…och jag tänkte inte ens på det.
Jag är faktiskt t.o.m. lite osäker på datum… Men jag tror att det var den 4 mars. Eller jag har för mig att de bruna flytningarna började den 3 mars, och de riktiga blödningarna, och smärtan, och insikten, kom den 4 mars. För fyra år sedan.
Jag var ju inte särskilt långt gången. Hade egentligen bara varit helt säker på att jag var gravid sedan den 2 mars (första testet, ungefär en vecka tidigigare, hade visat så svagt positivt att jag inte visste om det var inbillning). Jag var väl i v 7 ungefär.
Det är inte jobbigt för mig att minnas missfallet. Inte plågsamt så. Men vid årsdagen brukar jag ändå minnas den där känslan: den krypande oron över de bruna flytningarna, den stigande ångesten i kroppen över att det här inte är bra, panikkänslan som faktikst fick mig att gå hem en timme tidigare från jobbet. Känslan när jag stod på perrongen och väntade på tåget hem, med två semlor i en låda i handen (jag hade köpt dem för att muntra upp oss)…
På kvällen kom störtblödningen, som kraftig mens, och smärtan… 
Dagen efter gick jag till jobbet som vanligt.