*skrap på insidan av ytterdörren*
”Släpp ut mig! Släpp ut mig! Kom och släpp ut mig, då!!”
Så fort jag reser mig för att gå dit, kommer den håriga varelsen rusande och svansar runt mina ben, springer framför mig, få mig att snubbla och nästan slå ihjäl mig.
Jag går och öppnar ytterdörren.
Den nästan svarta pälsbollen rusar fram till dörren – och tvärnitar.
Jag håller demonstrativt upp dörren – gå ut nu då!
”Va? Är du inte klok, människa? Ska jag gå ut – där – va? Nä. Usch. Kallt. Blött. Mörkt. Och en massa sånt där vitt konstigt på marken. Blä. Ska jag gå ut i DET? Är du galen?”
Jag stänger dörren och går och sätter mig igen.
Tre minuter senare: REPRIS! 
Ytterligare några minuter senare: en gång till…
Slutligen LYFTER jag ut katten.
Ett par minuter senare hör jag ett krafsande ljud av kattklor mot glas, och jag tittar upp. Där, på andra sidan fönstret, sitter katten. ”Släpp in mig! NU! Annars tänker jag plåga dig me det här ljudet hela kvällen!”
Jag vill ha vår nu.
Eller i alla fall väder som katterna gillar.