Vi har firat med alkoholfri skumpa 
Dessutom har vi bräckt bort den gamla golvluckan (ner till gamla köket/pannrummet) och början bygga ihop golvet där.
Mindre trevligt är att tvättstugefönstret är söndersågat 
Fast det är för att botten i fönstret var murken, och svärfar ska försöka göra något åt det. Men det känns inte bra med söndersågad karm…
Klockan 19.10 idag söndagen den 29 april 2007 stoppade jag dit den sista isoleringsbiten uppe i taket.
Visst, det ska fortfarande dit lite isolering på inspektionsluckan i taket i den delen av vinden. Och det fattas fortfarande isolering på några ställen på väggarna (konstiga vinkellösningar som sparats till sist). Och sedan ska det ju isoleras i mellanväggarna. Och…
Ser ni hur jag ursäktar mig, förringar denna historiska punkt?
Äsch, jag ska ju vara STOLT! Det ÄR en milstolpe
Till exempel ska jag inte trycka in mer isolering ovanför mitt eget huvud 
Idag har vi även
* gjutit golv i uthuset
* gjort klart snedtakspanelen (bortsett från några specialdelar, se ovan) på vinden (vilket för övrigt krävde en del kreativa lösningar och en del krångel och slit)
* satt panel i taket på några jobbiga bitar
* byggt en inspektionslucka
Nu är det kväll. Deklarationen hägrar
När jag gick på gymnasiet, så gjordes det någon årsbok eller skoltidning eller nåt sånt. Och i den var den en intervju med någon av skolans musiknördar – någon av de där som la hur mycket pengar som helst på skivor. Han hävdade bestämt att en skiva dög att lyssna på tre gånger. Sedan var den liksom slut. Tråkig. Inte lönt att lyssna på längre.
Jag funkar lite tvärtom. Vist, jag kan gilla en skiva vid första genomlyssningen. Men vissa skivor, och vissa låtar, behöver lyssnas på många gången.
Första gången: sådär.
Efter ett tag: rätt bra.
Efter ett antal lyssningar: Wow! Wow!! WOW!!!
Jag kan blir riktigt fanatisk. När jag lyssnat in mig på en låt eller en skiva, så kan jag spela den igen och igen och igen. Då är ingen annan skiva intressant. Det kan röra sig om dagar, veckor eller ännu mer, när det liksom bara är DEN skivan eller DEN låten som ger mig en kick. Det blir liksom bara bättre och bättre. Fler och fler nyanser som känns mer och mer fantastiska
Plågsamt för omgivningen, jag vet. Inte så kul när jag sätter en enda låt på repeat Så jag försöker sansa mig numera, när jag har fler att ta hänsyn till.
Men samtidigt mår jag bra av den där fanatismen. Jag mår bra av att gå upp i något, leva mig in i något, känna så starkt och intensivt.
Det gäller för ganska mycket i mitt liv. Jag mår bra när jag kan vara fanatisk, gå upp i ett projekt, leva för det, brinna för det… Oavsett om det handlar om att läsa allt jag kommer över om Anastasia (jag var väl 13?), om en dansföreställning eller om att repa upp varenda rot av kirskål i ravinen hos mina föräldrar. Jag mår bra!
Periodare? Ja… För det blir ju liksom att man kan dela upp min tillvaror i perioder. Perioden när jag dansade. Perioden när jag lyssnade på den där musiken. Perioden när jag…
Det gäller för övrigt även för kaffe. Periodvis dricker jag gärna kaffe. Sedan tar det plötsligt stopp. Smakar illa. Ger mig ont i magen. Och då tvärslutar jag. Uppehåll från kaffe, ofast i ett halvår eller mer.
Posted in Jag, Reflektioner och tankar
Till vårt hus hör två uthus, med varsin hönshusdel och varsin hönsgård. (Två av allt, eftersom en gång i tiden bodde det två familjer i hust – trots att det inte är särskilt stort.)
Det ena uthuset är i taskigt skick och duger bara till mellanförvaring av byggavfall som ska vidare sedan.
Det andra uthuset är i OK skick, typ. Duger till att ha frysbox och trädgårdsredskap och annat i. Fast golvet är lite kasst.
