: Det är en himla TUR att han inte är här just nu. Det är fantastiskt bra att vi inte behövde lyckas åka och hämta honom hos dagmamman igår eller försöka få dit honom idag. Och att vi bara har oss själva att ta hand om i detta snökaos. Vi kan ju inte ens åka och handla toapapper… Han har det ju jättebra där han är!)
Men TÄNK OM… Hur ska detta påverka honom?
Och tänk om de, när de väl beger sig söderut (förmodligen inte idag, men imorgon eller övermorgon), råkar ut för något? Det finns så mycket som kan hända ute på vägarna.
Dålig mamma Om det händer något så är det säkert mitt fel
Och att jag tänker att det är SKÖNT att vara själva – så FÅR man inte tänka! Det i sig är skäl nog för att något dåligt ska hända! (Skärp dig, Sanne! Fjant.)
Och att han ändå inte verkar sakna oss så särskilt mycket – betyder inte det att jag är en DÅLIG mamma? (Nä, det gör det väl inte…? Min positiva sida vill tro att det snarast visar på att han är trygg, säker på sig själv och så.)
Mycket som snurrar i huvudet.
Och utanför fönstret ser jag de stoooora snödrivorna. Vi håller oss inne idag.
Äsch, allting ordnar sig väl?