3-åringen frågar så snällt han kan.
Egentligen är klockan alldeles för mycket. Egentligen borde vi gå in och laga mat – eller snarast borde vi redan ha gjort det.
Men han vill ju så gärna. Och egentligen vill ju jag också. Så visst. Kör för det 
Det är ju KUL att rensa med honom.
Han är noggrann. Han frågar omvilka saker som ska bort och vilka som ska vara kvar. Och han lyssnar på svaren och kommer ihåg dem! Det som ska rensas bort rensar han bort, det som ska vara kvar lämnar han kvar – och krattar försiktigt runt om. Och han säger till när hinken är full och vi ska gå och tömma i komposten.
Visst, han får inte bort lika mycket som jag.
Visst, han gräver runt jord bara för att det är roligt ibland.
Men det går att släppa honom fri, låta honom hållas utan ständig övervakning, utan att kolla varenda tag han tar med hackan, utan att vara på helspänn och konstant vara beredd på katastrofen.
Han KAN.
Jag kan slappna av och GÖRA. Njuta av sällskapet och småpratet.
Och det är inte så att jag knappt får gjort något. Det är inte ens så att jag får mindre gjort för att han är med. Jag gör minst lika mycket nytta som om jag vore själv – och hans insats ligger också på pluskontot.
Och ja, hade inte han bönat och bett, så skulle jag aldrig ha rensat nåt alls idag. Jag blir så nedslagen av att se allt ogräset att jag inte vet var jag ska börja.
Han får mig att ändå börja.
Och han håller ut längre än jag. När jag börjar klaga över ont i nacken och vill göra annat, så vill han fortsätta en stund till och en stund till
Ibland är det alldeles underbart att göra saker tillsammans med en treåring!