När jag var liten så fick jag sex moccakoppar i Måsen. (Jag tror att det även är fat, assietter, grädkanna och sockerskål. Men det var länge sedan jag senast öppnade lådan.) Vackra vita måsar på blå botten, med guldkant.
Som liten tyckte jag de var väldigt vackra. De var dessutom presenter från mycket nära vänner till familjen – numera döda. De är på det viset ett kärt minne.
Men mockakoppar!?! Finporslin?!? Alltså, det där är INTE min grej, inte för fem öre. I vanliga fall dricker vi kaffet i bastanta muggar; till fint kan jag möjligen plocka fram Grön Anna.
Mockakoppar är hopplsöt små. Måsenporslin är hopplöst dyrt, vilet innebär att jag liksom ändå aldrig skulle våga använda det – om jag nu ens ville.
Den där lådan har flyttats runt länge nu. Jag packar inte upp dem. Men nänns ändå inte göra mig av med dem.
Endera dagen ska jag ta mod till mig och sälja dem. Det borde kunna bli en liten slant, som jag kan använda till nåt. Och så kan kopparna komma till användning för någon som gillar dem. Bättre för alla, ju.
Men det där samvetet… 
Pingback: Sanne skriver » Moderna brudkistor