Nu när vi gör i ordning vinden till bostadsyta, så behöver vi förvaringsplats till en del saker. Uthuset funkar bra till detta. Bortsett från att golvet inte är plant nog, eller ens helt överallt. Så nu ska det gjutas nytt golv i hönshusdelen av det uthuset.
Det innebär att de gamla hönsredena idag har bräckts bort De var gamla och smutsiga och murkna, förmodligen har de inte använts på 50 år, och det vore inte försvarbart att använda dem till höns nånsin mer. Men ändå Det känns oerhört sorgligt att bryta bort de gamla spåren efter dem som bott och levt här.
Igår blev sonen sjuk. Ont i öronen. Hämtades tidigare från dagmamman.
Fick alvedon (och nässpray). Ändå ont i öronen. Ändå rejäl feber (39 grader). Sov massor.
Sedan piggade han på sig såpass att han var vaken, och drack lite nyponsoppa. Men beklagade sig gräsligt över ont i öronen. Och var hemskt varm. Och jättetrött.
Vårdcentralen tyckte vi skulle avvakta. Förstås.
Sedan fråga efter vad det var som ekade. Sa att han inte kunde höra med ena örat. Undrade över vad det var som blinkade. Undrade varför huset skakade.
Då blir man nojig som mamma
Sjukvårdsupplysningen konsulteras. De i sin tur konsulterar öronkliniken. Återkommer. Nä, det tyder inte på något farligt. Avvakta tills imorgon.
Jo, det verkar ju vettigt. Trots allt.
Men det är svårt. Det är svårt att inte oroa sig. Visst, de allra flesta barn är sjuka då och då. De allra allra flesta gångerna är det inget farligt och händer inget mer.
Men man läser och hör om de där barnen som insjuknar FORT, inte får vård i tid och DÖR.
Tänk om…
Tänk om man missar de viktiga signalerna…
Hur han mår idag? Han har varit hur pigg som helst.
För att stilla det dåliga samvetet, köpslår jag med mig själv.
”Jag borde ha jobbat effektivare, ha koncentrerat mig bättre!” ”Ja, men då tar jag ingen fikarast, så jobbar jag den tiden också. Och så kan jag ta med lite saker och läsa på tåget hem!”
”Jag borde nog inte ha köpt den där tröjan. Det var onödiga pengar, som jag kunde använt till något bättre.” ”Fast visserligen, när jag köpte byxor senast – för att jag verkligen BEHÖVDE dem – så fick jag fatt i dem billigt på rea. Den hundralappen emellan räcker ju till byxorna. Då kanske det är OK?”
”Nä, jag borde inte köpa en kaffe på vägen hem!” ”Fast jag köpte bara en baguette till lunch igår, så då sparade jag några kronor.”
”Usch, så onödigt att köpa det dyra köttet.” ”Ja, men vi åt ju…”
…och så vidare och så vidare…
Ständigt dessa interna diskussioner i mitt huvud. Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Hur ska jag kompensera för att jag gjorde fel?
Blir trött på mig själv 
Jag har alltid dåligt samvete. Eller i alla fall nästan alltid. Känslan av att inte ha dåligt samvete är så ovan att om jag känner den så börjar jag leta efter vad jag borde ha dåligt samvete över – för nånting måste det väl vara – och då kan jag möjligen få dåligt samvete över att jag inte minns…
För det finns så mycket att ha dåligt samvete för:
* Att jag inte leker tillräckligt med min son
* Att jag inte tillräckligt tydligt hävdar min rätt att inte leka när jag varken vill eller har tid
* Att jag inte kommer ihåg alla saker jag sagt till honom att det får vi göra någon annan gång
* Att jag är för ineffektiv på jobbet och lätt fastnar med att dumsurfa, när jag borde lyckas fokusera. (Fast jag BEHÖVER de där mikropauserna. Om jag bara biter ihop så blir det inte heller bra… )
* Att jag inte är tillräckligt strukturerad
* Att jag är för dålig på att ta paus och tillåta mig att fika, ”snacka skit” m.m.
* Att jag borde hunnit mer
* Att jag borde prioriterat annorlunda
* Att jag inte gör något kul
* Att jag inte gör någon nytta istället för att sitta här – diska, städa, sortera saker på skrivbordet, deklarera, köra igång en tvättmaskin…
* Att jag är för dålig på att ta det lugnt, unna mig något, slappa, vara spontan
För det finns ju alltid något man kan ha dåligt samvete för. Alltid. Oavsett vilket val jag gör, oavsett hur jag agerar, så kan jag alltid ha dåligt samvete över mitt val. Och hade jag gjort tvärtom så kunde jag ha haft dåligt samvete för det.
Inte minst har jag dåligt samvete över att jag jämt har dåligt samvete. Över att jag inte kan slappna av mer och ta saker som de kommer…
Det överaktiva samvetet hänger tätt samman med valmöjligheter och ansvar.
I varje situation där det finns valmöjligheter, så kan man göra det bästa valet. Att göra det bästa valet är att ta ansvar. Och jag kräver av mig själv att ta ansvar.
För att göra det bästa valet, måste jag väga samman alla aspekter. Det är inte alltid så lätt. Framför allt är det svårt att ta ställning till vilka aspekter som ska väga tyngst.
Ska jag leka med sonen? Han har behov av närhet. Jag har behov av att sitta och tänka. Dessutom behöver det diskas. Om jag inte får sitta och tänka så blir jag slutkörd. Om han inte får leka med mig så blir han gnällig, och då blir jag ännu mer slutkörd. Om jag inte diskar nu så får jag diska senare. Då hinner jag inte upp och jobba på vinden, eller så kommer jag i säng jättesent och blir ännu tröttare.
Vad ska jag köpa för mat? Då ska hänsyn tas till att det ska vara
* miljövänligt – vilket både handlar om odling, framställning, transporter och valet mellan t.ex. kött och grönsaker eller kött från lamm, nöt eller gris
* nyttigt – fetthalter, fettyper, fibrer, vettig framställning, inte en massa tillsatser etc
* billigt (eller i alla fall rimligt i pris)
* framställt på etiskt/rättvist vis
* snabblagat (så vi hinner renovera)
* något alla i familjen gillar någorlunda
* något vi inte ätit de senaste dagarna
Fet chans att uppfylla alla dessa kriterier
Ska jag köpa tröjan eller inte? Behöver jag en tröja? Behöver jag DEN tröjan? Finns det kanske en snyggare/bättre/mer användbar tröja i någon av de andra tio affärerna jag skulle kunna kolla? Kan jag kanske få fatt i en tröja som är av ekologisk bomull, eller i alla fall tillverkad av människor som fått vettigt betalt? Vore det kanske bättre ur miljöhänseende att inte köpa någon tröja? Vore det bättre att köpa en tröja hemma på orten där jag bor, för att gynna det lokala näringslivet? Eller borde jag kolla någon annastans? Fast det är ju förstås istället slöseri med tid. Och bensin.
Vad är det magonda egentligen? Borde jag ringa doktorn? Eller sjukvårdsupplysningen? Ska jag tro att det är akut? Eller rent av dödligt? Eller är det kanske helt harmlöst? Tänk om det visar sig jättefarligt, och så har jag ignorerat det? Tänk om jag BORDE ha fattat? Men man kan ju inte heller rusa till doktorn jämt?
(Borde jag inte ha satt mig i den där bilen? Borde jag ha satt mig lite annorlunda, så hade inget hänt? Var det en onödig resa? Borde jag ha tagit mig dit på annat sätt?)
Tusen frågor. För varje liten valmöjlighet finns precis hur många aspekter som helst.
Hur jag än gör så finns det nackdelar.
Hur jag än gör så har jag i viss mån valt fel.
Men jag ska ju välja RÄTT. Jag är ju en klok och vettig människa, som kan och vet en massa. Jag ska ju välja det rätta – det är det minsta man kan begära. Välja det som är rätt för mig, min familj, andra människor, miljön, Jorden…
Alltid.
ALLTID.
Inget litet ansvar.
Svårt att vara nöjd med sig själv då.
Svårt att inte ha dåligt samvete.
Valmöjligheter är något fantastiskt. Och samtidigt något fruktansvärt.
Jag har ansvar för mina handlingar. Ansvar för att göra det rätta, det kloka.
Det ansvaret utkräver jag.
Därför är jag så ambivalent. För jag vet att jag alltid väljer fel. Alla val är ju fel…
Därför har jag dåligt samvete. Jämt. För ur någon aspekt har jag alltid valt fel. Jag kunde alltid gjort bättre.
Därför känner jag mig alltid skyldig.
Därför har jag alltid åtminstone liiiiiiiiite ångest. För nåt. För det finns alltid något jag inte gjorde fullt så bra som det var möjligt. Och det kan alltid visa sig att något av mina val i själva verket var ödesdigert. Och jag kan ju aldrig i förväg veta vilket. Så då är det bäst att anta att det är alla. För i slutändan är ju skulden min
Jag vet. Jag gör livet komplicerat för mig. Så alltsammans är mitt eget fel
När jag var liten, eller i alla fall yngre, när jag trodde på Gud, och himlen, eller i alla fall på något efter döden, att allting inte bara tog slut… då trodde jag att man skulle få svaren.
För det finns ju en massa saker vi aldrig får svar på. Var Anna Andersson Anastasia? Vem sköt Olof Palme? När uppstod livet? Vad finns utanför universum?
Och vi kan inte få svaren – för att det var så länge sedan sakerna hände. Bevisen är förstörda. Och universum är för stort. Det finns saker som människan aldrig kan ta reda på. Vi är för små, vår kunskap är för liten, vi är inte allvetande. Vi kan ”hålla för troligt”, men vi kan inte VETA.
Och samtidigt så FINNS det ju svar. Det FINNS en sanning, en lösning, o.s.v. Bara det att vi aldrig lyckas ta reda på den.
Och om det finns en sanning, så måste den ju gå att få veta. så får vi inte veta den under livet, så måste vi ju få veta den sedan. Som en sorts upplösning. Slutet. Facit.
För om det finns en Gud, och en himmel, så måste det ju vara självklart att man kan få de svaren där.
Svaren kan ju inte bara försvinna.
Sanningen kan inte bara försvinna.
Någongång måste vi få veta.
…trodde jag.
Eller ville jag bara tro det?
Sanningen är viktig för mig. Bevis. Förklaringar.
Insikten om att vi inte FÅR svaren tog mig nog faktiskt rätt hårt.
På sätt och vis hårdare än både dödens slutgiltighet (intigheten – att inte finnas mer) och ondskan i världen.
För om vi aldrig får veta säkert, aldrig får facit – vad är det då för mening med att ägna sitt liv åt att leta svar, där det inte med säkerhet kan hittas svar? Om vi inte ens får svaren när ”allt är slut”?
Jag står uppe på vinden och sätter panel. Klockan närmar sig nio på kvällen. Det är grånande skymning, med ett lätt grådis. Vårkväll.
Genom det nyinsatta, spröjsade fönstret ser jag plommonträdet vid uthushörnet. Knotigt, gammalt, med huvudstammen sedan länge avsågad. Översållat med vita blommor. Nedanför på marken ”tjuvskott” av trädet – också de med blommor.
Bakom trädet ser jag plöjd åker. Skånsk böljande slätt, som försvinner i diset.
Om det blir ett barn till, så är det i det här rummet barnet får bo. Det är det här fönstret han eller hon kommer att titta ut genom på kvällarna när det är dags att somna, och det här fönstret som kommer att ge den första bilden av den nya dagen på morgnarna.
Knotigt.
Plommonblommor.
Vårkvällsljus.
Vita spröjsar i litet vindsfönster.
Det är vackert. Enkel, lite kargt på något vis, men vackert.
Och det är knappt jag vågar tänka tankarna. Jag är så rädd att ta ut något i förskott, att drömma om något som man aldrig säkert kan veta om det blir. Att lura mig själv.
Men drömmen tränger fram där, i kvällsljuset. Och den är vacker
Jag måste tillåta mig att drömma…?